Fransk scenkonst om döden – Julie Deliquet/ In Vitro och Mohamed El Khatib

Vid en kistläggning enligt muslimsk ritual placerar man alltid den döda lite på sniskan. Detta för att ge plats åt en ängel att kunna komma ner i kistan och hämta den döda till himlen.

Detta lär sig filmaren, författaren och scenkonstnären Mohamed El Khatib när han förbereder sin avlidna mor Yamnas kropp för en sista färd från Frankrike till Marocko och vidare ut i evigheten. I en liten monolog, Finir en beauté, som är ett slags multimediainstallation berättar El Khatib om moderns sista sjukdomsförlopp, död och om de levandes separation från henne.

Mohamed El Khatib är född och uppvuxen i Frankrike och moderns bortgång utlöste i honom en omvärdering av hans egen roll i en större familjehistoria, en berättelse som också väver samman franska och marockanska kulturer och sociala konventioner.

I föreställningen blandar han ljudinspelningar från sjukhuset med nedskrivna minnen av den sista tidens dialoger med modern. El Khatib bryter det byråkratiska sjukhusspråket med läkare och rutinerna vid dödsfall mot den verkliga känslan av att fysiskt förlora den levande kontakten med sin mamma. Från begravningen i Marocko berättar han också drastiskt om en imam som läser upp böneharanger vid graven samtidigt som han skickar sms med mobilen dold av djellaban. I en annan scen ser vi en film med män som innerligt mässar över den döda i moskén, medan kvinnorna i sidorummen är fullt upptagna med att laga stora måltider till alla sörjande. Mohamed El Khatib lyckas fånga kontrasterna mellan vår tids umgängesformer och traditionella familjeritualer.

Mitt i allt detta känner man Mohameds oändliga förlust. Naket, enkelt och ärligt. Han söker sig till tröstande texter och konstnärliga uttryck (hos Roland Barthes, Sophie Calle, Alain Cavalier m fl), vilket redovisas i citat och anteckningar. Kanske gör han sig själv en liten otjänst genom att referera till just dessa personer, som med sitt skapande och sina reflektioner har tagit sig bortom den egna sorgen, den privata berättelsen. Roland Barthes Journal de deuil är en bok med essänoter om sorg och förlust, som inte nödvändigtvis handlar om Roland Barthes. Sophie Calle har med en performance-installation om ”sin döende mor” (som lika väl kunde vara en fiktiv döende mor) skapat ett verk där insisterandet på privata referenser skapar en osäkerhet kring den frånvarande personens fakticitet. Mohamed El Khatib utlämnar sig själv, utan omsvep. Det är vackert när han till sist lämnar scenen tom (utan att komma tillbaka för applåder) och visar ett vackert porträttfoto på modern Yamna, projicerat på fondväggen.

På Théâtre Gérard-Philipe i Parisförorten Saint-Denis handlar det också om barn som förlorat sina föräldrar. Kollektivet In Vitro, lett av regissören Julie Deliquet har utifrån improvisationer skapat ett slags collage kring två olika syskonskaror som just har begravt sina föräldrar.

Uppsättningen heter Catherine et Christian (fin de partie) och inleds med en video som visar just Catherine och Christian. Det är ett par i 70-årsåldern som talar om vad de önskar efterlämna till sina barn, andligt och materiellt. De är rätt frimodiga, typiska representanter för 68-generationen, önskar främst att barnen förmår leva fritt och självständigt, utan att nedtyngas av några bestämda arv, minnen och plikter.

På scenen dyker vi in på en restaurang, dukad till lunch. Här möter först fyra bröder och deras makor strax efter pappa Christians begravning. De tassar vänligt och försiktigt runt varandra, utväxlar tankar om hur allt är nu, söker gemensamma igenkänningsfaktorer från förr – man märker att de försöker finna tydliga positioner gentemot varandra.

Vi växlar elegant över till tre systrar, i samma scenbild, efter mamma Catherines begravning. Här blir det frågor om vem som var närvarande under moderns sjukdom, vem som har mest tillhörighet till familjehuset, vem som bäst vet vad modern önskade etc. I grunden söker de definiera vem av dem som varit den bästa dottern.

Texten och det tajt lyhörda spelet gör att föreställningen blir mycket rolig, då varje på ytan välvillig replik egentligen är späckad av mörka norénska undertoner. I båda grupperna har något av syskonen brutit sig ut, fått mera distans eller bor på annan ort. I båda syskonskarorna har det också skett förskjutningar med skilsmässor och nytillkomna partners, vilket skapar andra sorters spänningar.

Det som i grunden tycks stå på spel är vem som kan anses ha mest legitimitet och tala på de avlidnas vägnar. Är det så självklart att de äldsta syskonen har mest auktoritet till detta. Eller är det den som mest har bevarat familjejargongen, gamla interna skämt? Eller är det den som bidrar till den större familjens sammanhållning, genom att föra in sina barn i nära band med kusinerna?

In Vitro når aldrig fram till några farligt giftiga utbrott à la Norén, även om här finns många tillspetsade scener av hälsningar till nordisk familjedramatik eller Edward Albee. I gengäld inringar ensemblen familjen som levande organism, eller organisation om man så vill, i vår kultur. Catherine et Christian pekar på att samhörigheten egentligen är högst förhandlingsbar, när de äldre klanmedlemmarna dör bort. Precis som Mohamed El Khatib irrar dessa personer under en tid i ett rum, där de söker tyngdpunkter för sig själva och kanske – viktigast av allt – tillit till en kärlek som går bortom liv och död.