Teatervåren i London 2009 - Ayckbourn, Lepage, Enda Walsh, Mark Ravenhill m fl

I Woman in Mind går dramatikern in under huden på en medelålders prästfru, Susan, och skriver hela pjäsen utifrån hennes perspektiv. Hon har kollapsat i trädgården och vi ser henne vakna medan en läkare står och säger obegripligheter över henne. Hans rappakalja är så som hon i sin förvirring hör honom. I nästa scen kommer Susans familj in från tennisbanan. De är charmiga, dricker champagne och avvisar varje tanke på att hon ska till sjukhus. När de gått återkommer den handfallne läkaren, med en annan version av Susans familj. Hennes make är då en grå, tråkig, mässande präst, i sällskap med sin inneboende syster, en virrig, deprimerande änka som bara är till besvär i huset och serverar oätlig mat. Vi åskådare är i förstone förbryllade: vem är Susan gift med? Varför ska hon umgås med tråkmånsarna och följa den hjälplöse läkaren, som bara ler och säger idiotier?

Alan Ayckbourn utnyttjar i denna pjäs teaterns illusoriska påtaglighet. Susans tennisspelande, charmiga familj är egentligen en hallucination, en mental flykt från det kvävande icke-liv hon befinner sig i. Men på scenen är den lika konkret och legitim som den ”verkliga” familjen. Man har lätt för att sympatisera med Susans psykotiska fantasivärld, även om den familjen också ska visa sig bygga på idealiserade stereotyper och styr in henne i en inskränkt roll som hustru och mor. Pjäsen utvecklar med obeveklig kraft en individs tragedi och dissekerar kvinnans mentala pendlingar mellan verklighet och önskedröm. I båda scenarion snörps hon av sin egen osjälvständiga anpassning till sociokulturella mönster och konventioner.

Medan Harold Pinter utgick från skådespelarnas situation i sina texter skriver Alan Ayckbourn utifrån ett regissörsperspektiv. Han har som få andra nutida dramatiker förmått experimentera med tid, rumslighet och tolkningsmöjligheter i sina pjäser, men alltid med en grundform av ”the well made play”. I ett helt annat register leker den kanadensiske teatermannen Robert Lepage med teaterns koncept och regler. Lepage rör sig fritt över språk, kulturer och sceniska traditioner i en utforskning av den globala nutidsmänniskans identiteter. Lepage anses stå för en ”visuell” och teknologiskt avancerad teater, där scenens aktörer samspelar i filmiska och dataanimerade iscensättningar. I hans senaste verk, Eonnagata, som just haft världspremiär på Sadler’s Wells i London, har Lepage prövat en konstnärlig fusion med två andra stjärnor inom scenkonsten: dansaren Sylvie Guillem och koreografen/dansaren Russell Maliphant. De tre har tillsammans utarbetat och framför detta vackra, sökande scenkonstverk, som kretsar kring den märklige Chevalier d’Éon i Ludvig XVIs Frankrike. Éon var diplomat och spion, men framför allt var det en person av ovisst kön, ömsom man i kvinnokläder, ömsom kvinna med påfallande talanger i svärdsdueller.

Lepage, Guillem och Maliphant förenar berättelsen om Chevalier d’Éon med former ur den japanska teatertraditionen onnagata, där män spelade kvinnor. De är klädda i magnifika dräkter av modedesignern Alexander McQueen, som möter det svårdefinierade tredje kön de tre aktörerna vill gestalta. De tre figurerna blir olika genusaspekter av Éon och rör sig som i en inre strid mellan graciös klassisk balett, tai chi, kampsportskonst och mim, utifrån scenkonstnärernas olika specialområden. De drivs framåt i en berättande dramaturgi som lagts av Lepage men utvecklar sig i koreografiska meditationer kring kön och självbilder. Den poetiska förhöjningen förstärks av ljusdesignern Michael Hulls, som i 15 år arbetat med Russell Maliphant. Känsligt och pregnant tar Hulls tag i rummet och omformar det i en egen grammatik av färg och ljus. Ett enkelt exempel är i början, då en mansgestalt omgiven av ett blått fält närmar sig en kvinnogestalt omgiven av rött. Då ljuskäglorna läggs ovanpå varandra uppstår det tredje könet i ett spektrum av nyanser. Eftersom Eonnagata är skapat av så exceptionella scenkonstnärer är det framför allt visuellt en oavbruten njutning. Men det intressanta är att varken Lepage, Guillem eller Maliphant kan luta sig på en rutinmässig virtuositet. Var och en av dem har i denna konstruktion svagare punkter som endast kan styrkas i samspel med de andra två. På så sätt skapar trion ett scenkonstverk som varken är teater, dans, akrobatik eller mim, men något eget, annorlunda, precis som det tredje kön de söker gestalta.

Tre figurer vars hela existens är absolut beroende av varandra ser vi i den irländske dramatikern Enda Walshs hyllade pjäs The New Electric Ballroom, som fick First Fringe Award vid Edinburghfestivalen 2008. Galwaybaserade Druid har just gästspelat i London med denna enastående uppsättning, iscensatt av Enda Walsh. Pjäsen är en absurdistisk, nutida variant av Tre systrar, som utspelas i en avlägsen fiskeby på Irland. Två äldre systrar i 60-årsåldern lever med sin 40-åriga, orörda syster – ”who has yet to be kissed”, som det heter. De tre håller varandra vid liv genom att tvångsmässigt och rituellt återberätta de äldre systrarnas minnen, då de som 18-åringar på dansbanan, The New Electric, lät sig kyssas av den lokale artisten och charmören Roller Royle. Likaså beskriver den yngre systern, Ada, sin dagliga rutin med att cykla till konservfabriken och arbeta med räkenskaper. Berättandet sker i en forcerad, manisk ton och historien om Roller Royle har blivit så inkörd att de även har en bandspelare med ljudeffekter och Ada sufflerar systrarna.

Deras monomana, upprepade berättelser avbryts endast av fiskhandlaren Patsy, en loser som levererar fisk med varje tidvatten och nervöst berättar historier från byn, bara för att få stanna och umgås en stund. ”Stamped by story, aren’t we”, säger den äldre systern. Och det ska bli just i en obetydlig variation av dessa evigt ältade historier som Adas och Patsys liv kanske kan ta en vändning.

Enda Walsh skildrar denna låsta glesbygdssituation (som har en allmängiltighet långt bortom Irland) utan minsta sentimentalitet. Det uppskruvade tonläget och de klaustrofobiska omtagningarna framhäver språkets roll som livlina och återvändsgränd och ger en drabbande känsla av figurernas djupa existentiella kris. Walsh ironiserar över livsflykten i den irländska berättartraditionen och möter där landsmännen Martin McDonagh och Conor McPherson, som i sina pjäser pekar på avgrunderna i dessa ritualiserade självmyter. Enda Walsh har sedan mitten av 90-talet utforskat samtida identiteter i uppmärksammade pjäser som bland annat Disco Pigs och Bedbound. Hans förra pjäs, The Walworth Farce, spelades på National Theatre 2007 och skildrade även den en tragisk, dysfunktionell familj som gick på tomgång i frenetiska omtagningar av sina myter ur det förflutna.

The New Electric Ballroom skrevs på beställning för Münchner Kammerspiele redan 2004 och fick Theater Heutes pris för bästa utländska pjäs det spelåret. Det finns i Tyskland ett stort intresse för brittiska/irländska dramatiker i den generation som bröt fram under 90-talet. Förutom Walsh är Sarah Kane, Mark Ravenhill och Martin Crimp stora namn i Tyskland. Denna vår har Royal Court Theatre i London ett konstnärligt samarbete med Schaubühne i Berlin, där man bland annat gör samproduktioner av nyskrivna pjäser och textläsningar. I februari spelades Marius von Mayenburgs senaste pjäs Der Stein (The Stone) på Royal Court, en snillrik text som väver samman fem kvinnors förflutna omkring ett hus i Dresden från 1935 till 1993. Det handlar om vems minnen och berättelser som är mest legitima och hur människor skapar tillhörighet i ett Tyskland som haft så många uppbrott i sin moderna historia. I mars hade Mark Ravenhills nya pjäs Over There urpremiär på Royal Court. Den går senare i vår vidare till Berlin.

Over There skildrar ett tvillingpar, två bröder födda 1964, som efter föräldrarnas skilsmässa växer upp på ömse sidor Berlinmuren. Efter murens fall återförenas de och stycket skildrar i snabba, skissartade scener hur brodern från Västberlin så självklart tror att östbrodern ska inordna sig i den västliga livsstilen. Brodern från öst, som först entusiastiskt tar för sig av frihet och rikedomar, får dock snart problem med arbete, egendomar och självförtroende. Mest betraktas han som billig arbetskraft i det nya Tyskland. Tvillingmetaforen är stark och förstärks i Royal Courts uppsättning av att rollerna spelas av ett äkta tvillingpar, Luke och Harry Treadaway.

Mark Ravenhill är ju känd för sitt rappa, direkta scenspråk i pjäser som Shopping and Fucking, Product, Citizenship, som behandlar vår tids rastlösa jakt på identitet och självförverkligande genom okritisk konsumtion av färdigpaketerade varumärken, medieklichéer, livsstilar och självbilder. Ravenhill har formmässigt blivit alltmer experimentell – senast i en rad 20-minutersmonologer – och med Over There tycks han tydligt influerad av Marius von Mayenburg. Pjäsen bygger på lösryckta situationer, tvära kast i tid och rum, och dyker rakt in i varje scens konflikt utan onödiga förklaringar. Den tyska återföreningen blir i denna tolkning en brutal historia, som i ett större perspektiv belyser den komplicerade obalansen i dagens Öst- och Västeuropa. Sceniskt framställs det som att östbrodern kletar in sig och förlöjligas i ett groteskt överflöd av matprodukter.

Nutida dramatiker som Enda Walsh, Mark Ravenhill och i hög grad Martin Crimp, samt den äldre, ständigt avantgardistiska Caryl Churchill, ligger nära den kontinentala europeiska teaterns uttryck. Deras dramatik tar upp allmängiltiga frågor om identitet, minne och social gemenskap, ofta i situationsbaserade texter som kan låna sig till olika sceniska former och miljöer. De har ett tydligt arv från Pinter, men intressant nog bejakar de också Ayckbourns inflytande, t ex hans språkkritik och formmedvetenhet. Precis som en Robert Lepage utnyttjar dessa dramatiker den nutida teaterns möjligheter att stilisera, abstrahera, reducera och distansera. Det är ju i denna starka teatralisering av scenrummet som man öppnar kontaktytor och bjuder in åskådarna i ett medskapande, där de även kan upptäcka sig själva.

Publicerad 6/4 2009 SvD, Under Strecket