Tantalus – storslaget grekiskt maskdrama av John Barton och sir Peter Hall
MANCHESTER (SvD) Publiken möts av en ängslig varningsskylt redan vid ingången till Tantalus: ”Uppsättningen har rökeffekter, eld, fyrverkeri, stroboskopljus och nakenhet”. Men kriget då? Med Tantalus bänkar vi oss frivilligt till en våldsam maratonteater, där det trojanska kriget skildras i nio pjäser av John Barton. Under ett halvt dygn konfronteras publiken med barnamord, våldtäkter, incest, brännmärkning av kvinnor och blodiga bataljer. Med Sir Peter Hall som regissör är det dock ingen fara att sinnena ska överväldigas. I hans mästerliga teaterkonst finns distans, kontroll och balanserande kommentar även till det mest gripande och outhärdliga. Teater är en låtsaslek, säger Peter Hall – en lek som tillåter åskådaren att objektivt granska situationer, samtidigt som man lever sig in dem med fantasin.
Tantalus är ett historiskt teaterprojekt, som aldrig hade kunnat genomföras utan Peter Halls och John Bartons unika kombination av envis lidelse för teater och distans till inskränkta kulturbyråkrater. John Barton har skrivit på verket i tjugo år. Tantalus är en uppföljning av The Greeks, Bartons rosade bearbetning av antika dramer från Orestien, som spelades på Royal Shakespeare Company (RSC) 1980. Där Euripides, Aiskylos och Sofokles visar enskilda familjetragedier, mot bakgrund av det trojanska kriget, avser Bartons egen pjäscykel att ge en kronologisk, sammanhängande skildring av hela kriget. Bartons originaltext bygger på de välbekanta antika myterna, men han diskuterar frågor om vad det är som orsakar krig, hur krig urartar och hur man kan skapa rättvis fred. Peter Hall har sammanfört pjäserna i tre sektioner: The Outbreak of War, The War och The Homecomings. Den aktuella uppsättningen har han samregisserat med sin son Edward Hall.
Planerna var att Tantalus skulle uruppföras på RSC och sedan turnera i världen. Men brittiska kulturbyråkrater ryggade inför detta omfattande projekt, som skulle kräva ett halvt års repetitioner och många medverkande. Man vågade inte satsa pengar på 70-årige Peter Hall, trots att han är en av världens mest garvade teaterregissörer: i 15 år chef för National Theatre, grundare av RSC och tillsammans med just John Barton den som utmejslat den icke-deklamatoriska spelstil som kommit att känneteckna moderna brittiska shakespearetolkningar. Hall har gjort flera hyllade mastodontuppsättningar, bland annat Ringen i Bayreuth, Shakespearecykeln The Wars of the Roses (med Barton) och Orestien. Men brittiska Arts Council ville inte ge rejält stöd till Tantalus och i The Dome fanns pengar men ingen teater, och tänkta samproducenter var avvaktande. Så på våren 1999 drämde Sir Peter igen dörren till Storbritannien och gjorde häftiga utspel om att New Labour kväver den levande brittiska teaterkonsten.
Hall/Barton begav sig till Denver, Colorado, där de mottogs generöst av mecenaten Donald Seawell. Tantalus fick därför urpremiär i oktober 2000 på det konstnärligt välrenommerade Denver Center for the Performing Arts, grundat av Seawell. Teaterkritiker från Storbritanniens och USA:s ledande tidningar vallfärdade till Denver och hyllade uppsättningen. Plötsligt öppnades kassaskåp på flera håll och nu har Tantalus anlänt till Europa för turné. Den brittiska premiären ägde rum på det nya, spektakulära kulturcentret Lowry i Manchester förra helgen.
Och nog är Tantalus värd en resa. Det mest gripande med uppsättningen är själva den storslagna gesten: Bartons hyllning till dramatikens rötter, till de ursprungliga berättelser om gudars och människors konflikter, som västerländsk kultur bygger på; Peter Halls bejakande av teater som en kollektiv visuell kult, och hans djärva val att framföra dramerna med klassisk helmask men ändå uppnå den rätta, ”moderna” balansen mellan typisering och personlig karakterisering i skådespelarnas gestaltning.
Jag har aldrig upplevt ett så känsligt porträtt av krigsherren Agamemnon som i denna uppsättning: bakom en till synes stel mask går Greg Hicks lågmält i dialog med gestaltens svagheter. Trots att ansiktsdragen är orörliga uttrycker han tvivel och sårbarhet, så att masken tycks förändras. I sin senaste bok, Exposed by the Mask, skriver Peter Hall om hur starkt en mask väcker åskådarens fantasi och hur specifikt detta är för levande teater: ”Publiken kan se oändliga känslouttryck i den. En kamera kan bara se en orörlig mask.” Masken ger också en objektiv kommentar, ”berättar om känslan snarare än att demonstrera den”, skriver Peter Hall i en essä om The Greeks. Peter Halls estetik skiljer sig från exempelvis Ariane Mnouchkine, som på Théâtre du Soleil gjort likartade maratonuppsättningar med klassiskt drama i mask. Men hennes skådespelare går in i en ensidig stilisering, även med rösten, de identifierar sig med maskernas fixerade uttryck.
Den medmänskliga kommentaren och argumentationen är styrkan i John Bartons pjäser. Med en vänlig pedagogik, som man känner igen från RSC:s uppsättningar, introducerar han rollgestalterna, låter dem förklara sina inbördes relationer och konflikter. Tonen slås an i en prolog av en fryntlig berättare, en försäljare av souvenirer i form av gudastatyetter på en strand i dagens Grekland. Några amerikanska solbadande tjejer – kören – ber honom berätta om Zeus, Apollo och Afrodite och deras spel med människorna. I en perfekt avvägd rytm, på stranden, förevisas sedan den blodiga sagan om det trojanska kriget. Hos Barton formuleras och förtydligas gestalternas problematik utifrån vår tids människosyn: Klytaimnestra kan inte älska Agamemnon sedan han våldtog henne och dödade deras barn, Agamemnon sörjer offret av sin älskade dotter Ifigenia, liksom hans motståndare kung Priam av Troja sörjer sin förlorade syster Hesione. Andromake plågas av sorgen för sin make Hektor, som tillsammans med hennes far och bröder dödats av grekerna. Det finns en serie personliga oförrätter, som ger näring åt kriget men också åt inbördes släktfejder. John Barton är bra på att skildra upptrappningen av hämndaktioner och alla misstag som begås i krigets kaos. Den återkommande frågan om vem som egentligen började våldet blir alltmer absurd och väcker uppenbara associationer till dagens Israel, Nordirland och Kosovo.
John Barton refererar ofta till gudarna och deras spel med människors öden. Men även om hans språk är sobert och tidlöst saknar det poetisk och kulturell resonans för att uttrycka närvaron av en reell gudomlig kraft i människors liv. Gudarna är mer gripbara i antika dramer. Barton lyckas heller inte som de grekiska diktarna att skapa olidliga dramatiska dilemman, där individer med goda avsikter plågas av att alla handlingsalternativ leder till tragedi.
I Peter Halls välsvarvade iscensättning drabbas man sålunda sällan av karaktärernas enskilda öden. Trots skådespelarnas enastående nyanserade tolkningar blir de många rollfigurerna ett slags tillfälliga bekantskaper i en grym såpopera om det mänskliga krigets orättvisor. Visst finns det flera scener som är upprörande och visuellt starka: när Ifigenia, gulklädd, går in i en glödande offereld; när ben och avhuggna, flådda kroppsdelar sitter uppspetsade på spjut i det krigshärjade Troja och grekiska soldater brännmärker kvinnor till slavar; när Pyrrhus, genomblodig av kamp för sin döde far Akilles, förödmjukas av kvinnorna i Troja för att han är en våldsam yngling och ingen riktig soldat med heder; när trojanskorna vandrar iväg iförda hucklen, kappor och resväskor likt 1900-talets alla flyktingar i Europa.
Tantalus använder antika myter för att i en postmodern teaterform gestalta de krig och konflikter som präglar Europas kultur och historia. Denna generösa, ambitiösa uppsättning tar plats i samtida teaterhistoria, bredvid Peter Steins Orestien, Ariane Mnouchkines Atriderna och Peter Brooks Mahabharata. Det är våldsamma epos om människans eviga kamp mellan civilisation och barbari. Med teaterns övertygande komplexitet påminner de om att det är själva kampen som lockar fram det barbariska i de mest civiliserade själar.
Tantalus. Av John Barton. Bearbetning och regi: Peter och Edward Hall. Scenografi: Dionysis Fotopoulos. Musik: Mick Sands. Medverkande: Annalee Jefferies, Greg Hicks, Ann Mitchell, Alan Dobie, Mia Yoo m fl.
Publicerat i SvD 1/2 2001
