Teaterfestivalen i Avignon 2010 - nya verk av bland annat Christoph Marthaler, Falk Richter, Angélica Liddell

Teaterfestivalen i Avignon har just avslutat sin 64de årgång och slår i år nytt publikrekord. Med 116 000 åskådare till närmare 250 föreställningar uppnår festivalen en platsbeläggning om hela 95 procent. Därtill kommer de fria gruppernas ”Off”-festival, som sålt mer än 300 000 biljetter till ett tusental produktioner. Att vistas i Avignon under de tre festivalveckorna är som att mingla i en småtokig folkfest, med gycklare, akrobater och skådespelare i varje gathörn. Överallt diskuteras teater och man inbjuds till hål i väggen där det ska spelas stor dramatik eller populistisk standup. Teatern och kulturen har blivit starka motorer för den lokala detaljhandeln och besöksnäringen, som får 40 procent av årsintäkterna enbart under juli. Avignons folkvalda bejakar kulturens betydelse ekonomiskt och socialt och satsar inte mindre än 15 procent av kommunbudgeten på kultur.

Den schweiziske regissören Christoph Marthaler har i år tillsammans med den franske författaren Olivier Cadiot varit gästande konstnärlig ledare. Marthaler (f 1951), som är en av Europas mest efterfrågade regissörer, har fått uppleva både burop och stående ovationer till de två Avignonuppsättningar han presenterat. Den första, ”Papperlapapp”, (ungefär Blablabla) skapade han med scenografen Anna Viebrock specifikt för Palais des Papes. Marthaler ville avsiktligt nedtona den starka laddningen kring påvepalatset, vars innergård är festivalens mest ärofyllda och mytomspunna spelplats. Han skapade därför en musikalisk fantasi med underfundigt ironiska episoder kring palatsets historia. Marthalers aktörer, de flesta skickliga sångare och musiker, nynnade och småsjöng sig runt på scenen, utformad som en katedralinteriör – dock med en tvättomat och en Coca Cola-kyl som blasfemiskt ersatte dopfunten. Människorna var, som så ofta hos Marthaler, en vilsen flock, liksom på rymmen från en schweizisk provinsby eller ett bortglömt byråkratkontor i gamla Östeuropa. De påminner lite om Roy Anderssons gestalter. De kastades in i situationer som med en mild absurdism kritiskt granskade kyrkans och religionens riter, maktspel, symboler och andlighet. Hela tiden bröts deras världsliga, banala framtoning mot kyrkans storvulna teatralisering av de egna uttrycken. Vid något tillfälle drogs en rutig inköpsvagn (”dramaten”) in på scen som alla plötsligt knäföll inför och tillbad. Medan de bad gick ett larm och alla såg en potentiell bombfara i vagnen, rusade ifrån den. Då gick en man lugnt fram och plockade en baguette ur vagnen. Denna enkla scen kommenterar fetischiseringen och gudomliggörandet av utvalda kroppar och objekt inom kristendomen, en projicering som sedan överförs på kollektiva hotbilder. Man kan även se den löjeväckande matvagnen som symbol för Kristus – en frälsare vi tillber för att i nästa stund fegt utdöma honom som terrorist. I en annan, dråplig scen frågar kvinnorna sina högst ordinära karlar om de tänker på blod när de dricker vin. När männen skakar på axlarna invänder kvinnorna: ”Men du har ju sagt att det är ditt blod!?”. I denna, liksom i andra dialoger, ironiserar Marthaler över kristendomens patriarkala traditioner, där män och påvar haft monopol på att diktera vad som är heligt.

Christoph Marthaler är i grunden musiker och hela hans teaterskapande genomsyras av musik, sång och musikalitet. I Papperlapapp drivs de flesta scener av körsång eller piano i stycken av bland annat Palestrina, Gesualdo, Bach, Chopin och Satie. I den polyfona körsången, om den så bara nynnas, händer det märkliga att något sakralt tycks flöda fram. Musiken och rösterna berör den transcendens som människan i alla tider sökt i religionerna. Men precis som teatern har religionen reglerats inom institutioner med interna hierarkier, maktspel och koder, som fjärmar människan från den andlighet, den inre musik hon kanske söker. Det är inte en slump att Christoph Marthaler framförde detta budskap just i Avignonfestivalens högsta ”tempel”, där en viss del av publiken förväntade sig mer spektakulära utspel och buade nedlåtande åt hans finstämda kritik.

Desto mer hyllningar fick Marthaler för Schutz vor der Zukunft (Skydd mot framtiden), ett teater-, musik- och liedercollage han skapade redan 2005 på Otto Wagner-sjukhuset i Wien. Detta säregna musikteaterverk tar upp massmordet på handikappade och nervklena barn i Österrike under andra världskriget. Publiken välkomnas till ett reformläger där nazistisk rashygienisk propaganda vävs in i en nutida prestationsretorik som syftar till att skapa sunda människor med attraktiva kroppar. I fanatiskt glättiga tal uppmanas sjuka, handikappade och gamla människor att begå självmord för att befria världen från deras onyttiga och kostsamma ”kroppsfodral”. Föreställningen iscensätts i olika rumsinstallationer. Publiken får också ta del av dokument om den ideologiskt motiverade eutanasin av mentalpatienter, som i Österrike krävde 20 000-25 000 offer under andra världskriget. Även här integrerar Christoph Marthaler ledmotiv av sång och musik som uttryck för det outsägliga. Men det blir aldrig sentimentalt, rösterna rör vid en vital livsnerv och andning hos de svaga och avvikande, som kontrasteras mot den underliggande aggressionen hos rasrenhetsivrarna.

Christoph Marthaler och scenografen Anna Viebrock arbetar gärna utifrån givna platser, för att uppenbara specifika historier i ett unikt tilltal. De flesta grupper och scenkonstnärer på Avignonfestivalen arbetar snarare med produktioner som är anpassade till internationella gästspel och festivalturnéer. Avignonfavoriter som franska Gisèle Vienne, belgiska Anne Teresa de Keersmaker och Alain Platel gjorde populära nedslag på årets festival. Hyllad Avignondebutant blev också den tyske dramatikern och regissören Falk Richter (f 1969), som presenterade två nya pjäser: ”My secret garden” i regi av fransmannen Stanislas Nordey och ”Trust”, ett tal- och dansteaterverk som Richter och den holländska koreografen Anouk van Dijk satt upp för Schaubühne i Berlin. Falk Richter analyserar i sin dramatik hur nutidsmänniskan privat, socialt och professionellt präglas av globala system där hon förväntas hävda sig och leva enligt effektiva strategier. Richter gör ett slags berättarteater där skådespelarna turas om att gå in i rytmiska ordflöden där de i mikrofoner beskriver spelfigurernas aktioner. Individerna på scen blir tillfälliga figuranter i ett pågående, verbalt maskineri, vilket skapar en brechtiansk distansering till deras handlingar. I ”My secret garden” turas tre skådespelare om att skildra en teatermans skaparkris och Richter ironiserar över alla de terapier och må bra-metoder som i vår tid kommersialiseras för att reglera kundens väg till hälsa och lycka. I ”Trust” utforskar Richter och van Dijk en urban miljö där människors relationer kollapsar i samma takt som finansmarknaderna. Samspelet mellan dansare och skådespelare i en ständigt pågående elektronisk musik- och ljudinstallation fångar visuellt och verbalt individer som rämnar inombords. De är låsta i livsstilar och yrkesroller som formats av ett globalt konsumtionssamhälle. En av dem säger i en monolog: ”Förr i tiden ville jag förändra världen, men nu vill jag bara hitta en parkeringsplats /…/ Förr i tiden ville jag förändra världen, men jag förändrades själv så mycket att jag glömde vem jag var.” I ”Trust” når kollektivet fram till att antyda ett nytt, gemensamt kroppsspråk, men Falk Richter återkommer ofta till frågan om hur subjektet fritt ska kunna omformulera sig självt och tro på nya utopier i en värld där vi är fångna som objekt i instabila system och falska livsföreställningar.

Den spanska scenkonstnären Angélica Liddell (f 1966), som är verksam i Madrid, dröjer inte vid sådana problem. Hon skriver, iscensätter och framför själv en typ av spektakulär performanceteater som i en besvärjelse av världens orättvisor. Liddell gav i Avignon sin senaste uppsättning, La casa de la fuerza (Kraftens hus) och El año de Ricardo (Richards år) från 2005. I båda gestaltar hon våld och förtryck genom sin egen kropp. I El año de Ricardo, som är en ursinnig monolog med utgångspunkt i Shakespeares Richard III, gör hon sig till en motbjudande despot. Hon spottar, kräks, blottar och besudlar sitt kön och fräser i maniska ordkaskader ut ett hat, där historiska och fiktiva diktatorer dras över samma kam som nutida, politiskt korrekta demokrater. Liddells könsneutrala Richardgestalt fördömer kompromisslöst en makt som korrumperar och spyr galla över rika västerlänningar som stillar sina skuldkänslor genom att ge katastrofpengar till tsunamioffer samtidigt som de gör sexresor till Thailand och struntar i fattiga hemmavid. Angélica Liddell gör sig själv till en destruktiv tyrann, som samtidigt paradoxalt nog säger obekväma sanningar om dubbelmoral och självmotsägande kompromisser i vår politiska kultur. Hennes fysiska utspel och tabuöverskridande texter har historiskt släktskap med Antonin Artauds ”Grymhetens teater” från 30-talet. De malande, politiska tiraderna, liksom våldet och äcklet påminner om estetiken hos den argentinsk/spanske teatermannen Rodrigo García, som ofta får agera provokatör på dagens europeiska teaterfestivaler. Till skillnad från García medverkar dock Liddell själv i sina verk, medan García utsätter sina skådespelare för alltmer groteska prövningar.

Angélica Liddells direkta tilltal uppnår därigenom en autenticitet och ger henne en sårbarhet på scenen. Kanske är det därför Avignonpubliken, som i år mötte henne för första gången, gav en euforisk respons? Med Angélica Liddell återförs vi nämligen till Avignonfestivalens utgångspunkt – ett levande, ömtåligt möte, som prövar kraften i texter, tankar, känslor och stämningar. Angélica Liddell agerar i ett kreativt raseri, medan en Christoph Marthaler på ett egensinnigt sätt använder musik för att gå bortom språkets begränsningar. Men båda vidareför egentligen Jean Vilars önskan om en utforskande festivalteater som bryter med storstädernas konventioner och väloljade teaterprodukter. Avignonfestivalen är som starkast när den vågar avvika från en förutsägbar perfektion och i stället utsätter publik och konstnärer för risken att tillsammans skapa något de inte riktigt kan förstå.

Publicerad SvD 3/8 2010