teaterkritik - kulturproduktion

Hem » Teaterkritik » Europa » Simon McBurney/Complicite - Mnemonic, teater om människans …

Simon McBurney/Complicite - Mnemonic, teater om människans förmåga att minnas

För ett år sedan, i februari 1999, plockade jag upp en liten vit fågelfjäder, som hade dalat ned från scenen på Queens Theatre i London. Jag strök fjädern mot kinden och lade varsamt in den i programhäftet för The Street of Crocodiles, som var namnet på det omtumlande teaterkonstverk jag just hade fått uppleva. Uppsättningen byggde på noveller av den polske författaren Bruno Schultz, i en fri bearbetning av ensemblen, Theatre de Complicite. Fjädern, bestämde jag, skulle för all framtid erinra mig om de starka känslor, tankar, stämningar och situationer som rymts i denna föreställning. För hur skulle jag annars kunna minnas denna rörlighetens teater, där aktörerna oavbrutet gick in och ut i olika roller och där varje föremål på scenen ständigt antog nya former, beroende på vad illusionen i varje givet ögonblick bestämde?

Det brukar sägas att teatern inte har något minne. Teater är det efemära nuets konst: ”la fête de l’instant”, ögonblickets fest, har den schweiziske regissören Luc Bondy träffande sagt. Till skillnad från litteratur, film och bildkonst tillåter teatern aldrig att man kan återvända till konstverket för att ”slå upp” eller ta reda på en detalj man glömt. Teaterns enda minne är den levande materia som förvaltas inombords av de personer som delat en specifik föreställning. Detta prekära minne tvingar såväl åskådare som scenkonstnärer till en extraordinär kreativitet. Om vi alls vill bevara denna unika konstupplevelse måste vi lagra en mängd ”minnesfjädrar”, dvs gester, tonfall, ljuseffekter, ljud och diverse känsloladdade impulser. Allt är undflyende associationer och fragment, teatern skapar inte något episkt minne. Just därför är det kanske den konstform som allra bäst gestaltar samtiden, som skapar de tydligaste minnesavtrycken av ett osammanhängande nu. Men kan teatern också skildra minnets mekanismer? Och kan teatern på ett trovärdigt sätt skildra det förflutna, samtidigt som den bevarar sin nu-karaktär? Dessa frågor präglar Theatre de Complicites senaste produktion, Mnemonic.

Mnemonik betyder minneskonst eller minnesteknik, som upprättar stödpunkter för minnet. Theatre de Complicite erbjuder denna gång ingen fjäder att ta med hem, men ger oss varsitt litet blad. Ett blad placerat på varje åskådares stol, som vi i början av föreställningen uppmanas att känna på och betrakta. Vi fantiserar att varje nerv som utgår från stjälken i detta blad är en resa bakåt genom mänsklighetens generationer. Överallt delar sig nerverna i mindre förgreningar, men alla har ett samband i stjälken i nuet. På liknande sätt uppstår en resa i tid och rum, med många sidospår, på scenen. Den utgår från samtal på mobiltelefon mellan Virgil och Alice. Kvinnan är ute och söker efter sin okände far i Europa. Utifrån telefondialogerna och hennes resupplevelser skapas ett logiskt, associativt mönster, där vi hoppar från episoder med en förhistorisk man, som hittats i en alpglaciär, till en försvunnen italiensk pianist från sekelskiftet, och vidare till en grekisk taxichaufför i London vid namn Simonides, samma namn som mnemonikens uppfinnare hade. Minnet är som ett landskap där det ständigt bryts nya vägar. Detta sker även här på teaterscenen, då varje rollfigur, som har ett slags tillhörighet i föreställningens grundsituation, introducerar nya sammanhang och associationer. Var kommer du ifrån? är den underliggande eller uttalade fråga som driver fram rollfigurernas gestaltningar. Genom att framställa korta fragment ur sin historia skapar de levande teater i nuet. Scenen blir därmed ett rum där olika erfarenheter och tidslager möts i ett gränslöst nu. Föreställningen är en organisk kropp, som i sig illustrerar minnesprocessernas banor i våra hjärnor. Nerverna i det lilla souvenirbladet, som publiken kan ta med hem, liknar föreställningens förgreningar och blir för alltid en ledtråd som kan återkalla teaterupplevelsen.

I klassisk mnemonik använder man rumsliga ledtrådar för det man vill erinra sig. En information motsvaras av ett tänkt föremål i ett rum. Samma teknik har skådespelare. Att de kan memorera stora textmassor beror på att replikerna kopplas till deras placering och gester i scenrummet. Starka minnen är ju ofta relaterade till platser eller föremål: ett cafébord återkallar scenen då jag mötte min man, vigselringen rymmer en hel film med vårt bröllop etc. Vad händer då med minnena i vår tid, där så mycket kommunikation sker utan en delad rumslighet? Mnemonic berör problemet via paret Virgil-Alice och deras samtal på mobiltelefon. Många samtal inleds med frågan ”Var är du?”, just för att de talande ska kunna upprätta tänkta rum för sin relation. Kanske innebär dessa trådlösa och virtuella dialoger att vi får använda mer av skapande fantasi i våra relationer, vilket vore positivt. Eller också är det så att vi accepterar den rumslösa glömskan. Teatern, när den är som bäst, lockar ut sina åskådare i en minnesgymnastik. Teaterns rumslighet och fysiska tilltal impregnerar åskådarens kropp med minnesspår. En liten upplockad fjäder som dalat ner från scenen kan då bli en ledtråd i en lustfylld lek med poetisk mnemonik. En bra teaterföreställning lever på så sätt vidare evigt genom kreativa impulser i åskådarens fantasi.

Publicerad SvD januari 2000

Mer om Simon McBurney/Complicite:

Senaste inlägg

Kategorier