Anna Pettersson sätter upp Moilères Misantropen – med omvända könsroller

Redan i första anslaget etablerar Anna Pettersson sin läsning av karaktärskomedin Misantropen: Cecilia Lindqvist kommer in från salongen, tätt följd av teaterns påkläderska som drar åt och knäpper kjolen över hennes ymniga krinolin. Alla figurer i detta versdrama från 1666 är ju vanligt folk, som tillfälligt intar en scen, med kön, kostymer, koder och klass, i en lek om vem vi är och kan vara i ett samhälle. Då och nu.

Huvudperson är sålunda Anneli Martinis ampert monumentala Alcestine, en medelålders societetskvinna som fått nog av ihåligt smicker och löst pladder. Likt Fältmarskalkinnan i Strauss Rosenkavaljeren är hon dock hopplöst förälskad i en ung, sorglös gamäng, Peshang Rads Célimon. Han vet att vitpudra sin peruk och posera i lagom utmanande chockrosa kostym. Han, liksom det övriga storstadskotteriet, ägnar sig åt ingående koreograferade (av Hans Marklund) hälsningsritualer, elakt skvaller och sociala klättringar i de rätta kretsarna.

Alcestine har ställt sig utanför deras värld av tvångsmässigt nattsudd, instagram-yta och frivolitet. Ensemblen har jublande roligt i sina upptåg, som inkluderar muntra utspel till publiken och ibland tangerar buskis. Men hur når en äldre kvinna fram till en eftertraktad ung man, utan att bli patetisk – eller fördömd? Ja, se där den mest uppenbart nya frågeställningen i Anna Petterssons omvända genusperspektiv.

Läsningen har annars mer fokus på frågor om individen kontra kollektivet. Den ”misantropiska”, alltså förment människoföraktande Alcestine är ju framför allt en kvinna som genomskådar samtidens löjeväckande ankdammar och anpassliga själars jakt på att inkluderas i eliterna. Dessa må vara styrda av kapital, börd eller kultur.

Här drivs med kulturgiganter som Lars Norén och Ulf Lundell, fjolliga urbana brats och hycklande hovdamer. Anna Pettersson har en lustfylld udd i sin samtidskritik. Dock är jag inte helt säker på att Malmöpubliken för egen del känner sig träffad av den. För det är just detta hyckleri och dessa inbördes positioneringar som malmöiter brukar anse att stockholmseliterna ägnar så mycket meningslös kraft åt. I Malmö har vi i gengäld andra ankdammsmentaliteter som också vore väl värda en så humoristisk teatral genomlysning.

Malmö stadsteater, Hipp

Text: Molière, övers Ulf Peter Hallberg

Regi: Anna Pettersson

Scenografi: Anna Pettersson och Hans Marklund. Medv: Anneli Martini, Cecilia Lindqvist, Peshang Rad, Susanne Karlsson, Katarina Lundgren-Hugg m fl

Publicerad i SvD 6/10 2013

Läs mer:

Anna Pettersson gör egensinnig Fröken Julie-tolkning – hur ser Fröken Julie ut i europeisk teater i dag? >>>