teaterkritik - kulturproduktion

Bernard Marie Koltès: Roberto Zucco, Intiman, Malmö

När Bernard-Marie Koltès skrev Roberto Zucco 1988 utgick han från en uppmärksammad seriemördare i Frankrike på 80-talet. Han avsåg att göra en teatral utforskning av var den rena ondskan bor i en människa. Är en hand som kan mörda annorlunda konstruerad än din och min hand? Var går gränsen mellan accepterad, banaliserad småondska och det oacceptabla våldet? Pjäsens grundfrågor har fått förnyad aktualitet i dag, där vi frikostigt klassar somliga som terrorister och andra som obotligt perversa pedofiler. Men vad är de för några?

Den diktade gestalten Roberto Zucco, här gestaltad av Henrik Svalander, liknar inte någon kliché av en psykopatisk mördare. Blond och ljusklädd rör han sig i ett utanförskap som mest liknar poeters och konstnärers. Med främlingens frågande blick och ett öppet, sökande språk möter han människor på sin paradoxalt ohöljda flyktväg. Zucco är driven av ett utopiskt frihetsprojekt, att resa till Afrika för att se snön på bergen.

Det finns hos Koltès en tydlig inspiration från Jean Genet, som gärna identifierade sig med samhällets kriminella och utstötta. Zucco framställs dock inte som någon hjälte, vare sig av Koltès eller här i Moqi Simon Trolins iscensättning. Däremot blottläggs hur grovt kollektivet reducerar honom till projiceringsyta för sina egna lägsta drifter. Roberto Zucco är lågmält inåtvänd i en värld där alla begår övergrepp mot varandra. En förtryckande storebror (Peder Holm i nitar och läder) misshandlar sin lillasyster (Kajsa Ericsson) att bevara sin oskuld, medan poliser utnyttjar samma flicka sexuellt eller köper tjänster av horor. När Zucco är full på disco blir han brutalt nersparkad av ett gäng busar, anfört av Fredrik Gunnarson och Håkan Paaske i groteska peruker med stripigt, långt hår.

Den ”normala” världen är ur led, den är skiktad av scenografen Stine Martinsens skjutbara fängelsegaller och dess invånare har clownmarkerade masker, av Agneta von Gegerfelt. Man slår neråt eller betraktar andras aggressioner med en patologisk likgiltighet. Klimax i föreställningen blir en scen i parken, där Roberto dödshotar en elegant, kärlekslängtande kvinna för att få hennes bil. Ewa Fröling ger kvinnan en kropp och röst som desperat vrålar efter beröring och sex. Hennes tonårsson är beordrad att ligga still på marken, medan parkflanörer slår sig ner på lite avstånd och småpratar om dramat utan att ingripa.

Här tar pjäsen verkligen också tag i oss åskådare på Intiman, ett litet teaterrum där de flesta av oss sitter bara några steg från förövaren. Hur nära ska döden komma innan vi lämnar åskådarpositionen och ser vår egen delaktighet i mördaren? Vi underhåller en kultur och civilisation som exploaterar och klassar människor efter godtyckliga värdeskalor. Men det är alltid ”dom andra” som utövar hedersrelaterat våld, mobbing, familjetyranni och perversioner. I Moqi Simon Trolins varsamma disponering av Koltès utmanande, mångtydiga text drivs problematiken successivt i riktning mot publiken. Kanske har vi redan dödat oss själva, när vi inte vågar stå upp för den personliga frihet vi vill åtnjuta – och när vi inte ens tror på att det skulle kunna finnas snö i Afrika.

Roberto Zucco. Malmö stadsteater, Intiman. Text: Bernard-Marie Koltès, övers Göran O Eriksson. Regi: Moqi Simon Trolin. Scenbild: Stine Martinsen. Mask: Agneta von Gegerfelt, Therese Persson. Medv: Henrik Svalander, Ewa Fröling, Susanne Karlsson, Kajsa Ericsson, Peder Holm m fl

Publicerad SvD september 2008