Strindbergs Fröken Julie som opera av Philippe Boesmans och Luc Bondy, urpremiär i Aix-en-Provence

Vi befinner oss i det berömda herrgårdsköket, med rutigt golv, grönsiska i bur och en vacker vinthund som matas av en nynnande Kristin. Den svenska miljön och epoken, sent 1800-tal, är inte starkt betonade. Däremot är Kerstin Avemo nästan barnsligt skandinaviskt blond. Hon är mera oskuldsfull piga än jordnära kokerska. Hennes ljusa sopransång kommer från en själ som ännu tror på livets positiva mening.

Denna Kristin är naturligtvis alltför god för Garry Magees Jean. Han är socialt och kroppsligt självmedveten, strategisk och samlad. Det är inte i ett midsommarrus han blir förförd av Julie. Jean går in i ett personligt projekt med Malena Ernmans högresta, frigjorda Julie. Hon är dynamisk, perfekt solbränd i en illröd, urringad sidenklänning, men musiken markerar en avvaktande distans när hon försöker snärja Jean. Denna Julie söker fysisk bekräftelse på sin kvinnlighet, men hon verkar så stark och oberoende att hon ger fel signaler och får fel partner.

Operan kastar nervöst mellan ögonblick av harmoni och konflikt. När Julie och Jean dricker öl korsas deras armar i en romantisk skål och Boesmans kör in ett smäktande fragment av kärleksduett. Men lika raskt slår det om till Julies kyliga avvisande: ”Kyss min sko!”. Sedan vidtar en scen, som simultant illustrerar hur de tre personerna i första hand är inbegripna i sina inre livsdramer. De agerar sina drömmar: Julie kliver upp på bordet, den piedestal hon önskar komma ner ifrån, medan Jean minns hur han låg under trädet och ville komma upp i samhället. Kristin, som på riktigt sover i fonden, börjar gå i sömnen och kvävs av den enorma skugga som projiceras på väggen av Julie. Boesmans låter en violin glida i surrealistiskt skärande övertoner, som antyder att de är ur led i förhållande till verkligheten.

Det är denna inre kamp, dessa skuggspel som gör operan så effektiv och känslomässigt genomträngande. Bondy är ointresserad av pjäsens klasskonflikt, som han finner förlegad. Han genomlyser hur män och kvinnor spelar ut sig själva mot varandra för att försöka definiera och förverkliga sina egna könsidentiteter.

När Julie i slutscenen tar till rakkniven är hon måhända mer lågmäld och mindre sirligt förförisk i sin sång än tidigare. Demoner ur det förflutna drar i henne. Men det är fortfarande en kvinna som utstrålar energi och beslutskraft. Det känns då extra sorgligt att hon beslutar att vända sin styrka till en fatal attack mot henne själv.

Publicerad SvD juli 2005