Lars Norén - Guerre (Krig), uruppsättning av Norén på Théâtre des Amandiers

Scenen ligger i ett grått, ödsligt ljus. Den ser ut som ett läger eller övergivet slagfält. Tre kvinnor, mor och två döttrar, sover på ett par slitna madrasser på golvet. Längst fram ett fält med aska – från en värmande brasa eller kanske från lik ? Hos Lars Norén är ju de döda lika närvarande som de överlevande. I askhögen, som erinrar om allt och alla som förintats, kommer flera uppgörelser att utspelas.

« Det finns inga barn längre », konstaterar Sophie Rodrigues Beenina kyligt. Hon har slutit sig i en osentimental cynism som man känner igen från andra äldre syskon i Noréns dramatik, medan lillasystern i Agathe Molières fascinerande porträtt har kvar en orolig, provokativ spattighet som ändå uttrycker liv. Gestalternas splittring och smärta framhävs i varje scenbyte, då ett skarpt vitt ljus bländar alla, och ett otäckt, skärande oljud liksom kapar all känsla av helhet och förening.

Lars Norén har valt att göra en fransk uruppsättning av denna nya pjäs och regisserar själv för första gången en fransk ensemble. Han lyckas hålla tonen lågmäld och inträngande. Vi är här i Beckett-land, ett intryck som förstärks av den blinde makens kombination av sårbarhet och dominans över omgivningen (likt Hamm i Slutspel). Norén visar makens förnedring i det att dennes egen bror blivit älskare till hustrun. Teaterns ironier får fritt utlopp i flera scener, där brodern står stum framför den bedragne, blinde maken, som ingenting förstår. På franska kan inbördeskrig kallas guerre fratricide, « brödramordskrig ». Men trots att alla sociala koder och system har upphävts finns här ett sökande efter en humanism, efter ett riktigt liv.

Lars Norén skildrar ju överlevare. De drömmer, likt Tjechovs Tre systrar, om att resa bort, till Tyskland eller Italien, och arbeta. Den blinde maken har omöjliga känslomässiga krav på sin familj och försöker tafatt återupprätta en idyll som troligen inte fanns ens före kriget. Hustrun avvisar honom brutalt : « Dra åt helvete, krympling. Du var blind redan innan du blev det ». Kanske har hon nått den klarsyn som trots allt befriar, som kan tillåta ett annat liv att växa, ur spillrorna av det som var och ur de drömmar som aldrig hann förverkligas. Människan är ju dömd att gå vidare. Även i Noréns mörkaste värld.

Publicerad SvD december 2003