Petra von Kants bittra tårar - Fassbinders scenario blir opera av Gerald Barry, regi Richard Jones, ENO

Marlene är motorn till det okuvliga begär som driver dramat. Hon är personlig assistent till den framgångsrika modedesignern Petra, en som skriver brev, serverar drinkar eller kaffe, sminkar frun eller kör hennes uppkäftiga älskarinna till flyget. Klädd neutralt i svart dräkt observerar hon allt, frågar inget, och visar aldrig känslor annat än i diskreta smekningar av ateljéns mannekängdockor. Hon är besatt av Petra och hennes oförlösta begär skapar en energi som måste kanaliseras. Men Petra riktar det vidare mot den unga, okultiverade modellen Karin (Rebecca von Lipinski), som hänsynslöst egocentriskt utnyttjar sitt sexuella övertag. Petra blir desperat olycklig.

Pjäsen och den välkända filmen från 1972 har en melodramatisk, kitschig stilisering, som rymmer en ironiserande kritik mot Petra von Kants ytligt flärdfulla modemiljö. Översatt till opera blir Petra en affekterad diva. Stephanie Friede spelar ut gestaltens teatralitet, inte bara med ständiga klädbyten och nya peruker, utan också genom att scenmedvetet inta olika poser för sina känslolägen. Musiken, som snärtar till och trycker på replikerna, ger inga antydningar om dolda djup eller sammansatta relationer. Här kretsar allt kring en kvinnas självupptagna infall och Barry värderar inte dem musikaliskt. Han gör musiken platt och intuitiv med korta hugg från blåsinstrumenten. Även i Petras förförelsescen av den enkla blondinen Karin är tonläget effektivt och uppstudsigt oromantiskt. Men plötsligt far Petra ut i två rader drillande kärleksinvit à la Puccini. Genast därpå drar Barry till med spänningsskapande trumvirvlar som på cirkus och kvinnorna möts i en kyss. Ridå!

Irländske Gerald Barry är känd för att leka med olika musikaliska komponenter och ljud. Det kan kännas opolerat och klichéartat. När Petra är övergiven tar hon till fragment av wagnerianska utspel, som om hennes förödmjukelse hade mytologiska proportioner. Men det är här hon liksom själv blir övertygad om sin bittra olycka.

Gerald Barry och regissören Richard Jones har fångat ett väsentligt element hos Fassbinder. Personer som söker flykt i givna sociala poser eller teatrala uttryck blir också färgade av dessa rollspel. De kan verka förutsägbara och uppskruvade: så är det med Petras mor och väninnan Sidonie. Men ibland blir gestalterna också överrumplade offer för sina roller och just detta spelar Stephanie Friede ut med fina nyanser.

Kvinnorna rör sig i en chic 70-talsvåning i brunt, orange och gult. Över orkestern, där bara André de Ridders huvud alert sticker upp, löper en upplyst catwalk. Här mannekängar kvinnorna för varandra, klädda i sina roller av frivolitet, intimitet, bitterhet och sorg. Livet som en modevisning, med nya kollektioner varje säsong.