Rodrigo Garcias rasande, satiriska teaterorgier
Paris Höstfestival, Festival d’Automne, har i tre månader, som vanligt, erbjudit ett kvalificerat internationellt utbud av teater, musik och konst. Höstfestivalen finansieras av staden Paris sedan 30 år, men har alltid utmärkts av att inbjuda konstnärer som anses estetiskt eller ideologiskt utmanande i sina hemländer. I höst har man haft en rad argentinska och spanska teatergästspel med Ricardo Bartís, Federico León och Rodrigo García. Dessa argentinare och spanjorer målar gärna med grov pensel. Det är högljudd, fysisk, ofta grotesk teater, där de svåraste sanningarna uttrycks med överdrifter, skratt och satir. Den mest omvälvande och radikala av dessa teatermän är utan tvekan Rodrigo García. Han deltar i festivalen med sina två senaste uppsättningar, vars märkliga titlar på svenska blir Människans trädgårdsskötsel och Jag har köpt en spade på IKEA för att gräva min egen grav. Rodrigo García är, kan man säga, teaterns motsvarighet till anti-globaliseringsrörelsen Attac. Garcías teaterkonst är vigd åt en radikal kritik av den globaliserade ekonomin, som han menar leder till en fördummande likriktning av smak och värderingar i konsumtionssamhället. Man bör ha klart för sig att Rodrigo García kommer från Argentina, där klyftorna är mycket djupa mellan dem som ägnar sig åt hejdlös, överdriven konsumtion av mat och lyxvaror och dem som knappt lyckas få mat för dagen. García har ett förflutet inom reklambranschen, och man kan säga att han överför reklamspråkets entydiga, humoristiska och klatschiga estetik på teatern. Han arbetar numera i Madrid med en grupp spanska skådespelare, som onekligen är värda beundran, för García driver dem kompromisslöst till ytterligheter i sina fysiska utspel. Det här är grymhetens teater, version 2003.
Men vad är det då som händer på scenen?
Ja, García arbetar i form av ett slags tablåer. Han utgår från skådespelarnas kroppar och närvaro, får dem att utföra scener på givna teman. De bryts ibland mot dokumentära filmsnuttar ur samhället eller politiken, eller kommenteras i textstycken där García uttrycker sin ideologiska samtidskritik. I en scen börjar det spruta Coca-Cola ur en dusch och vi hör glättig reklammusik. Skådespelarna kastar av sig sina kläder i lyckorus och låter sig översköljas av drycken. De blottar sig och riktar sina könsorgan mot Coca-Cola-strålen, som om de hade sex med läsken. Väldigt mycket hos García handlar om hur reklamen erotiserar de produkter vi ska lockas att köpa. En vansinnig parodi på porrfilm har två män och en kvinna, alla nakna, där deras Nike-skor utgör könsorgan. De masturberar varandras skor, suger av dem, och har gruppsex och får orgasmer av sina träningsskor. Samtidigt löper en videotext som talar om de fotbollsstjärnor som får 3 miljoner dollar om året för att använda dessa skor. Ungdomar världen över betalar 100 dollar för ett par. Men Nikes skor, hävdar García, tillverkas av underbetalda arbetare i Brasilien till en kostnad av knappt hundra kronor. I långa filmharanger fördömer han det globala systemet, där internationella märkesvaror blir symboler för sexuell och ekonomisk makt: från Puma till Armani och Calvin Klein, ja även svenska Ikea får en släng av sleven.
García använder också mycket, mycket mat på scenen, för att peka på vårt överflöd och vår groteska konsumtion. Han menar att det påverkar privata relationer, att vi konsumerar varandra med samma hänsynslösa bulimi. I en komisk scen kommer ett par hem från stormarknaden med överfyllda matkassar. De börjar plötsligt kasta sig över varandra i en sexualakt. De klär av varandra och i ordets bemärkelse råknullar, men släpper aldrig matkassarna under akten. Efteråt sitter kvinnan i sängen och trycker i sig maten från tre kassar: lasagne, korvar, råa ägg, yoghurt, bullar, bönor, köttsåser. Skådespelaren proppar maniskt i sig allt hon kan och sitter nersölad i äcklet av sitt eget groteska överflöd. Det är en vidrig scen, men typisk för Rodrigo Garcías teater. Han säger själv att han som konstnär gärna skulle sätta upp världsdramatikens stora poetiska verk. Men han anser att både konstnären och publiken luras av den klassiska dramatikens skönhet. Man blir rörd och gripen av tragedier och upplever dem som sublima. Men med sådan konst kan inte världen förändras, säger han. Och García upplever en djupt allvarlig indignation inför orättvisorna i världen. Han känner sig därför tvingad att göra dessa grova, provokativa iscensättningar, som direkt och utan omsvep angriper den värld vi lever i.
Med Rodrigo García är vi långt ifrån Brecht eller 68-generationens välpolerade plakatteater. García är en revolutionär, både politiskt och konstnärligt. Hans rasande, satiriska teaterorgier bryter ner alla konventioner. Men frågan är vad som kommer sedan?
Publicerad i OBS, Sveriges Radio P1, december 2003