On Ego – om hjärnan och jaget, Mick Gordon och Paul Broks, SoHo Theatre
I Shakespeares Hamlet ställs frågan vad för slags skapelse en människa egentligen är. Hamlet utforskar sin kropp i ett sökande efter sin identitet. Att vara eller inte vara, är vi kanske bara en dröm om oss själva? Just teatern är en konstart som lämpar sig väldigt bra för att gestalta och inringa frågor om människans väsen. Finns vi över huvud taget? Vad är det då som konstituerar en individ?
Detta är frågor som det senaste året har drivit den unge brittiske teaterregissören Mick Gordon, parallellt med att han faktiskt var i Sverige och gästregisserade på Dramaten. I samarbete med den engelske neuropsykologen Paul Broks har han utarbetat en ny pjäs, On Ego, Om jaget. Gordon har själv iscensatt den för SoHo Theatre i London i något han kallar en teatral essä, för att belysa och diskutera vad det är vi kallar ”jag” i oss själva. Det börjar som en föreläsning. En sympatisk hjärnforskare intar scenen och gör en briljant redovisning av neurologiska rön. Vad är det vi ser när vi tittar på ett ansikte? Vi tror oss se en person, ett jag, som ligger inpackat i ansiktets ben och vävnader. Men var ligger då detta jag? Man kan känna efter om jaget ligger inbäddat i huden, kanske i ögonen. Det verkar inte självklart. Om man då tittar närmare, på insidan av ansiktet, inne i skallen och hjärnan, då borde det ju gå att lokalisera någonstans. Med hjälp av en storbildsskärm tittar vi in i hjärnan. Och vetenskapsmannen triumferar: här finns ingenting oupptäckt, allt är materia, ungefär ett och ett halvt kilo kött som rymmer miljarder av nervceller, synapser och signalsubstanser. Om vi så lyser upp med världens bästa ficklampa kan vi inte hitta någon liten varelse som sitter och trycker och säger hallå, jag är själen, eller här är mitt verkliga jag. Våra handlingar och erfarenheter ägs inte av något inre väsen. Medvetandet är i själva verket nervcellernas rörelser och utifrån detta skapar hjärnan en fiktion om jaget. En personlighet är med andra ord en berättelse, en i grunden godtycklig historia som sammanställs av ett knippe neuroner och signalsubstanser i ett föränderligt flöde. Det betyder inte att den är betydelselös, för hjärnan har sedan fullt sjå att försvara denna konstruktion.
Vetenskapsmannen i detta teaterstycke kommer snart att utsättas för hårda prövningar. I ett science fiction-liknande experiment blir han duplicerad. En exakt kopia av hans fysiska konstellation upprättas parallellt med honom på en annan plats. Men bara en av dem har rätt att leva: två aktörer kan inte leva samma liv. Kan då originalmannen acceptera att dö, om han vet att den exakta kopian av hans person lever vidare? Nej, tycker mannen, varför kan inte kopian dö i stället? Även om han teoretiskt hävdar att själen och det individuella jaget formuleras i den konkreta fysiska koden har han svårt att ge upp sin ursprungliga kropp på jorden.
På hemmaplan konfronteras han med andra utmaningar. Hans fru har drabbats av hjärntumör med grav personlighetsförändring. Är det fortfarande hans älskade hustru, trots att hon inte längre delar deras minnen och har en vanföreställning där hon tror att maken har ersatts av en bedragare. Många anhöriga har svårt att hantera demens och vanföreställningar hos sina närmaste, men det man sörjer är kanske att deras inre substanser inte längre kan upprätthålla den bild och berättelse vi förknippar med dem.
Mick Gordon har inspirerats till denna högintressanta teateressä av neuropsykologen Paul Broks bok Into the Silent Land. Broks arbetar i samma banor som den mer kände Oliver Sacks och studerar personlighetsförändringar till följd av hjärnskador. Både Paul Broks och Oliver Sacks luckrar upp våra föreställningar om vad som är ”normalt” beteende, vad som är mänskligt. Även Oliver Sacks fallstudier har med framgång iscensatts på teater, hos den legendariske teatermannen Peter Brook i Paris, som för övrigt är ett slags mentor just för Mick Gordon. Teatern är ett perfekt medium för dessa frågor. Teatern upprättar ju en egen fiktion, där aktörer och publik under några timmar utforskar rimligheten i vissa mänskliga beteenden. Där kan man verkligen pröva var gränserna går för det vi kallar människa. Just därför kallar Mick Gordon numera sina uppsättningar för teatrala essäer. Tidigare har han belyst döden och kärleken i liknande projekt, där han under lång tid samlar in personliga vittnesmål och korsar dem med fackmaterial i tankeväckande iscensättningar. On Ego kommer att följas av en ny etapp i utforskningen av människan. Den heter On Religion, Om religion. Premiär om något år, enligt regissören. Tidigast.
Sänt i OBS, SR P1, december 2005