teaterkritik - kulturproduktion

Döden på teatern

Häromdagen såg jag i Malmö en monolog som hette Döden – en bruksanvisning, skriven och framförd av Peder Holm. Den skildrade ett utdraget dödsögonblick och reflekterade över vad denna individs död skulle innebära, fysiskt, psykologiskt och socialt. Föreställningen gav en intressant, humoristisk övergång mellan liv och död, undersökte vad det egentligen är som dör när en människa går bort.

Folk dör väldigt mycket på teatern. I min gärning som teaterkritiker har jag i runda tal bevittnat mer än 300 dödsfall, bara i år. En stor del kom i Malmö teaterhögskolas examensproduktion i våras. De spelade Ionescos Dödens triumf, där ett lands befolkning utplånas av en mystisk epidemi. I alltmer groteska, blodiga variationer hann ungefär 180 rollgestalter gå hädan. Det blev hysteriskt många byten av kläder och peruker för skådespelarna, som oavbrutet skulle skynda sig att återuppstå. I samma veva kom de första larmen om svininfluensan, så massdöden på scenen blev en uppsluppen besvärjelse mot verklighetens hot. Föreställningen gestaltade det flyktiga i en kropp och utmanade det rationella samhällets desperata försök att stå emot och förneka döden.

Årets teaterfestival i Avignon frossade i död. Flera uppsättningar hade tillkommit för att hylla avlidna anhöriga eller kollegor. Den libanesisk-kanadensiske teatermannen Wajdi Mouawad hade festivalens huvudnummer med en trilogi vars historier drevs framåt av döda. Del ett, Littoral, handlade om en ung man i Kanada som förlorade sin far och reste iväg för att begrava liket i pappans hemland Libanon. Sonen bar runt på den döde fadern och de letade förgäves efter en plats där han kunde vila i frid. Jorden var fullt av döda från krig och konflikter. Det fanns ingen gravplats för den som hade gått i exil. I umgänget med den obegravde fadern och hans hemland upptäckte sonen sin egen dubbla identitet. Banden till de döda blev en levande kraft i honom.

Hos Shakespeare står döden ofta i centrum. I höst har jag sett Hamlet med Jude Law på Kronborg, Macbeth med Varietéteatern Barbès i Malmö och Staffan Valdemar Holms uppsättning av Richard III på Det Kongelige i Köpenhamn. Jude Laws Hamlet hade narcissistiska hål av sorg och hjälplöshet som motades av de hemliga samtalen med faderns vålnad. De gav honom mod att konfrontera vuxenlivet och genomskåda falskspelet i makteliten. I Macbeth och Richard III mördas en hel rad av människor för att titelpersonerna vill bli kungar. Varietéteatern Barbès gjorde varje dödsfall till en blodig slakt som utlöste de efterlevandes personliga förtvivlan och ursinniga hämndaktioner. I Staffan Valdemar Holms Richard III elimineras nästan hela rollgalleriet i utdragna strypscener. Sedan går skådespelarna och sätter sig medan man bara stryker den dödes namn på svarta tavlan, där släktträden är upptecknade. Som om detta vore en osentimental historielektion. Macbeth och Richard III demonstrerar hur utrensningar urholkar den politiska maktposition som huvudpersonerna söker. Vad är makten värd när alla nyckelfigurer har mördats?

I ett specialnummer av den franska tidskriften Alternatives Théâtrales diskuteras döden i teatern. Den franske regissören Claude Régy betonar i ett inlägg att döden överallt är närvarande omkring oss, i krig, hot och vardagsvåld. Samtidigt lever vi i en kultur där döden nästan har osynliggjorts. Våra döda hanteras av experter och det enda vi upplever är frånvaron. En av teaterns viktigaste funktioner, säger Régy, är att återupprätta döden, den osynliga dimensionen, i våra liv. Teater och skådespeleri handlar om att vara och att inte vara, säger Claude Régy. I hans uppsättningar gestaltas figurerna ofta som personer från ingenstans på besök i sina liv. Ljuset är dunkelt och distanserande, skådespelarna rör sig långsamt och talar lågmält, som svaga ekon av sig själva. Gränsen utsuddas mellan existens och icke-existens. Regissörer som arbetar med stiliserad eller teatral förhöjning, så som jag beskrev med mina inledande exempel, ger döda och levande en jämlik närvaro på scenen. Den världsberömde regissören Peter Brook har ofta framhållit att afrikanska skådespelare är bättre på att spela med död och gengångare, för i deras kulturer har man en aktiv relation till döda och förfäder. Man avgränsar inte de dödas värld.

I modern europeisk teater har däremot psykologisk realism och dokumentära ambitioner odlat klichéer och en sentimentalisering av döden, som gör den hotfull, sorglig och i grunden meningslös. Man segnar bort av cancer, alkoholism eller ålder, utan högre mening. Den realistiska teatern kan alltså verkligen slå ihjäl de döda, medan den teatrala teatern upprättar en spelplats, där rollistan består av alla levande och döda som agerar i relation till en människa.

Sänd i Obs, Sveriges Radio P1, oktober 2009