Wagners Götterdämmerung i regi av Stéphane Braunschweig, Aix-en-Provence

Opera- och musikfestivalen i Aix-en-Provence avrundar i år den Ringcykel som påbörjades 2006, med en Götterdämmerung som torde ta plats i festivalens eget Valhall av gudabenådade uppsättningar. Den franske regissören Stéphane Braunschweig och dirigenten Sir Simon Rattle formar med sin stjärnensemble och Berlinfilharmonikerna ett på en gång storslaget och intimt drama. Det allkonstverk som Wagner drömde om förverkligas här i en sällsynt jämlik balans mellan samtliga medverkande. De laddas i ett kraftfält mellan huvudpersonerna: Katarina Dalaymans Brünnhilde, Ben Heppners Siegfried och Mikhail Petrenkos Hagen.

Det är sålunda väl förspänt för de exceptionella solisterna att ta plats och utmejsla sina dramatiska roller. I Ragnarök har gudar och jättar lämnat arenan. Nu är det människor som möts i kompromisslösa spel om makt och kärlek.

Katarina Dalayman och Ben Heppner målar fram Brünnhildes och Siegfrieds kärlekspakt som ett nytt hjälteprojekt när han drar iväg. Därför avvisar Brünnhilde självklart sin syster Waltraute, som i Ann Sofie von Otters gestalt nervöst försöker få henne att avstå kärleken. Valhall må rasa, men kärleken tänker hon inte äventyra. Därför blir krocken så fundamental, när hon enleveras av en förklädd Siegfried, tvingas gifta sig med den mediokre Gunther (Gerd Grochowski) och ser Siegfried i armarna på svenska Emma Vetters blonda, föralldel söta men banala Gutrune. Tänk vad en trolldryck kan ställa till av svek och förvecklingar!

Efter Stockholmsoperans Ring har Katarina Dalayman här utvecklat sin tolkning med ytterligare färger och fördjupningar, vilket gör porträttet omvälvande. Hon är som skapt till Brünnhilde. I röst och gestaltning utstrålar hon en generös innerlighet och ett upproriskt trots, som vilar på ett genuint engagemang i rättvisa och uppriktighet. Ben Heppners Siegfried möter henne med rättfram grabbighet, klädd i skogshuggarskjorta och med en rörande pojkmoral som yxats till utan subtilitet. Hans fylliga tenor är som en godlynt björnfamn att vistas i.

Men uppsättningen är ingen enkel historia om gott och ont. Den ryske basen Mikhail Petrenko skapar ett intensivt, nyanserat porträtt av den infame Nibelungen Hagen, oäktingen som Alberich avlat för att tillskansa sig den förlorade guldringen och därigenom makten över världen. Hagen kvävs av självförakt inför det meningslösa i sitt projekt. Petrenkos intelligenta tolkning pekar på att Hagen lika gärna kunde ha blivit hjälte, om han fått följa ett större projekt.

Stéphane Braunschweig har själv skapat en avskalad, ren scenografi som avgränsar scenbilden i en öppen box, där elden videoprojiceras, eller en mycket hög trappa framför monokroma färgprojiceringar av fonden, där elden till slut tar över. Utsökt.

Publicerad SvD juli 2009