Einstein on the Beach – opera av Robert Wilson, Philip Glass & Lucinda Childs
Einstein on the Beach är ett av den moderna teaterhistoriens märkligaste och mest omdiskuterade verk. Det skapades till Avignonfestivalen 1976 av trion Robert Wilson, Philip Glass och Lucinda Childs, har därefter endast spelats i sin originalversion 1984 och 1992. Under 2012/13 framförs det åter på en internationell turné med en ny ensemble – och framstår alltjämt som helt nyskapad, experimentell avantgardeteater.
Egentligen är det inte konstigare än att Einstein on the Beach förverkligar en gammal dröm inom teatern, nämligen att gestalta det vi kan uppleva som fria, osammanhängande medvetandeströmmar. Bildkonst och musik har för länge sedan brutit sig loss från det figurativa, berättande, och snarare utforskat allt det vi inte samlar till relevant, gripbar information i en begränsad del av våra hjärnor.
När regissören Robert Wilson skulle förbereda texter till Einstein on the Beach frågade han sin samarbetspartner, den unge, autistiske poeten Christopher Knowles: ”Christopher, who is Einstein?”. Upprepade gånger svarade Knowles ”I don’t know”, och lika många gånger frågade Wilson envetet samma sak, ända tills den unge mannen svarade: ”Let me think”. Ur denna dialog kom så ett textflöde som i operan återges av dansare.
Orden handlar inte om Einstein, snarare är det fria verbala associationer kring ett tema kallat Einstein. Tonsättaren Philip Glass, som hade sitt genombrott med detta verk, låter på ett likartat sätt musiken snurra kring sina egna grundteman. Enkla grundtoner rytmiseras och orkestreras i en rundgång utan början, mitten eller slut. Sångarna sjunger endast ljud, eller räkneord, ”one, two, three, four…”, eller ”fa, si, la, do…” ur skalorna. Små skiftningar, det som blivit Glass signum, drar lyssnandet in i ett närmast hypnotiskt tillstånd, där man söker variationer, söker hållpunkter. Men slås undan och tvingas in i nästa moment av rörelsen.
Till detta upprättar Robert Wilson och koreografen Lucinda Childs ett visuellt universum av rörelse, geometri, och arkitektoniska uttryck i rummet. En första, närliggande tanke är förstås att vi befinner oss inuti en atom, att musik, dansare, sångare och verbala ljud stöts med och mot varandra i mönster som endast tillfälligt uppnår så att säga fast form i något förståeligt eller igenkännbart. Men det absolut fascinerande med verket är att det helt överlåter åt åskådaren att skapa fästpunkter för egna referenser. Det får mig att tänka på Matthew Barneys filmperformance Cremaster Cycle, som upprättade helt interna ledmotiv och uttryck. Eller David Lynch, som ibland i sina filmer följer en egensinnig, intern logik.
Robert Wilson kan skapa en andlös spänning kring en vit rektangel som i ett kolsvart scenrum oändligt sakta flyttas från liggande position, reses, blir vertikal och stiger upp ur scenbilden. Det grundas på en närmast sakral, dov orgelpassage av Philip Glass, med en ensam, ordlös kvinnoröst i svävande variationer. Musiken blir allt tystare mot slutet, där scenen läggs i totalmörker. Det enda som då är upplyst är en enkel, tom stol i prosceniet, på vilken en violinist med Einsteinperuk stundtals sitter och spelar under föreställningen (hans peruk är egentligen den enda direktreferensen till de bilder vi så väl känner till av den store fysikern).
Lucinda Childs i sin tur gör några intermezzon där dansare likt tyngdlösa dervischer flyger över scenen, in och ut i grupperingar som ständigt omformas. Hon förenar klassiska piruetter med squaredance-inslag, men upplevelsen är av människofigurer i ett magnetfält. Scenen är tom men i fonden förändras ljus och färg nästan omärkligt medan dansarna svävar runt. Det är som om Wilson, Childs och Glass här söker upphäva gränsen mellan människokropp, ljusmateria och ljudvågor. Det är oändligt fascinerande.
Kanske är hela denna opera en konstnärlig utforskning av materia, relativitet och gravitation? Människor har i 36 år förundrats – och många har irriterats – av detta verks kompromisslösa avvisande av berättande och illustration. Att föreställningen spelas under fyra-fem timmar som ett pågående förlopp, utan paus, ses också av många som en utmaning. För Robert Wilson blev detta ett genombrott, och just den postdramatiska estetiken har han konsekvent hållit fast vid i sitt skapande.
Som åskådare har man full frihet att själv tolka och söka anknytningar till den egna samtiden. Själv finner jag ett starkt politiskt budskap i scener av accelererande rytmer, där människor alltmer mekaniseras i sina rörelser och scenen blinkar av skiftande geometriska former. Mot finalen befinner vi oss plötsligt på ett gigantiskt rymdskeppslaboratorium, med blinkande ljus och människor i kakofonisk dialog. Det utmynnar helt logiskt i en atombomb – men tvärtemot vad man skulle kunna tro av en regissör som behärskar scenens alla spektakulära effekter, så blir detta inte en teaterbomb. Tvärtom, här sänks bara en ridå ner, med en teckning av en rund sfär och atombomben förklaras som en fysisk formel. Sublimt…
Mycket kan analyseras i detalj, men ovanstående text är ett försök att möta Einstein on the Beach med ett mönster av spontana associationer, utan att egentligen framföra någon definitiv tolkningsmodell. Just så tror jag att bör detta verk behandlas, nästan som ett bollplank man kan stöta och blöta sina egna tankar mot.
Einstein on the Beach
De Nederlandse Opera, 5/1 2013
Musik: Philip Glass. Regi, scenografi, kostym: Robert Wilson. Koreografi: Lucinda Childs. Text: Christopher Knowles, Samuel M Johnson, Lucinda Childs
Medverkande: Helga Davis, Kate Moran, Antoine Silverman, The Lucinda Childs Company, The Philip Glass Ensemble
Foton, Einstein on the Beach, Lucie Jansch
Produktion på världsturné 2012/13. Läs mer här >>>
Text exklusivt på theresabener.se, publicerad 7 januari 2013
Läs mer om Robert Wilson här:
- Robert Wilsons scenkonst i två böcker >>>
- Paris Festival d'Automne 2013/14 inbjuder Robert Wilson som huvudgäst – nya verket The Old Woman visar uppsluppen scenkonst på högsta nivå >>>
- Robert Wilson – en banbrytande scenkonstnär >>>
- Robert Wilson sätter upp Wagners Ringcykel i Paris: Rhenguldet & Valkyrien >>>
- Teaterns nollpunkter – om regissörerna Peter Brook och Robert Wilson >>>
- Postdramatisk teater >>>
- Armani – modekonstnären utsökt iscensatt av Robert Wilson >>>
