Joël Pommerat gör teaterkabaré om vår tid
Teatern, som är nuets konst, som ska spegla en undflyende verklighet, försöker ofta legitimeras genom att ha det man kallar hög relevansfaktor. Många teaterledare skapar koncept för folkteater, arbetarspel, bygdespel och så vidare, som har en uppenbar förankring i ett socialt sammanhang. På senare år har det uppstått en trend i Europa med ett slags dokuteater, egentligen scenkonstens motsvarighet till dokusåpornas intåg i tv. I teater innebär det att man upprättar produktionskollektiv som samlar in ett omfattande sociologiskt material för att belysa ett ämne. Det kan vara rasism, demokrati, fattigdom, sexualitet och så vidare. Ensemblen intervjuar folk, skapar dramatiserade collage av materialet – och det blir ofta rapp, populär debatteater där publiken känner igen sig i lagom provocerande former. Skådespelarna säger sig också stimulerade av att framställa något verkligt existerande. Men i dessa samtidsdokumenterade, dynamiska iscensättningar saknas väldigt ofta en poetisk dimension, uttryck som formulerar något ogripbart eller öppnar för gestaltningar som inte alls motsvarar våra invanda föreställningar. Teatern och publiken har då nöjt sig med att kartlägga ett tillstånd, inte att använda konstens gränslösa universum till att gå bortom det som är.
Det känns då väldigt stimulerande att få gå på en föreställning av den franske teatermannen Joël Pommerat. Han är 44 år gammal, skriver och regisserar för sin turnerande teatergrupp som heter Compagnie Louis Brouillard. De senaste åren har gruppen fått alltmer uppmärksamhet, dels vid medverkan på teaterfestivalen i Avignon, dels genom att den under tre år ska hålla till på Peter Brooks legendariska teater Bouffes du Nord i Paris. Joël Pommerat är maniskt uppfylld av dagens sociala villkor och verklighet och det är vad han skildrar i sin teaterkonst. Men hans scenspråk har en lätt drömlik ton där han arbetar med paradoxer mellan form och innehåll, som gör att man aldrig får höra eller uppleva det man förväntar sig. Joël Pommerat gör den socialt engagerade teatern till ett överraskande, poetiskt projekt som går emot konventioner. Pommerat framhåller att han vill bryta med masskommunikationen, där människor iscensätter sig själva och sina liv i politiskt korrekta och förutsägbara former, för att motsvara andras förväntningar på vad som är normalt.
I Joël Pommerats senaste uppsättning, Je tremble, Jag darrar, inramar han scenerna i ett slags läcker cabaret. En glittrande paljettridå, ljusspel i glammiga färger, en konferencier i frack, mikrofoner och Tom Jones Sex Bomb som entrémusik. Men så snart konferenciern börjar tala händer något konstigt: han säger med vänlig, förtrolig röst att han ska dö här på scen, mitt framför våra ögon, han ska dö om knappt två timmar – och det gör han också, så som man dör på en scen i ett självmord efter en olycklig kärlekshistoria där parterna inte förmår se varandra. Men innan dess befolkas scenen av en rad gripande gestalter. In kommer en kvinna i dramatisk svart paljettklänning. Hon ställer sig vid mikrofonen som en schlagerstjärna men börjar tala kontaktsökande: Har ni lagt märke till att vi inte längre har en framtid? Har någon en enda vacker dröm om en framtid för vårt mänskliga samhälle? Kan inte någon skicka över bara en liten dröm till mig, säger hon. Och rösten blir allt starkare, hon får en intensitet som om hon vore Edith Piaf – vem, jag frågar bara vem, kan hävda att jag inte har rätt till en framtid? Kontrasten mellan hennes frivola showbiz-framtoning och smärtan i hennes frågor etsar sig in i åskådaren.
Efter henne kommer en annan kvinna, anorektiskt smal helt enligt veckotidningarnas bantningsrecept, på höga, sexiga damskor som hon knappt kan balansera på. Med utbränd röst väser hon fram att vi måste arbeta mer, anstränga oss, sluta leva på andra – hela det marknadsliberala budskapet. Kvinnan tippar snart över och ramlar ner på golvet alltmedan hon hyllar entreprenörsanda och beklagar förtalet av kapitalismen. Längre fram möter vi en rik företagsledare som är världens ensammaste man, som inte upplever att han finns. Och vi ser en straffad barnamördare som visar sig ge en känslomässig trygghet åt två höggravida kvinnor på ett sätt de aldrig har upplevt med sina män. Genom hela föreställningen av Je tremble krockar individers personliga, faktiska erfarenheter med kulturella klichéer av hur de förväntas vara. Formen av tv-show skapar en surrealistisk ram kring dessa sårbara, sökande människor.
Joël Pommerat gestaltar den klyfta som finns mellan bilderna vi gör oss av lycka, framgång och normalitet och det främlingskap som många känner inför att ta plats i dessa overkliga iscensättningar. I all sin teater skapar han en scenpoesi, som med inkännande värme bejakar människans rätt att känna sig fullständigt vilsen, mitt i våra kollektiva myter om välstånd och framsteg. Han visar att teatern kan vara fullständigt klarsynt inför samtidens sociala misshälligheter, men ur denna klarsyn väver den teatrala dikten drömmar om andra möjligheter att leva tillsammans.
Publicerad i OBS, Sveriges Radio P1, januari 2008
Läs mer om Joël Pommerat:
- Joël Pommerat – teater om arbetet som gemenskap, livsluft och förtryck >>>
- Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – om Joël Pommerats La réunification des deux Corées >>>
- Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
- Paris erbjuder nya former i socialt engagerad teater: Joël Pommerat m fl >>>