Olivier Py - fransk diktare och teaterman

Vi lever i en tid där konsten och kulturen allt oftare avkrävs en samhällsnyttig funktion. I Sverige styrs teaterlivet via offentliga allmosor utifrån politiskt korrekta kriterier med alltmer beskäftiga rekommendationer. Uppsättningar som framhäver kvinnor och aktörer av icke-europeiskt ursprung prioriteras. Utanför institutionerna kan barn- och ungdomsteater möjligen få projektbidrag, medan många grupper som spelar kvalitetsteater för alla åldrar står lottlösa. Snart upprättas väl EU-direktiv för att strukturera teater och konst i den sociala nyttans namn.

I ett sådant kulturklimat känns det befriande att möta den franske teatermannen Olivier Py, född 1965. Olivier Py låter dikten spränga sig rakt igenom alla dessa futtiga regleringar för att bejaka människan och livets möjligheter i ständigt nya gestaltningar. I allt han gör har teatern och den fria poesin företräde framför tidsbundna sociala mål. Kvinnor och män spelar kvinnor och män, men inte nödvändigtvis utifrån skådespelarnas givna kön. Allt definieras i förhållande till de rådande estetiska valen. Hela världen och hela historien tar plats i Pys teater. Hans projekt går ut på att upphäva gränser, inte förstärka dem med kvoteringar och konstnärligt ovidkommande gester som ger en illusion av mångfald och jämlikhet. Pys engagemang för teatern är totalt, som skådespelare, dramatiker, regissör, ljussättare, cabaretsångerska (kallad Miss Knife) och sedan 1998 chef för Centre Dramatique National i Orléans (en av Frankrikes 42 nationalteatrar i regionerna). Han sätter främst upp sina egna pjäser, varav en del är mycket långa, generösa i utspelet och teatralt sökande. Här finns titlar som Le visage d’Orphée (Orfeus ansikte), L’Apocalypse joyeuse (Den glädjefyllda apokalypsen) eller L’Exaltation du labyrinthe (Förhärligandet av labyrinten) med speltider på minst fem timmar, framförda av en trupp trofasta skådespelare. Flera av dem har arbetat med Olivier Py sedan början av 90-talet och medverkat även i hans rekordmaraton på Avignonfestivalen 1995, La Servante. La Servante var en pjäscykel bestående av fem sammanhängande helaftonspjäser och en rad mellanspel som framfördes i 24-timmarsföreställningar sju dagar i rad. Under mycket långa föreställningar, framhäver Py, faller åskådarens olika masker successivt: konsumentens mask, kännarens mask, den intellektuelles mask, teaterhabituéns mask, och till sist återstår en människa i bön, som kanske via konstverket lyckas möta sig själv i ny belysning.

Olivier Py ser teatern som en unik möjlighet att mötas i en djup, delad meditation över vad det är att vara människa. Han refererar ofta till religiösa begrepp, då hela hans skapande står i aktiv dialog med hans katolskt kristna övertygelser. I 15-20-årsåldern upplevde Olivier Py en stark religiös kallelse och övervägde rentav att bli munk. Men samtidigt kände han ett behov av att leva i världen just så som den är och i denna konkreta, fysiska verklighet söka en andlig närvaro. För att utforska denna längtan utvecklade han diktaren i sig. I ett samtal vi hade nyligen förklarade Olivier Py för mig att han ser diktaren som en annan sida av sig själv än den troende. De är varandras motsats och är ständigt inbegripna i en dialog i hans pjäser. Poesin må ha lånat sin form från mystiken, men poesin är alltid sammanlänkad med tiden och begränsas av det fysiskt påtagliga, hävdar Py. Poesin kan därför inte vara metafysisk. ”Att leva poetiskt innebär för mig att älska att vara i livet, utan något annat löfte och utan hjälp av en gud”, förklarade Olivier Py i vårt samtal. Han utesluter dock inte att han en dag skulle kunna finna en förening mellan ”Kristus och Dionysos”, mellan sitt katolska och sitt diktande jag, men tills vidare avvisar han benämningen kristen diktare, som han för egen del ser som en självmotsägelse. Icke desto mindre är hans stora förebild diktaren och diplomaten Paul Claudel (1868-1955), som i sin dramatik oavlåtligt upprättade samband mellan människans världsliga begär och hennes kristna ideal. Claudels mästerverk Le Soulier de satin (Sidenskon), skrivet 1924, iscensattes av just Olivier Py för tre år sedan (se SvD Under strecket 27/10/03). Dramat tar nio-tio timmar att spela och har i sin helhet endast satts upp en gång förut, av Antoine Vitez 1987. Py utmanade sina egna övertygelser genom att ge fritt spelrum åt Claudels hjältinna Prouhèze och hennes begär till conquistadoren Rodrigue. Claudel skildrar hur denna kvinna, genom att aldrig ge avkall på sina ouppfyllda begär till en enda man, och genom att gå i döden för dem, faktiskt pekar på möjligheten av ett evigt liv. Den köttsliga föreningen motsäger inte den andliga. Den gudomliga kärleken uppenbaras i deras längtan och åtrå till varandra.

När Olivier Py tolkade Claudel fann han ett kongenialt scenspråk som ständigt utvecklades i kast mellan det burleska och det lyriskt högstämda, mellan gyckelspel och allvar, mellan camp-show och brechtiansk saklighet. Dessa stilbrott och paradoxer präglar också Pys egna pjäser, vilket man nu i vår kan se prov på i fem uppsättningar som gästar Paristeatern Rond-Point under en festival med rubriken ”La Grande Parade Py”. Här framförs två barnpjäser av Py som bygger på sagor av bröderna Grimm. Vidare en kort text om skådespelarkonst, Epître aux jeunes acteurs (Epistel till unga skådespelare), och en nyskriven komedi om teaterns och diktens roll i vår tid, Illusions comiques, samt en nio timmar lång trilogi om den västerländska kulturens och civilisationens möjligheter och förluster med titeln Les Vainqueurs (Segrarna). Redan i slutscenen av den ena barnpjäsen får alla stora och små barn ett litet ord med på vägen, som kan sammanfatta Olivier Pys projekt: glöm inte att förundras över livet.

Glöm heller inte att känna förundran inför Ordet, människans unika redskap som tillåter henne att ständigt ompröva sig själv, till att omformulera sin verklighet och sina drömmar till något förut oanat. I Epître aux jeunes acteurs, som egentligen är en föreläsning av Olivier Py till teatereleverna på konservatoriet år 2000, formulerar Py ett manifest för att ordet ska återfå sin bärande betydelse i vårt diffust masskommunicerande samhälle. Det är en kompromisslös text, full av sorg över den likgiltighet så många visar inför orden och därmed gentemot de löften och engagemang orden står för. Den framförs i Pys uppsättning av en ensam skådespelare, John Arnold, som kommer in neutralt kostymklädd på scen och sätter sig vid ett sminkbord. Här målar han en vit mask, tar på sig en lång vit sidenklänning och peruk och blir en tragedienn. Först upplever man en viss dragshow-komik i könsbytet och en paradox med den klassiskt deklamatoriska ton som antas, men väldigt snart har skådespelaren upprättat en kontakt mellan den moderna publiken och ordens djupare skikt. Py brukar säga att skådespelare i sitt förkroppsligande av orden uppenbarar diktens ursprungliga källor, de som poeten själv har rört sig bort ifrån i skrivakten. Här pendlar aktören mellan olika nivåer av komik, gags, självironier och bortvänd tragik för att pröva ordens ställning i vår kultur. Han konfronteras med en motspelare som föreställer olika figurer, angivna med en skylt på magen: Glädjedödaren som vill se ordlös desperation och kaos, den moderiktiga figuren Publiksiffrorna, som vill ha marknadsanpassade, slimmade budskap. Sedan kommer en Minister för kulturkommunikation som lismande vänligt förklarar hur man effektiviserat kulturen: ”Vi har ersatt konsten med kultur i konstens namn, vi har ersatt kulturen med ”det kulturella” i kulturens namn, vi har ersatt det kulturella med masskommunikation i det kulturellas namn, vi har ersatt masskommunikationen med ett lotteri i masskommunikationens namn, /…/ vi har ersatt tanke, demokrati och lust med rättänkande lotterier”. Skådespelaren konstaterar att vi lever i en sådan nedbrytning av kulturen att vi reduceras till babblande ”grisar” och ”fotbollsspelare” (!), inlåsta i masskommunikationens labyrint av tomhet. Idrottsstjärnorna hyllas i en kändiskult, tömd på visioner: ”Fotbollsspelaren är den moderne författaren, tandborstdesignern den moderne filosofen” – personer som inget formulerar och därmed inte kan ifrågasättas genom språket. Olivier Py framhåller i episteln att skådespelarna har ett enormt ansvar. De är hjältar, som vågar övervinna sin egen rädsla och framträda i en tro på det löfte, det förbund som varje ord innebär.

I pjäser som de aktuella Les Vainqueurs och Illusions comiques går Py sedan ut i olika berättelser för att verkligen testa teaterns och ordets kraft i världen. Trilogin Les Vainqueurs är ett slags poetiskt lärostycke där en ung skådespelare antar tre olika masker, som prins, prostituerad och till sist dödgrävare, för att förmedla ett ursprungligt leende, som går bortom destruktion, krig, konflikter och politisk kollaps i vår civilisation. Py gör en abstrakt dystopisk skildring av den västerländska civilisationen, med referenser till Balkankrig, knark- och vapentrafik, korruption och svek som eroderar demokratins projekt och perverterar mänskliga relationer. Men genom detta förfall ser han ändå ett okuvligt leende (en gudomlig kraft?) som får oss att se sanningen om oss själva och därigenom definiera våra möjligheter att leva vidare. Men utforskningen sker alltså genom en aktör, som går in i olika förklädnader för att pröva dikten mot verkligheten. Ingen sanning kan sägas utan mask, framhåller Py. Teatraliteten, löjet och gyckleriet i hans konst är alltid en garanti för hans totala uppriktighet.

I Illusions comiques, som anspelar på Corneilles klassiker om teaterkonsten, L’Illusion comique (Bländverk), handlar det om en teaterdiktare, spelad av Py själv, som plötsligt blir enhälligt hyllad i sitt samhälle. Han upphöjs av ministrar, presidenten, ja självaste påven, för man vill höra hans ord om hur världen kan räddas. Men diktaren korrumperas av sin egen fåfänga och av stegen mot makten. Han vänder ryggen mot sina enkla skådespelarkollegor, men står plötsligt utlämnad och stammande, för hans dikt kan inte formuleras effektivt massmedialt. Vid en felsägning får han opinionen emot sig, och här framställer Py en underbar satir över det franska konfliktklimatet. Olika grupper hävdar sina inskränkta egenintressen, vill bara höra lösningar på sina problem och vägrar se en större bild av kollektiva mål. Diktaren fängslas och blir dödsdömd men benådas och sätts att skriva julrim till hemlagade karameller i sin mosters konfektyrbutik. Olivier Py pekar på samhällets strävan av att instrumentalisera konsten, nyttiggöra den. Men redan i Orfeus ansikte (1997) skildrar han Orfeus/diktaren som någon man följer, just därför att han inte har något förutsägbart att förmedla. Man följer en sång, en rytm, en stämning, som ger en aning om något omistligt i en själv.

Illusions comiques är en hängiven hyllning till skådespelarkonsten, skriven direkt för fem av Pys mest långvariga medarbetare, och de spelar sig själva. Pjäsen är späckad med lustfyllda episoder där skådespelarna tillåts leka med repliker och framföra dem på olika sätt, just för att skildra hur varje enskild kropp, röst och gestik kan ge helt annorlunda uttryck för teaterns dikt. Det är detta som är teaterns essens, att det inte finns något slutgiltigt budskap, och därför spelar vi texterna om och om igen, för att via dem öppna tolkningar av vem vi är och skulle kunna vara i nuet. Detta är allt teatern kan ge och det är enormt.

Publicerad Under strecket SvD juni 2006

Läs mer om Olivier Py:

• Avignonfestivalen 2017 – sinnlig scenkonst från hela världen >>>
• Paristeater hösten 2003 – Krystian Lupa, Piotr Fomenko, Olivier Py >>>
• Avignonfestivalen 2005 – Jan Fabre och Olivier Py i extas och poesi >>>