Notre innocence – av Wajdi Mouawad, La Colline, Paris
När en grupp unga skådespelarstudenter konfronteras med en kamrats självmord utlöses en rad reaktioner av skam, skuld, ilska, vantro och förvåning. Är de delaktiga i denna individs förtvivlan och uppgivenhet? Borde de ha omfamnat henne mer i gruppens gemenskap, avstått från att sända henne skämtsamt provokativa sms och länkar till porrvideor på nätet? Fast, var hon inte själv utmanande och förförisk mot redan upptagna killar i gruppen?
Varje självmord är ett självmord för mycket. De efterlevandes samtal om vad som kunde ha gjorts och som inte borde ha sagts är välbekanta – vi har nyligen sett det i den svenska offentligheten efter före detta teaterchefen Benny Fredrikssons bortgång. Men när den libanesisk-kanadensiske dramatikern och teatermannen Wajdi Mouawad nu placerar ett självmord i centrum för sin nya pjäs Notre innocence har han ett särskilt ärende. Han vill undersöka hur ett plötsligt möte med döden kan få en grupp unga vuxna i dag att formulera en gemensam väg framåt. Stycket handlar ytterst om möjligheten att skapa kollektiva projekt och framtidsvisioner i vår tids individualiserade västerländska samhällskultur.
Tidningen Le Monde har med anledning av 50-årsjubileet för maj -68 publicerat en reportageserie kallad Avoir 20 ans en 2018. Den belyser hur generationen född på 90-talet träder in i vuxenlivet, hur de unga ser på arbete, kärlek, politik och andliga värden. Om 68-generationen bejakade ideologiska system och anslöt sig till partier anses 90-talisterna vara ”avpolitiserade men hyperuppkopplade”. De avvisar stora, samlande, politiska paroller men engagerar sig individuellt via sociala medier och digitala kontaktnät i akuta, konkreta problem. Med sina ställningstaganden formar de sammansatta självbilder som de kommunicerar till andra.
En undersökning som Le Monde refererar till anger dock att nästan hälften av Frankrikes 18-30-åringar känner att deras åsikter inte räknas i vuxenvärlden. Lika många upplever att deras frihet har begränsats sedan terrorattentaten i november 2015 på Bataclan.
Det är denna generation som Wajdi Mouawad ger röst i pjäsen med den poetiska titeln Notre innocence – Vår oskuld. Mouawad står för både text och regi i en uppsättning som haft urpremiär på nationalscenen för samtidsdramatik, La Colline, där Mouawad för övrigt är teaterchef sedan 2016. Pjäsen är skriven i dialog med 18 unga skådespelare som Mouawad ursprungligen ledde i ett elevprojekt på teaterkonservatoriet 2015. Och föreställningen inleds med en oförglömlig talkör.
De 18 tar nämligen plats på scen i en samlad grupp och berättar unisont om den sociala och historiska bakgrund som deras generation formats av. Denna imposanta talkör beskriver människan som ett stycke levande kött i ett modernt, industrialiserat samhälle som växer fram med betong, arbete, konsumtion, social ingenjörskonst och tydliga politiska alternativ. De återger med alltmer indignerat tonfall hur de själva med svårighet söker tillträde till ett vuxenliv i denna verklighet.
Med fantastisk lyhördhet skriver Mouawad ner typiska dialoger från deras vardag, med föräldrars oro för deras brist på initiativ och avsaknad av målsättningar. Och de ungas förströdda svar, medan de spanar runt efter inspiration och gillamarkeringar på Instagram, YouTube och Facebook. Talkören fortsätter i omfattande haranger, oavbrutet under mer än en halvtimme, som vore detta ett oratorium över att vara ung i dagens värld.
Allra starkast blir det när de svarar på frågan vad de vill med sitt liv och de med en röst svarar: Je sais pas! (Jag vet inte, på familjär franska, med negerande neutelämnat). Och detta upprepar de, med olika rytm, intensitet och tonfall, kanske hundra gånger. Uttalat så här, i grupp från en scen, blir det som ett vrål av frustration från en hel generation, av unga som dras in i konsumtionsmönster och krav de saknar förmåga att styra. Kören uttrycker kraftfull kritik mot 68-generationens prestationsinriktade, livsstilsmarkerande och kapitalkrävande samhällsideal.
I nästa akt, som fått mellanrubriken La chair (fläsket), släpper de loss med full energi i dans och livsglädje. Men den euforiska scenen avslutas med att alla tar varandra i händerna, tittar ner över scenrampen och hoppar. De hoppar så som deras kamrat Victoire har hoppat från ett fönster. Denna sceniska handling gestaltar, att när en i gruppen tar livet av sig avslutas även de andras liv så som det dittills tett sig.
Det är i undersökningen av de kvarlevandes diskussioner som Wajdi Mouawad tecknar en mosaik av drivkrafter och konflikter bland unga vuxna. Den kan sägas spegla nu rådande sociala mönster och värderingar. Påfallande i deras samtal är hur svårt de har att enas om en gemensam beskrivning av sin delade verklighet och historia, och att definiera den dödas roll i kollektivet. Alla talar främst om sig själva. Störst utmaning för dem kommer från en dotter till den döda Victoire, ett litet barn som symboliserar en tänkt framtid. Eventuellt finns hon, eller är bara påhittad, men oavsett vilket tvingas de unga ändra sitt fokus och reflektera över vilket ansvar de har för generationen som kommer efter dem. Den lilla flickan blir som en Indras dotter, nedsänd till jorden full av medlidande för människan, när pjäsen övergår i drömspel.
Wajdi Mouawad (född 1968) har i sin dramatik ett väldigt fysiskt, poetiskt språk som å ena sidan punkterar och demaskerar alla de banala paroller och slogans som på ytan förenar oss människor socialt och kulturellt. Å andra sidan söker han genom att återupprätta ordens verkliga valörer nå fram till mer hållbara och nyanserade skildringar av vem vi är och hur vi faktiskt kan samspela med varandra.
Med bakgrund i en kristen maronitisk familj i Libanon, som på 70-talet flydde från inbördeskrig till Frankrike och sedan Kanada, har Wajdi Mouawad alltid använt teatern för att bejaka människors rätt till sina egna tolkningar av komplicerade, konfliktfyllda skeenden. Hans ordrika dramatik handlar mycket om individers upptäckter av sina rötter och sammansatta kulturella ursprung. Mest känd är den prisbelönta tetralogin Littoral, Incendies, Forêts och Ciels (1999-2009) som rör sig från Kanada till Libanon, genom 1900-talets världskrig. Mouawads språk pendlar mellan jordnära vardaglighet och poetiska föreställningar som förbinder personliga mikrohistorier med mycket större berättelser om människans vara på jorden. Föga överraskande fick han sina första och mest inspirerande läsupplevelser av Bibelns myter och mirakel.
Även i Notre innocence använder han talkör, dialog och monologer för att låta de unga vuxna söka sig fram till mål och mening med sina liv. Orden har en bärighet i mötet med skådespelarnas kroppar. De blir det kött som texten återkommande refererar till. Just därför blir det också trovärdigt när det lilla barnet i en slutreplik sänder en allvarlig uppmaning till vuxenvärlden (inklusive publiken): ”Var sublima. Alltid. Var storartade.”
Notre innocence
Text, regi: Wajdi Mouawad
Théâtre national de la Colline, Paris
Publicerad 5/4 2018, exklusivt på theresabener.se
Foto, Notre innocence, Théâtre national de la Colline, Tuong Vi Nguyen
Läs mer om Wajdi Mouawad: