Avignonfestivalen 2005 del 1/2: Jan Fabre och Olivier Py i extas och poesi

Årets teaterfestival i Avignon börjar med ett genomskärande, utdraget primalskri. Scengolvet i Påvepalatsets gård är täckt av spädbarn som vrålar ut en övergiven panik inför mötet med livet.

Detta är inledningen på Jan Fabres senaste verk, ”L’histoire des larmes”, Tårarnas historia, som utgör huvudnummer på festivalen. 47-årige Fabre är utsedd till konstnärlig ledare för årets program, vilket speglas i en rad flamländska uppsättningar som blandar dans, poesi, musik och visuella konstarter.

Jan Fabre själv utnyttjar alla konstformer i en frustande skaparglöd. Som bildkonstnär målar han lika gärna med blod, tårar och sperma som med olja och vattenfärger. Han skapar skulpturer av insekter och brons, alltid för att upprätta krockar mellan polerad kultur och ursprunglig natur. Fabre väcker ofta skandal när han gestaltar livet utifrån dess tabubelagda fysiska aspekter. I vintras var det The Crying Body, där kvinnor kissade på scen, och i Je suis sang (Jag är blod), som också spelas i Avignon, offrar aktörerna sitt eget blod.

Tårarnas historia belyser hur kultur och civilisation har kvävt och skambelagt våra tårar och kroppsvätskor. Scenen med de vuxna bebisarna/dansarna som gråter och vrålar tills de tas om hand av irriterade, stressade föräldrar gestaltar hur provocerade vi blir av livets ursprungliga tårar. ”Barnen” lyfts upp och vyssjas, men just för att dansarna själva är vuxna förnimmer man hur oerhört tunga de är, hur krävande det är att hantera människans otyglade natur.

När barnen kissar på sig hissas deras byxor upp i stänger för att exponera skammen. Urin och kroppsvätskor kanaliseras in i en mängd vackra glasvaser som antingen byggs upp skulpturalt eller blir del av koreografin. Fabre fortsätter med intensiva dansscener, inspirerade av afrikanska stammars regndans, där man hyllar kropparnas svett. Allt styrt av en berättare, som uppmanar oss att lyssna på den ”gråtande kroppens visdom”: svett, urin och tårar.

Fabres ensemble är konstnärligt mångsidig och arbetar med en starkt fysisk närvaro på scen. De är nakna och kissar och svettas, som en del i Fabres uttalade projekt att ”avsublimera teatern”. Paradoxalt nog krävs det dock en djup kulturell och intellektuell beredskap hos publiken för att man ska våga ta hans utmaningar på allvar.

Den franske teatermannen Olivier Py har också många fysiska utspel, både sexuella och våldsfyllda, fast Pys syfte är alltid att sammansmälta människans begär, kroppslighet och andlighet i en högre teatral dikt som för oss bortom motsättningar mellan kultur-natur och gott-ont. 44-årige Py, som själv skriver och regisserar, arbetar i enorma format: här i Avignon har han bl a presenterat 24-timmarsdramat ”La Servante” och ”Le visage d’Orphée”, där mytologi och poesi blandas med samtida gyckelspel, cabaret och queershow.

Olivier Py älskar teatern och med sin nya, nio timmar långa trilogi ”Les Vainqueurs” (Segrarna) utforskar han hur en skådespelare/poet antar olika roller för att pröva diktens kraft mot världens barbari. Diktaren är i tur och ordning en prins, en prostituerad kvinna och en dödgrävare, som konfronteras med en diktator och den Mefistoliknande maffialedaren/hallicken Ferrare. I alla skepnader och konflikter poeten genomgår drivs han av ett oövervinnerligt leende. Med poesins leende kan den svage bevara bilden av ett förlorat Arkadien vid Medelhavet.

Föreställningen närmast kokar över av Pys energiska, täta poesi och lustfyllda scenlösningar. Både Olivier Py och Jan Fabre arbetar i en extatisk teatralitet. Det är ibland obegripligt och för mycket, men båda två öppnar nya kontaktytor hos åskådarna, nya vägar för oss att möta människans poetiska potential.

Publicerad SvD juli 2005