Teaterfestival i Avignon 2009: 2/3 - Lina Saneh och Rabih Mroué, Jan Lauwers m fl

Teaterfestivalen i Avignon har under 2000-talet blivit en alltmer internationell arena för nyskapande teater, med postdramatiska, genreöverskridande scenuttryck. Från den konstnärlige ledaren Wajdi Mouawads födelseland Libanon visas musikaliska och vokala installationer av tonsättaren Zad Moultaka. L’Autre rive (Den andra stranden) är ett raffinerat, modernistiskt körverk, iscensatt i ett klostervalv och en kyrkoruin, där Moultaka bryter grekisk och orientalisk sång mot varandra.

Teaterduon Lina Saneh och Rabih Mroué från Beirut presenterar på festivalen sitt senaste verk, Photo-Romance (Fotoroman), som kombinerar dokumentärfilm och livemusik med rollspel och fotoberättande. Ramhistorien på scen är en kvinna (Lina Saneh) som kommer till en statlig filmkonsulent (Rabih Mroué) för att presentera ett filmprojekt. Hon berättar storyn medan hon visar filmsnuttar från demonstrationer i dagens Beirut och en serie foton från den fiktion hon vill skapa. Det visar sig bli en remake av Ettore Scolas film En alldeles särskild dag, där ett intimdrama utspelas mot en fond av libanesiska, nationalistiska massdemonstrationer.

På ett distanserat men samtidigt engagerat sätt lyckas Saneh/Mroué och musikern Charbel Haber återge dramat, som får en skarp politisk underton. Genom denna fiktiva och ironiska redovisning integrerar de fotodokument och rollspel i en iscensättning som ifrågasätter enhetligt historieberättande. Photo-romance pekar på svårigheterna att skildra människor i dagens Libanon, utan att hamna i ideologiskt infekterade tolkningar. Saneh/Mroué sysslar envist med libanesernas splittrade självbild i en nyfiket sökande scenkonst, som de också turnerar med i Europa.

Från Belgien medverkar festivalhabituéerna Jan Fabre och Jan Lauwers, Fabre med sin senaste uppsättning Orgie de la tolérance, där han skjuter hårt på konsumtionssamhället och politisk intolerans. Jan Lauwers presenterar trilogin Sad Face/Happy Face, vars första del är en tidigare Avignonsuccé, La chambre d’Isabella (även spelad i Stockholm 2005). Isabellas rum handlar om hur minne formas i en värld av objekt, impulser, möten och känslor. På ett underbart sätt förenas levande och döda i dans, sång, dialoger och berättande.

Trilogin fortsätter med den surrealistiska framtidsberättelsen Le Bazar du Homard (Hummerbasaren), som kretsar kring föräldrars sorgearbete över en död son och utforskar om kloner kan ersätta våra mest älskade anhöriga. Till sist spelas Lauwers senaste verk, La maison des cerfs (Hjortarnas hus). Det är en scenfantasi kring människor som villebråd i ett land härjat av inbördeskrig (inspirerat av Kosovo). Aktörerna från Needcompany diskuterar dramats möjliga utveckling medan de i ord, dans och sång spelar fram scenerna, som skildrar död, förluster och livets fortgång..

Jan Lauwers, som också är bildkonstnär, skapar ett eget visuellt universum i generösa scenbilder, där de mångsidiga dansarna ständigt är i rörelse och utformar olika figurer. Stämningen är alltigenom lekfull och inbjudande. Men tyvärr har Lauwers blivit alltför pratsam. De benådade ögonblicken av mångtydiga sceniska uttryck dränks av överflödiga ordkaskader, och pekar på risken med att själv iscensätta egna texter som man blivit blint förälskad i.