Anton Tjechovs Onkel Vanja - regi Anna Novovic, Helsingborgs stadsteater

I vår tids kultur, präglad av flyktiga budskap och uppmärksamhetskris, känns det så gott att få sjunka in i en teaterföreställning som klarsynt och fokuserat smakar på repliker och prövar innebörden av olika handlingar. Anna Novovic har placerat skådespelarna på en bänk som löper längs hela fondväggen. Från denna träder de fram på en spelyta där de i Torben Lendorphs nyktra, avdramatiserade ljus upprättar situationer av begär, oförlösta ambitioner, avundsjuka eller nyfikenhet. Hos Tjechov, som i livet, undersöker man sig själv genom att betrakta och kommentera andra. Även de för stunden icke deltagande skådespelarna på bänken studerar aktivt sina kollegor i spel.

Dramat har ingen storslagen intrig utan vilar helt på individernas känsla av medelmåttighet och leda och deras försök att via varandra nå ut i livets storslagna moment. Den unga professorshustrun Jelena, som Petra Hultberg genomborrar med illusionslös intelligens, konstaterar krasst hur mycket förakt, irritation och rädsla som odlas mellan invånarna i huset. I ett senare ögonblick bryter hon ihop av insikten att hon själv slösar bort sitt liv som en bifigur.

Vanjas desperata längtan och förlamande självförakt får i Dan Kandell en suverän uttolkare. Medelålders, ospännande och halvförbrukad söker han kontaktytor av liv: främst i den omöjliga kärlek han tror sig känna till Jelena, men också i ett plötsligt exploderande raseri som han riktar mot sin svåger, Bo G Anderssons underbart dryge professor. Kandell har en subtil precision i spelet med Vanjas sökande blickar och en kropp som alltid tvingas hålla igen i den sociala hierarki där han intar en mellanposition.

På motsvarande sätt skulle man här vilja belysa och uppmärksamma varje enskild skådespelare och rollfigur, inte minst Cecilia Borsséns Sonja, så duktig, pliktmedveten och bultande olyckligt förälskad i Jörgen Dübergs Astrov. Men för läkaren, en gång briljant och attraktiv, är Sonjas dyrkan bara ytterligare ett bevis på hur medioker hans tillvaro blivit.

Anna Novovic låter samtliga rollgestalter få ta den tid de behöver för att upptäcka sig själva och i viss mån förlikas med sina livsvillkor. Tolkningen är rak, osentimental och djupt solidarisk med den oglamorösa vanlighet som bor i varje människa.

Publicerad SvD april 2010