Robert Lepages Lipsynch - nio timmars rik teater om röstens kvalitéer

Ljudill: Góreckis 3dje symfoni – sång

Kanadensaren Robert Lepage från Quebec har annars blivit ett världsnamn inom teatern framför allt för sina visuellt och teknologiskt avancerade scenproduktioner. Med den internationella gruppen Ex-Machina skildrar han den globala nutidsmänniskan, i en värld av elektronik och snabba kommunikationer. Orden och rösterna har i allmänhet inte stått i centrum för Lepage. I Lipsynch har han däremot velat forska i just rösten som bärande instrument för vår förståelse av varandra. Ensemblen spelar på fyra språk, engelska, franska, tyska och spanska. Den undersöker hur rösten uttrycker en människas identitet genom olika språk och läten, både när man talar sitt eget modersmål och främmande språk. Ibland visar historierna att en röst också kan forma människan.

Lipsynch är som en mosaik med porträtt av olika personer, mer eller mindre sammanlänkade. Det börjar med en operasångerska, Ada, som av en händelse bevittnar en ung prostituerad kvinnas död och adopterar hennes baby. I föreställningen följer vi Ada, sonen Jeremy och personer de kommer i beröring med. En första konfrontation sker mellan Ada, med den klassiska operarösten, och Jeremy, som blir hårdrocksångare. Ada utstrålar alltid en trygg moderlighet med sin fylliga, välmodulerade röst. Genom sitt yrke har hon skulpterat sin stämma, som ger henne en stark integritet och auktoritet. Hon verkar orubblig i sitt lugn. I själva verket lever Ada ett rotlöst och kringflackande liv där hennes hem finns i rösten. Hon försöker förmedla detta till den adopterade sonen i sånglektioner, där han lär sig tekniken för klassiska lieder. Men efter målbrottets identitetsutveckling går han i protest mot sin mor. Jeremy börjar avsiktligt sjunga smutsigt, med vrål och överslag, för att bryta mot de polerade vokala gränser han är uppvuxen med. Vrålet blir uttryck för hans gränsöverskridande, och visar hur skriket hos en människa ofta är förknippat med att man slår sig fri från inre eller yttre hämningar.

Skillnaden mellan modern och sonen belyser också hur en vrålande röst hör mer hemma i undergroundmusik och hårdrock. Det vore paradoxalt att tänka sig en operaröst i den musiken. Omvänt minns jag hur den tyske regissören Frank Castorf för ett par år sen avsiktligt drog ner de nationalromantiska övertonerna i Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han lät vanliga talskådespelare sjunga. Det lät nästan löjligt och tafatt.

Förmågan att kontrollera hur vi låter är ett av de viktigaste sociala redskap vi har. Personer med vissa sjukdomar eller neurologiska handikapp saknar förmågan att sätta distinkta gränser kring sina röster och blir ofta avfärdade som jobbiga. Här i Lipsynch får vi följa en jazzsångerska, med hes, sensuell röst, som opereras för hjärntumör. Hon mister temporärt talförmågan, men förlorar för den skull inte sin röst. Men trots att mycket av människors kommunikation består av banala fraser och vi egentligen lyssnar mest till varandras ljud, så har vi svårt att acceptera dialoger utan ord och distinkt språk. Ett annat porträtt i föreställningen skildrar en åldrande talpedagog som får kortslutningar i hjärnans signaler till stämman. Munnen artikulerar de ord hon vill säga men rösten kommer efter. Lepage illustrerar detta effektfullt genom att visa personen i en stor filmad närbild på fondväggen, medan hon talar. Det blir något overkligt över hennes brist på synkronisering, som om det inte är kvinnan som talar.

Lipsynch berör också hur man kan förändras genom att tillägna sig en röst. En man med dubiöst förflutet har lärt sig tala vårdat och blir mediakändis. Hans syster, som lever i social misär, talar med trängd, knuten röst, långt ner i strupen. Medan hennes bror har klättrat i samhället genom att öva in en balanserad stämma är hon låst i sin roll. Jag kommer att tänka på politiker som genomgår röstträning – ministrar låter ju alla ganska lika med ett jämnt ljudflöde när de talar. Precis som nyhetsuppläsare i radio och tv skapar de ett slags trovärdighet genom att inte låta ivriga och flåsiga.

En av de mest gripande historierna i Lipsynch skildrar en kvinna som är psykiskt lidande av hotfulla inre röster. Genom att skriva poesi som hon sedan läser upp ger hon dem en påtaglig form, som hon kan förhålla sig till och därigenom förstå sig själv. Det bor många olika röster i en människa och ett verk som Lipsynch hjälper oss att lyssna på dem.

Publicerad i Sveriges Radio P1, OBS, september 2008

- Läs mer om ljud och röster i scenkonst här