Caryl Churchill - urpremiär på den politiska pjäsen Drunk Enough to Say I Love You

Det är höstens mest omtalade premiär på Royal Court Theatre, som hela detta år har firat 50-årsjubileum som en av Europas viktigaste teatrar för nyskriven dramatik. Pjäsen heter Drunk Enough to Say I Love You, Tillräckligt full för att säga att jag älskar dig. Den är skriven av den brittiska dramatikern Caryl Churchill. Hon är nu 68 år och skriver i lite samma anda som Harold Pinter med ett alltmer reducerat språk och ständigt nya formexperiment. I den nya pjäsen presenterar hon två män, Jack och Sam. På Royal Courts stora scen sitter männen uppkrupna i en mjuk soffa. De tittar kärleksfullt på varandra och talar i korta, avhuggna meningar om möjligheten att gå in i ett förhållande. I nästa scen är paret ett faktum och deras kärleksdialog drivs med ömma blickar, leenden, famlande gester, frågor och reflektioner. Det märkliga är bara att deras till synes intima dialog uteslutande består av avhuggna fragment från utrikespolitiska uttalanden och analyser av ideologiska konflikter. Om Jack nämner vår kärlek till Israel svarar Sam Shahen av Iran och Jack säger olja och Sam säger krigsherrar i Afghanistan. Det är som en associationslek där den ene kastar ut ett nyckelord eller ett namn och den andre svarar med något ord eller fragment som relaterar till det. Under flera scener närmar sig männen varandra i lycklig samstämmighet om Vietnam, demokrati, Kina, Uzbekistan, olja, Sydamerika, bomber, kokain, vapenhandel, kampen om herravälde i rymden. Det dröjer inte länge förrän man förstår att det här rör sig om det som på engelska kallas ”a special relationship”. Och med det avses inte primärt det speciella i en relation mellan två personer av samma kön, utan den nära politiska relationen mellan USA och Storbritannien. Det är ju Sam, underförstått Uncle Sam, och Jack, som den brittiska flaggan Union Jack, vi ser i soffan. Det finurliga med Caryl Churchills extremt korta, effektiva text är att den försöker inringa maktrelationen mellan USA och Storbritannien. Amerikanen Sam är hela tiden den som tar plats, driver frågor vidare på ett offensivt sätt, medan engelsmannen Jack försöker hänga med, eller ifrågasätta och vagt avvisa utspelen. Precis som i ett kärleksförhållande, där den ene partnern är dominant och den andre är mindre säker på sig själv, är mindre kraftfull.

Drunk Enough to Say I Love You utforskar också i extrema former hur den större politiska diskursen tränger in i och i det här fallet ersätter det privata samtalet. I amerikanens språk förmedlas USA:s politiska maktroll, och i engelsmannens idiom finns ekon av Europas historia och politiska kultur. Men man kan omvänt tyda texten som en illustration av sexualiseringen av politikens språk och processer. Det finns element av förförelse och lockelse, liksom kritik och avståndstagande i den speciella relationen mellan USA och England. Caryl Churchills genidrag är att skriva pjäsen helt som ett växelspel med oavslutade meningar eller påståenden. Precis som i en stark fysisk attraktion lyssnar man inte på varje detalj i det partnern säger, utan tänder på tonfall och stundens stämning. ”Exportera anthrax till Irak”, ”cluster-bomber”, ”mujaheddin” – vem tänder inte på såna smekande formler?

Caryl Churchill är inte den enda nutida dramatiker som väljer att formulera en pjäs om privata relationer helt med politisk text. Jag tänker på tysken René Pollesch på Volksbühne i Berlin, som har gjort en rad uppsättningar helt uppbyggda av politisk-ideologiska textmassor, ungefär som manifest. I Spanien arbetar argentinaren Rodrigo Garcia med liknande våldsamma fysiska utspel utan egentlig dialog, utifrån politiska slogans. Både Pollesch och Garcia drivs av tanken att inget privatliv bortom ideologiska system och strukturer är möjlig. Även i de mest privata situationer blir vi individer präglade av deras värderingar. Vi är som marionetter på en global arena där vårt språk och våra normer är produkter av rådande politiska och sociologiska system. Med sin nya kortpjäs om de älskande Sam och Jack driver Caryl Churchill denna tanke till sin spets. Här laddas varje stavelse med politisk handling och konflikt, men de är kopplade till den enskilda människans begär. Kanske är det i våra enklaste sexuella impulser som vi formar de strategier som sedan i större format tillämpas för att invadera ett annat land? Och omvänt, att den härskarkultur vi tillhör ger oss maktinstrument att förföra och erövra en åtrådd medmänniska.

Sänd i OBS, Sveriges Radio P1, december 2006