teaterkritik - kulturproduktion

Bergmanvariationer - av Jörgen Dahlqvist, Malmö stadsteater/Teatr Weimar

För en dramatiker måste det vara något av en våt dröm att föreställa sig en pjäs på temat Ingmar Bergman, med rollfigurer som heter Erland, Max, Harriet, Bibi och Liv. Man låter dem improvisera kring bergmanska teman, såsom skuld och skam, Guds existens och tystnad, köttets lust, kärlek, otrohet, rädsla för livet och döden.

Inramningen i första akten är sovrummet från Viskningar och rop, där Harriet/Agnes ligger i en stor dubbelsäng och ska dö. Kring henne samlas de fyra andra skådespelarna och utspelar fragment eller replikskiften hämtade från olika filmer. Scener ur ett äktenskap, Höstsonaten, Tystnaden, Nattvardsgästerna och Persona är några av dem jag tror mig identifiera.

Jörgen Dahlqvists nya pjäs frilägger välkända motiv och undersöker dem via skådespelarna som återkom i så många Bergmanfilmer. Fredrik Gunnarson agerar den resonerande men ständigt otrogne läkaren Erland. Cecilia Lindqvist gör en frihetslängtande, klarsynt Harriet. Rasmus Luthander utforskar Max milda väsen och nervösa renhetssökande. Susanne Karlssons Bibi slåss temperamentsfullt för att bli en frigjord kvinna, medan Karin Lithmans Liv kompenserar sina känslor av misslyckande med fåfänga försök att finna Gud.

Linda Ritzéns regi skapar en dråplig simultanitet i scenerna. Svidande äktenskapsgräl utspelas med långa skottlinjer över huvudet på den sjuka Harriet. Max ser resignerat på hur hans sensuella hustru Bibi vältrar sig med Erland. De älskande kastar passionerat av sig både peruker och kläder, vilket ger en lekfull distans. Samtidigt går Liv runt och ställer ångestfyllda frågor om Guds tystnad.

I andra akten har Johan Bergmans scenrum ändrats till en björkskog, där aktörerna på oklara grunder maskerar sig groteskt och fortsätter sina teatrala utspel. Kent Olofssons specialkomponerade Bergmanvariationer ger en lågmäld, dissonant ljudbild av viola och cello.

Jörgen Dahlqvist dekonstruerar Bergmans myter genom att göra dem till retoriska figurer. ”Jag hatar dig”, ”du äcklar mig”, ”jag tycker så gränslöst synd om dig” är formler som upprepade gånger tas om och blir till språkliga poser snarare än uttryck för verkliga, personliga känslor.

Krocken mellan Bergman och Dahlqvist/Ritzén blir brutal eftersom Ingmar Bergmans hela konstnärskap bygger på en djuplodande psykologisering och ett bejakande av människan som subjekt. Med den utgångspunkten får begrepp som liv och död, skuld, ansvar och trohet en reell kraft för individen. Jörgen Dahlqvists figurer däremot formas och omformas i stunden av ett språk som de inte i grunden tar ansvar för. De rör sig i ett existentiellt tomrum, där gudsbegrepp används som livsstilsmarkörer, inte som meningsskapare för hela tillvaron.

I Jörgen Dahlqvists och Linda Ritzéns absurdistiska läsning av Ingmar Bergman framstår rollfigurerna sålunda som oerhört egocentriska och narcissistiska. Säkert finns en sanning i denna analys. Däremot missar man den inkännande blick och den närhet som trots allt gör det så engagerande att vistas med Ingmar Bergmans ”verkliga” filmgestalter, i deras olidliga psykologiska motsägelsefullhet.

Bergmanvariationer

Malmö stadsteater/Teatr Weimar, Intiman

Text: Jörgen Dahlqvist

Regi: Linda Ritzén. Musik: Kent Olofsson. Scenografi, kostym, ljus: Johan Bergman. Medv: Fredrik Gunnarson, Susanne Karlsson, Cecilia Lindqvist, Karin Lithman, Rasmus Luthander