Caligula – av Albert Camus, regi Pontus Stenshäll

Åren 1938-44, samtidigt med Hitlers illdåd i Europa, skrev Albert Camus (1913-60) Caligula, en djupt filosofisk, absurdistisk pjäs om en besinningslös romersk kejsartyrann. Caligula är en speedad psykopat som vill ha månen och tvångsmässigt lustmördar såväl allierade som fiender. I döden ser denne diktator absolut frihet och i destruktiviteten upplever han en skapande kraft. Vad gör man med en sådan typ?

Fyra manliga skådespelare agerar män och kvinnor, politiker och rådgivare. De har ett galleri medspelare i form av pappfigurer och leksaksdockor. Roms senatorer framställs komiskt av fem små dockhuvuden på pinnar, manipulerade av Tobias Borvin, som i egen rätt dessutom övertygande spelar den oppositionelle diktaren och barden Scipio.

Erik Borgeke framträder i kjol som ömsom astmatisk finansminister med borgerlig Helsingborgstouch, ömsom den konspirerande kejsarlivvakten Cherea. Robert Olofsson Bredefeldt gör ett starkt och gripande porträtt av kejsarhustrun Caesonia – den enda person som konsekvent ifrågasätter makens ödesmättade utagerande. Men även hon ska till sist kasta av sig peruken och tyllkjolen och dö som en man i bara kalsingar under Caligulas paranoida stryparhänder.

Vem är då Caligula? Vad är en tyrannisk envåldshärskare egentligen? Ja vi ger dem ju olika namn, som Kaddafi, Saddam Hussein, Bachar al-Assad, Hitler. Camus pjäs är ett allvarligt försök att se hur ett politiskt resonabelt system kan hantera en härskare med orimliga ambitioner.

Michalis Koutsogiannakis gör Caligula till en diaboliskt svårfångad figur. Han sörjer, rasar, manipulerar, dansar och föraktar, med frenetisk energi. Han leker Jesus eller ställer till med poesitävling för att kunna avrätta misshagliga diktare. Mitt i en scen träder skådespelaren Michalis Koutsogiannakis ut ur sitt porträtt av tyrannen och berättar hur det var att komma till Sverige från Grekland på 1970-talet. Hans korta självbiografiska inpass utmynnar i ett citat av Camus: ”Det finns ingen sol utan skugga, och vi måste lära känna natten.”

Och nattsvart men även drastiskt och groteskt är det i detta skådespel. Med skrattet som distans borrar sig Stenshäll och ensemblen allt djupare in i Camus filosofiska frågeställningar. Vem är oskyldig nog att kunna döma en härskare som i sin politiska gärning sökte absolut ”frihet” för sitt folk? Vem äger rätten att definiera godtagbara ideal för kollektivet – är den förbehållen politiskt korrekta marionetter, eller har vi utrymme för det omöjliga? Dessa svåra tankar undersöks i en fritt sprudlande, olydig föreställning som helt klart rubbar gränserna för teaterns egna möjligheter.

Text: Albert Camus

Helsingborgs stadsteater

Bearbetning, regi, scenografi: Pontus Stenshäll. Kostym: Jenny Ljungberg. Medv: Michalis Koutsogiannakis, Robert O Bredefeldt, Tobias Borvin och Erik Borgeke

Publicerad i SvD 7/4 2014