Ny brittisk dramatik: Martin McDonaghs The Lieutenant from Inishmore, Patrick Marbers Howard Katz och Sarah Kanes Psychosis 4:48

Våldsam död, terrorism och självmord är teman som avhandlas i nya pjäser av Storbritanniens mest kända unga dramatiker: Martin McDonagh, Patrick Marber och Sarah Kane.

Det kan låta som dystra ämnesval, men när Martin McDonagh i ”The Lieutenant from Inishmore” iscensätter blodbad och stympningar sitter publiken mest och skrattar åt hans svarta, irländska galghumor.

Och Patrick Marber, som i ”Howard Katz” porträtterar en självmordsbenägen judisk pr-man från East End, tycks snarare vara ute efter att teckna en urban samtidsbild. I pulserande storstadsrytm utforskar Marbers nya pjäs vad det är som gör att begåvade, kreativa personer kan klappa ihop och uppleva att de dragits in i liv som rusar förbi utan att de känner sig fullt närvarande och verkliga.

Endast hos Sarah Kane är självmordet på allvar – hon tog livet av sig 1999, 28 år gammal. Med den posthumt framförda ”Psychosis 4.48” skrev hon sig in i sin död med en unik klarsyn. Hon dissekerar där sin egen psykos på ett märkligt avklarnat sätt, som faktiskt mildrar tragiken.

Royal Shakespeare Company är den enda teater som vågat sätta upp Martin McDonaghs utmanande svarta fars om IRA:s absurda terror. Både National Theatre och Royal Court tackade nej till ”The Lieutenant from Inishmore”, trots att den 30-årige McDonagh är ett världsnamn som dramatiker, med succéer som Skönheten i byn och Krymplingen från Inishmaan.

Löjtnanten från Inishmore spelas i sommar på RSC:s teater i Stratford och kommer till London i höst. Huvudfigur i pjäsen är en död katt, lille Thomas, som tillhör en vansinnig, ung irländsk terrorist, Padraic. Padraic är utbrytare ur IRA, han bombar och torterar med kylig lidelse, och överväger att skapa en ny utbrytargrupp, då kamraterna inte är tuffa nog. Endast för katten Thomas blöder Padraics hjärta, och han tvekar inte att summariskt avrätta dem som möjligen har medverkat till misses hädangång – ty vad är republikanernas sak om inte en kamp för ett fritt Irland där katter får vara lyckliga?

Martin McDonagh leker som vanligt med ett mustigt, våldsladdat språk. Han skapar en dråplig intrig där den döda katten utlöser en kedja av hämndaktioner, som drivs av både politisk kamp, terrorism och inskränkta bybors avund. IRA-utbrytarna är en bunt komiska, skjutglada, enfaldiga krumelurer, som aldrig är överens och har otydliga ideologiska motiv. Pjäsen har en paradoxal hjältinna, tonårsflickan Mairead, som är en fenomenal prickskytt. Pojkklippt och klädd i kamouflagebyxor tjatar hon om att få vara med i armén – men katolikerna vill inte slåss med tjejer…

Wilson Milams uppsättning betonar McDonaghs ironier, vilket tar udden av det blodiga våld som utspelas. Löjtnanten från Inishmore är som Quentin Tarantinos Pulp Fiction förlagd till en stuga i irländsk bymiljö. Det fina är just denna irländska charm och samhörighet som förmedlas i miljön och förvaltas av karaktärerna i deras gester och tonfall. Det går en direkt linje från Synges Hjälten på den gröna ön till McDonaghs megalomana drömmare. Deras vansinne ger dem livskraft och förenar dem, trots all destruktiv terrorism, i ett slags trygg ödesgemenskap, som är det bästa uttrycket för Irlands orubbliga identitet.

Identitetskris är däremot vad som drabbar Howard Katz. Cirka 50 år gammal uppsöker han den där parkbänken i London från Patrick Marbers förra pjäs, Närmanden (Closer), framför vilken han radar upp en rakkniv, pillerburk och en pava vodka. Pjäsen, på National Theatres intimscen Cottesloe, börjar och slutar på denna bänk. Ron Cook i titelrollen är orakad, neurotisk, har just spelat bort sina sista pengar på casino. Blicken i hans härjade ansikte är intelligent men övergiven. Han söker en sista signal, något som ska få honom att vilja leva trots allt.

Scenen omkring bänken börjar snurra som en roulette-skiva. Howard stiger in i de episoder av hans vuxna liv som lett fram till krisen. Inget är i sig anmärkningsvärt: judisk familj, pappa, bror och farbror har barbersalong i East End medan Howard gör karriär i Londons mediesväng. Howard är gift, har en son, är snabb och intuitiv. Men plötsligt rubbas hans tillvaro bara lite: pappan dör, relationen med brodern försämras, Howard försummar sin fru, är onödigt oförskämd på jobbet. ”Det är lite 90-tal att vara så där arrogant”, säger en ung, smidig tv-ikon, som Howards agentfirma har lanserat men nu avvisar.

Howard Katz oerhörda energi och kreativitet bygger på hög adrenalinhalt - han bör inte stanna upp och tänka till. Marber skildrar liksom i de två tidigare pjäserna Dealer’s Choice och Närmanden hur överlevnad och succé i samtiden kräver en gamblerinstinkt. Men i Howard Katz livskris ställer han frågan var man egentligen bottnar. ”Jag har inga dolda djup”, medger Katz. Hans pappa förebrår honom att han aldrig har vågat tro på något och därför heller inte vet vem han är. Howard Katz saknar resonans och blir destabiliserad av livets oförutsägbara pauser och mörker.

Marber är som dramatiker inspirerad av David Mamet och skriver snabba, nervösa repliker. I Howard Katz, som han även regisserat, skapar han en konflikt mellan dagens Mamet-lika, historielösa överlevare (eller horor, som de kallar sig i en värld där allt är till salu) och de historiska överlevarna ur den judiska kultursfären – de som upplever sin identitet i relation till kollektiva minnen och traditioner. Ron Cook går på scenen in och ut i båda dessa världar men vet inte var han hör hemma.

Trots att pjäsen skildrar hans kollaps får uppsättningen sin drivkraft av att den aldrig stannar upp. Marber låter scenerna avlösa varandra i en jämn, driven rytm utan luckor. Detta säkra flöde avslöjar Marbers egen Katzlika rädsla för tillvarons djupa hål och gör att Howard Katz kris aldrig känns riktigt livsfarlig.

Just därför är Sarah Kane så överväldigande i sin sista pjäs ”Psychosis 4.48”. Den är placerad mitt i psykosens ordlösa luckor, tystnader och svarta tomrum. James Macdonald har på Royal Court Theatre iscensatt texten i ett intimt rum där fonden utgörs av en lutande spegel. Publiken ser sig själv i och bakom tre skådespelare, två kvinnor och en man, som turvis uttrycker pjäsens röster utan att vara fixerade i några specifika roller.

Allt utspelas inne i ett psyke: dialog, associationer, inre argumentationer. En blandning av dagboksfragment, fantasi och fakta: vikt och medicinering, drömmar, självanalys, frågor. Hon är på sjukhus. En film projicerar utsikten från hennes fönster. Kane citerar psykologers välmenta invändningar: ”du har ju vänner – vad är det du har som gör att de ställer upp för dig?”. Hon analyserar sig själv: ”Mental hälsa finner man i centrum av konvulsionen, där galenskapen har avfrätts från den tudelade själen”. ”Mitt liv är fångat i en väv av förstånd som spunnits av en doktor för att förstärka det själsligt sunda”.

Klockan 4.48 tänker hon ta livet av sig. Vi får receptet på Sarah Kanes självmordscocktail: ”ingen idé att skära upp mig för att ta reda på det”. Det remarkabla med hennes text och Macdonalds uppsättning är att de klarsynt kommunicerar den yttersta tystnaden. Allt är sagt. Allt är genomskådat, både det som gör livet möjligt och omöjligt.

Sarah Kane har inte spelats i Sverige, trots att hon blev ett ”skandalnamn” med sina oerhört våldsamma pjäser 1995-99: Blasted, Phedra’s Love, Cleansed och Crave. Hon frossade i motbjudande scener av kannibalism, sadism och förnedring för att inringa det underliggande våld som hon menade att våra liv präglas av och som gör sann, total kärlek så svår (omöjlig?). I ”Psychosis 4.48” har Sarah Kane slutat fäkta desperat med livet. Det är hennes lugnaste, tystaste och i särklass mest uttrycksfulla pjäs. Känsligt och sakligt skär hon upp sin egen själ, tittar på den och fattar beslutet att möta sig själv i döden.

Aldrig förut har en dramatext gått så långt i att uttrycka det outsägliga. ”Psychosis 4.48” är Sarah Kanes genombrott. Det är ofattbart att hon behövde ta livet av sig efter att ha funnit orden för allt det som gör livet outhärdligt.

Publicerad SvD juni 2001