Théâtre du Soleil/Ariane Mnouchkine - Les Ephémères
Den legendariska teatergruppen Théâtre du Soleil i Paris upphör aldrig att överraska sin publik. Gruppens senaste projekt, Les Ephémères, är en individfokuserad, realistisk teateruppsättning i intimformat. Théâtre du Soleil, under ledning av den nu 68-åriga Ariane Mnouchkine, är annars ett slags urmoder för den europeiska, politiskt engagerade gruppteatern. I mer än 40 år har de gått i täten för estetiskt djärva, kultursprängande scenexperiment i spektakulära, breda epos. Massor av fria grupper och institutioner runtom i världen har inspirerats av Soleils metoder: i Sverige kan man peka på Unga Klara och Folkteatern i Gävle som med liknande arbetssätt bygger projekt och bedriver konstnärliga utforskningar med teatern. Soleil är dock unik såtillvida att gruppen alltid har bestått av medarbetare från olika kulturer med olika språk. Det visuella har därför alltid haft en bärande roll i deras uppsättningar – och man har medvetet sökt sammansmälta europeiska traditioner med framförallt östasiatiska teaterformer. På det fabriksområde i Paris utkant där Soleil håller till har det också växt fram en teaterakademi, som speciellt laborerar med att korsbefrukta teateruttryck från olika kulturer. Théâtre du Soleil förknippas med teaterhistoriskt storslagna utspel: Shakespeares kungadramer spelade som japansk kabukiteater, franska revolutionen i en maratonuppsättning med hundratals medverkande, kollektiva historiska projekt om Indien, folkmordet i Kambodja och nyligen om flyktingar i dagens Europa. Théâtre du Soleil började redan 1969 skapa dokumentärt baserade kollektivuppsättningar av den sort som i dag har blivit mode inom teatern. Gruppen tar gemensamt fram fakta och vittnesmål inom ett ämne, börjar improvisera fram scener ur materialet, tar ställning etiskt, politiskt och estetiskt, för att finna en framställning som belyser och fördjupar vår bild av ett stycke verklighet.
Les Ephémères, De flyktiga, är upplagt som tre helaftonsföreställningar, varav två visas nu i vår. De består av enskilda scener, som byggs upp i en hyperrealistisk dekor på små plattformar på hjul. Kök, vardagsrum, matsalar, minutiöst tidsenliga från olika decennier på 1900-talet. De visar borgerliga hem, enkla småstadslägenheter, medelklasshus och liknande. Scenplatåerna med rollfigurer rullas in på golvet av andra skådespelare, och publiken sitter runtom på två långsidor. Här skildras dödsfall i familjen, skilsmässa, utmätning hos ett par fattiga invandrare, en ensam födelsedag för en transvestit, knarkproblem, otrohet, eller lyckan över ett nyfött barn. Livets brytpunkter drabbar alla, oavsett klass eller ålder, men vi uppfinner olika språk för att hantera dem. Medan scenerna utspelas under kanske 15 minuter vardera hukar de tekniska medspelarna och snurrar sakta runt platån. Husmusikern Jean-Jacques Lemêtre bäddar in scenerna i en svag, följsam musik. Det blir som att bläddra i ett album av minnen, minnen som är i rörelse och vars fragment inte bara säger något om individen men också om den samtid hon lever i. Efterhand som dessa öar av separata minnesbilder byggs upp är det också några som knyts ihop: en man som väntas av familjen i en scen dör i en annan, som egentligen handlar om kvinnan som driver en bar och försöker komma över sina barndomstrauman där hennes mamma misshandlades. På ett känsligt men osentimentalt sätt bygger Soleil upp fragment ur det moderna Frankrikes historia, i ett flöde av enskilda öden, som sammantaget blir uttryck för en gemensam samhällskultur i utveckling. Det faktum att gruppens alla skådespelare deltar i alla aspekter av föreställningen, alltså även som tekniker för de rullande scenplatåerna, blir också en slående bild av våra sociala samspel. Ibland är vi drabbade, hamnar i centrum och behöver det omgivande samhällets solidaritet, andra gånger lever och verkar vi i skymundan och utgör själva ett osynligt maskineri för andras liv.
Med Les Ephémères visar Théâtre du Soleil ännu en gång hur deras kollektiva konstnärliga arbete både till form och innehåll kan belysa större historiska och sociala processer. De använder sig själva som material och utmejslar individporträtt, men tack vare att ingen spelar sig själv upphöjs det personliga till ett möte med en gemensam historia.
Sänt i OBS, Sveriges Radio P1 april 2007