Strindbergs Dödsdansen på Londonteater - Ian McKellen briljerar i rollen som kaptenen

Det är krig i världen och det är krig på scenen. George W Bush och Saddam Hussein tycks lika insnärjda i en spektakulär dödsdans som Strindbergs Kapten Edgar och hans skådespelarhustru Alice. Det är ett stjärnornas krig: Ian McKellen och Frances de la Tour överträffar varandra i sarkastiska, morbida tillmälen, som bottnar i en djupt sammanlänkande, ömsesidig sårbarhet och förtrolighet. De är beroende av varandra som motspelare och publik. Endast i dramatiska utspel på liv och död, där alla trick och bluffar är tillåtna, känner de sig riktigt levande. ”I believe in excess”, säger Kaptenen i den unge amerikanske dramatikern Richard Greenbergs nyöversättning, ”otherwise, what’s the point?”.

Ja, vad är meningen med att leva ett måttfullt, lågmält liv? Efter 25 års äktenskap behöver Alice och Edgar allt starkare kryddor för att orka vara tillsammans. Frances de la Tours porträtt av Alice skildrar en perukbärande, avdankad aktris som knappast var glamorös när hon lämnade teatern för att leva med sin officer. Äktenskapet har givit henne hård hud, men hon älskar sin Edgar tillräckligt för att låta sig luras när han faller ihop på golvet i plötsliga kärlkramper. ”Är han död nu”, undrar hon vid ett flertal tillfällen. Det skiner då igenom att makens frånfälle inte enbart vore en lättnad utan också slutet på en bra show. Denna Alice behöver Edgars storartat dramatiska gester för att hålla sin egen teater igång. Tillsammans med den mer mediokre kusinen Kurt (Owen Teale) falnar hennes egen sceniska kraft och ledan lurar.

Och det intressanta är att även publiken behöver deras bitska replikskiften. Så snart Ian McKellen är borta från scen eller avstår från teatrala utspel känner man livets molande trista rutin. Ian McKellen, en av vår tids allra största karaktärsskådespelare, intar med naturlig auktoritet denna paradroll, som spelats av Laurence Olivier, Erich von Stroheim, Jean Vilar, Poul Reumert, Lars Hanson, Keve Hjelm… McKellen är rakryggad och iförd blanka stövlar, ointaglig som en fästning, full av aggressioner, charm, viljekraft och rastlöshet.

Hans dubbeltydighet utstrålas även i en lång, stum scen, där han mitt i natten är ensam uppe i Robert Jones magnifika runda tornrum: Kaptenen kastar ut sprit och cigarrer, bränner brev och hustruns teaterattiraljer som i en besvärjelseakt över äktenskapet. Han tänder oroligt stearinljus överallt, jagas av ett ångestfyllt åskmuller och hotande mistlurar. Skuggorna av kaptenen är expressionistiskt enorma på väggarna bakom. Är detta en beslutsam, farlig hustyrann – eller låter vi oss luras av hans stora, illusoriska silhuett? Ian McKellens tolkning visar att det inom varje hotfull figur kan finnas en blygsammare själ, som är rädd både för mörkret och för döden.

Lyric Theatre, London

Text: August Strindberg, engelsk bearbetning av Richard Greenberg. Regi: Sean Mathias. Scenografi: Robert Jones. Medv: Ian McKellen, Frances de la Tour, Owen Teale

Publicerad SvD mars 2003

Läs mer om Strindbergs Dödsdansen

Emil Graffman gör Strindbergs Dödsdansen i queerversion