Nyskapande totalteater i Paris Festival d'Automne 2008 - Complicite, Théâtre du Radeau, Joël Pommerat m fl

Svenska tv-tittare kan denna höst glädjas åt att få ta del av teaterhistoriens mest komplexa scenkonstverk, Wagners Nibelungens Ring, i en storartad iscensättning för Kungliga Operan av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller. Alla teaterns moderna tekniska hjälpmedel har tagits i bruk, för att tillsammans med ensemble och orkester berätta denna oändligt nyansrika och dramatiska familjesaga. Om Wagners Ringcykel har Pierre Boulez skrivit att ”ju mer man närmar sig den, desto mer ställer den oss inför ständigt nya frågeställningar som man lockas att belysa eller rentav försöka lösa: men i slutänden kommer det labyrintiska verket alltid att bevara sitt mysterium, för vi behöver ett helt nätverk av ledtrådar för att ändå envist förlora oss i det.”(ur Voyage au coeur du Ring av Bruno Lussato, Fayard 2005).

Complicite grundades 1983 av skådespelarna Simon McBurney, Annabel Arden och Marcello Magni, som samtliga utbildats i Paris hos den numera avlidne Jacques Lecoq, vars pedagogik bygger på mim. McBurney har regisserat ett 30-tal uppsättningar med Complicite, alltid i en Lecoqinspirerad ”fysisk teater”, där skådespelarnas kroppar är poetiserade (dvs allt är teatral, konstnärlig gest) och rör sig i skiftande energifält som etablerar de enskilda scenernas arkitektur. Complicites uppsättningar kännetecknas av en föränderlig dynamik, där skådespelarna antar olika skepnader och scenerna skiftar sekundsnabbt i tid och rum. I Mnemonic (1999-2003) utvecklades en intrikat scenisk gestaltning kring minnets banor över flera tusen år och vårt sätt att organisera vår personliga och kollektiva historia. Med den japanska uppsättningen The Elephant Vanishes (2003) efter Murakamis noveller, utvecklade Simon McBurney ett mer teknologiskt avancerat scenspråk, som i den aktuella A Disappearing Number drivs till ett fullödigt konstnärligt uttryck. Kring ett sceniskt nu öppnar sig föreställningen i en mängd associationer som formuleras visuellt och akustiskt på olika nivåer. A Disappearing Number utgår från en mattelektion, där den entusiastiska lärarinnan Ruth (Saskia Reeves) presenterar några riktigt läckra ekvationer för teaterpubliken. Hon kommer snabbt in på sin idol, den indiske matematikern Srinivasa Ramanujan (1887-1920). En presentatör, som spelar fysiker, träder då in på scen för att guida oss genom en svindlande resa i tid och rum. Utifrån mattelektionen skapas trådar till matematikgeniet Ramanujan i Madras, vidare till Cambridge där han samarbetade med professor GH Hardy, men insjuknade och dog kort efter första världskriget. Parallellt följer vi dagens Ruth, i hennes relation med en amerikansk affärsman, hennes vistelse i Indien för att forska mer om Ramanujan, och mannens resa till Indien efter att Ruth har dött där. Flera sidospår vävs in, liksom fragment ur Indiens historia under 1900-talet.

De olika tidsplanen och geografiska platserna utvecklas i och ur varandra, ungefär som fysikens fraktaler. Strukturen i stycket är organiserad utifrån matematiska mönster och kompositören Nithin Sawhney har skapat musik i ett oavbrutet partitur som växlar mellan västerländsk och indisk rytm och fusioner av dessa, beroende på vad som skildras. Sceniskt upprättas rummen med ljussättningar och flera lager av visuella fragment som videoprojiceras på skärmar. Några av dessa bilder är siffror och teorem, som ibland också projiceras på skådespelarnas kroppar, då de befinner sig i en förunderlig värld av talserier. Aktörerna rör sig med precision mellan delscenerna (McBurney har tidigare belönats med pris för bästa koreografi, vilket han funnit absurt då han enbart lägger tydliga scenerier). A Disappearing Number söker förena teater med matematik, genom att synliggöra mönster och samband mellan separata företeelser. Föreställningen skapar ett inre minne genom scener som tas om, fast i nya kombinationer, precis som när Wagners ledmotiv går igen i Ringen och fördjupar nuet. Allt hänger ihop, liv och död, nutid och historia, platser och människor. Gestalterna förtätas därmed i flera dimensioner, utan att skådespelarna agerar i psykologiserande karaktärsstudier. De möter situationerna i dialog ut mot publiken, vilket ger föreställningen ett ledigt, mänskligt tilltal trots dess komplexa scenorganisation. Denna mästerliga uppsättning utvecklas för övrigt hela tiden och befinner sig nu i sin fjärde spelversion (själv såg jag den nu i Paris för andra gången).

En annan grupp som arbetar sammansatt med olika element i ett intensifierat nu är Théâtre du Radeau under ledning av Francois Tanguy. I närmare 20 år har Tanguy utvecklat en teaterestetik för poetiska figurationer, inspirerad av musik och modernistiskt måleri. Radeaus uppsättningar har ofta musikaliska titlar, t ex Choral (1994), Les Cantates (2001), Coda (2004) och nu Ricercar, en term från barockmusiken som bland annat betecknar utforskningen av ett musikaliskt motiv, ungefär som en fuga. I Ricercar är scenen belamrad med bord, lampor och öppna, mobila proscenieramar som placerats i avsatser mot fonden. Längst bak, i det bortersta av scenrummen, börjar föreställningen med att ett par skådespelerskor i epokdräkter från tidigt 1900-tal kliver upp på ett bord och börjar gestikulera. Musik från tiden strömmar ur högtalarna. Några män kommer förbi, klädda i mer tidlöst moderna kläder. Är de scenarbetare eller skådespelare som väntar på föreställning? Ljuset förändras, nya scenavsatser intas av aktörerna, som råkar mötas i avbrutna dialoger eller några dansmoment. Någon fångar upp ett textstycke, någon gör en storslagen gest. Musiken består av fragment, än av Scarlatti och Beethoven, än av Alban Berg, Schönberg, Kurtag, Witold Lutoslawski. Texterna är av bland annat Dante och Leopardi, Ezra Pound, Fellini, Nadezhda Mandelstam, Kafka. Man hör inte allt som reciteras, ibland sköljer musiken över. De talar också olika språk: tyska, italienska, ja även norska. Åskådarna har häften med texterna, om man vill fördjupa sig i dem. Det Tanguy vill undersöka är hur rösterna låter i mötet med texter, musik och språk ur vår kultur, hur de tar plats i kropparna och scenens energi. Allt i denna föreställning är i rörelse, kulisser och skärmar bärs runt, bord och stolar flyttas, medan någon med stort patos framför en dikt och musiken flödar. Ibland slår sig skådespelare ner och tittar lite på vad de andra gör. Ricercar är teater som verkar spelas vid sidan av sig själv, som uppenbarar teatern medan den pågår. Precis som den atonala musiken kombinerar klanger och ljudblock, samordnar Tanguy de teatrala elementen i ett rytmiskt, poetiserat nu, likt en installation. I boken Francois Tanguy et Le Radeau (P.O.L. 2008) skriver kritikern Jean-Paul Manganaro att föreställningens ”text” består av ”stumpar av kultur, spillror av teatrala och litterära ögonblick /…/ i en osäker, ofta ful värld som samtidigt är underbar och framför allt oerhört märklig.”

Även Joël Pommerat (mer utförligt presenterad Under strecket 5/5 2008) formar sina uppsättningar i ett teatraliserat, abstrakt scenuniversum, men han är ivrigt sysselsatt med att förstå individens roll i dagens samhälle. I det senaste verket Je tremble 1 & 2 (Jag skakar) skapar han ett slags frivol kabaré som inramning för märkliga scener om människor som lever i främlingskap gentemot sig själva och sin samtid. Alla skådespelarnas rörelser är stiliserade, de talar distanserat genom mikrofoner, och ibland fortsätter deras röster sedan de slutat tala, som om de vore viljelösa språkrör i ett ideologiskt maskineri. Pommerat använder ofta banala fraser ur vår vardag men alltid med paradoxala tonfall och rytmförskjutningar som osäkrar alla invanda klichéer om olycka, framgång, ont och gott. Han skapar odefinierbara rum där musik, ljuddesign och ljussättningar formar en vibrerande, drömlikt föränderlig miljö. Ibland framstår hans figurer som jordnära, lite sorgsna och vilsna i tillvaron. Ibland är de som alienerade marionetter.

Den unge regissören David Bobée är, precis som Pommerat, uppfylld av hur individen förhåller sig till och formas av de ekonomiska och politiska värdesystemen i dagens Europa. På Théâtre de la Cité Internationale har Bobée med dramatikern Ronan Chéneau visat en uppmärksammad trilogi om unga människor i det globala konsumtionssamhället. Bobée modellerar alltid sina uppsättningar med utförlig, artificiell ljud- och ljusdesign samt flitigt bruk av filmprojiceringar. I den nu aktuella monologen Dedans Dehors David, bearbetad från romanen Closer av Dennis Cooper, skildras pojken David, som är stjärna i Star Academy, den franska motsvarigheten till Idol. Pojken spelas av en kvinna, Fanny Catel-Chanet, och står ensam belyst i rött på en plattform, ungefär som Michelangelos Davidsstaty, fast iförd jeans och t-shirt. Han/hon talar med en monoton, opersonlig röst genom mikrofon, gestikulerar konstlat som om han vore i en studio. Bakom David löper röd neontext med fraser ur Star Academy-programmet: ”Alexia lider i tystnad”, ”Bastien är redo att blotta sina brister”, ”Ely bryter ihop”. Föreställningen utspelas mot en dov, ödesladdad elektronisk ljudfond, som om vi närmar oss ett kulturens Ragnarök. Laurie Andersons syntetiska röstperformance ”Oh Superman” citeras genom hela föreställningen, alltmedan pojkens monolog borrar sig in i hans djupa främlingskap mot den perfektion han påstås representera. Han är en alltigenom konstruerad underhållningsprodukt, ”ju mer de hyllar mig desto mindre vet jag vem jag är”. Skådespelerskan poserar som en androgyn skönhetsrobot medan Bobée låter hennes kropp belysas och färgsättas i en ogenomtränglig yta.

Dedans Dehors David öppnar sig så mot en allt djupare existentiell kris och porträttet får en rik resonans i andra teaterfigurer som skildrar den moderna människans förlorade subjekt: Winnie i Becketts Lyckliga dar, Sarah Kanes namnlösa självmordskandidat i Psykos 4:48, och Lars Noréns skolmördare Sebastian i monologen 22 november (en pojke som just här i Paris spelades av en kvinna, Anne Tismer i uruppsättningen förra hösten), för att bara nämna några. Ju mer teatern medvetet spelar med sin egen teatralitet desto mer kan den alltså förtätas och berikas i nyanserade uttryck. Den öppnar sig inåt, i ett mångtydigt samspel med andra scenkonstverk och konstnärliga gester, men den ger också åskådaren möjlighet att överrumplas av något som bryter upp oanade nya vägar, nya möjligheter för henne att förhålla sig till verkligheten.

Publicerad SvD november 2008

Läs mer om Joël Pommerat:

• Joël Pommerat – teater om arbetet som gemenskap, livsluft och förtryck >>>
• Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – om Joël Pommerats La réunification des deux Corées >>>
• Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
• Paris erbjuder nya former i socialt engagerad teater: Joël Pommerat m fl >>>