Jon Fosses I am the Wind / Rêve d'Automne - regi Patrice Chéreau
Patrice Chéreaus uppsättning av Jon Fosses pjäs I am the wind, Jag är vinden, inleds i ett lågmält halvdunkel. Två yngre män rör sig ut i en stor grumlig pöl på scenen. Plötsligt höjer sig en plattform eller ett slags flotte ur vattnet. Det finns en mekanik undertill, som gör att plattformen kan gunga, sväva och tyngas ner i slagsida, precis som en båt på havet. De två männen befinner sig på denna lilla spelyta. De kallas för Den Ene och Den Andre. Den Ene är redan död, han har dränkt sig, och pjäsen rör sig i det tillstånd som leder till hans självmord.
Pjäsen och föreställningen gör ingen skillnad mellan nuet, det förflutna och framtiden. Den ene mannen är död och kommer att dö. Den andre försöker hålla honom kvar i livet, ställer frågor om varför han dras till havet och döden. De balanserar ostadigt och halkar runt på den rörliga, blöta spelplattan. De har inget fäste, utom i varandra och i språket. Det blir en oerhört stark bild av hur skört och litet livet är. Man får en känsla av det absurda i att de så envist ska hålla sig på denna livets flotte, när det vore mycket enklare att bara hoppa ner på scengolvet, som är döden – eller ett mycket större liv. Vinden finns i oss, jag är vinden, säger den ene, när han släpper taget och glider in i denna parallella värld. Och det är inte sorgligt.
I am the Wind är den internationellt hyllade teater- och filmregissören Patrice Chéreaus teaterdebut i England. Uppsättningen har blivit väl mottagen, trots att Storbritannien är det enda europeiska land som brukar avvisa Fosses dramatik. Även om Fosse anses abstrakt och pretentiös tar kritikerna till sig den här skildringen, inte minst på grund av scenografen Richard Peduzzis arbete. Ibland kan ju teatern med så fantastiskt enkla medel skildra existensens ofattbara oändlighet. Richard Peduzzis scenbild med flotten och vattnet flätar samman livet och döden i ett konkret nu.
Peduzzi fick också nyligen det franska Molièrepriset för årets bästa scenografi till en annan pjäs av Jon Fosse, Dröm om hösten, Rêve d’Automne. Den gick i vintras för utsålda hus i Paris, och i Frankrike, till skillnad mot Storbritannien, är Jon Fosse närmast geniförklarad. Även Rêve d’Automne är regisserad av Patrice Chéreau och handlar om en hel familj i fyra generationer, där levande och döda går in och ut i varandras verklighet, som kroppar, röster, begär och minnen. Pjäsen utspelas på en kyrkogård, men Richard Peduzzi har utformat platsen som en exakt kopia av några salar i Louvre-museet. Här symboliserar alltså museet och konsten närvaron av döden som ett slags förevigat liv. Texten glider diffust i kronologin. De olika figurerna ingår i ett större existentiellt kretslopp.
Just denna tidlösa simultanitet av förflutet, nutid och framtid, liv och död, är något som bara teatern kan gestalta. Den utvidgar vår varseblivning av de erfarenheter och tidsplan som i varje ögonblick formar en individs föreställning om verkligheten. Jon Fosse säger, genom den ene mannen i Jag är vinden, att ord begränsar, de är alltid på väg bort och döljer denna mångfacetterade kärna av existensen. Det är därför han har valt att skriva dramatik. För i teaterns rum och rörelser uppenbaras dessa olika skikt av liv och död, i nuet.
I am the Wind/ Rêve d’Automne
Text: Jon Fosse
Regi: Patrice Chéreau. Scenografi: Richard Peduzzi. Medverkande: Tom Brooke, Jack Laskey / Pascal Greggory, Valéria Bruni-Tedeschi, Bulle Ogier m fl
Young Vic, London - I am the Wind spelas även på Avignonfestivalen 2011
Théâtre de la Ville, Paris
Sänt i OBS, Sveriges Radio P1, 24/5 2011
Foton: Rêve d'Automne, Théâtre de la Ville Paris, Pascal Victor
Läs mer om Jon Fosse:
- Recension av Leif Zerns bok Jon Fosse - det lysande mörkret >>>
Läs mer om Patrice Chéreau:
- Patrice Chéreau död, hösten 2013 – en betydande regissör inom opera, teater och film >>>
