Woyzeck – av Georg Büchner, regi Staffan Valdemar Holm, Det Kongelige Teater

Endast i två korta ögonblick, under en 75 minuter lång föreställning, stannar vridscenen i Skuespilhuset. Det blir andlöst tyst och alla blickar vänds mot Woyzeck, som i Søren Sætter-Lassens spensliga gestalt plötsligt är ett med sig själv. I den första pausen av klarhet deklarerar Woyzeck att ”varje människa är en avgrund”, medan han smeker det bord där hans älskade Marie just haft sex med en annan man – bevittnat av deras son, hukad under bordet. Var hon oskuld? Vem vet, undrar han.

Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller har med sitt sceniska koncept skapat en fysisk utlevelse av den utstötte soldaten Woyzecks psykotiska sammanbrott. Den stora scenen snurrar oavlåtligt, som uttryck för hans tillvaro helt utan fäste. Här jagas den konstant småspringande Woyzeck av hallucinationer och reell fysisk smärta. I samspel med andra blir han ständigt förödmjukad, lurad, misshandlad. Genom att expressionistiskt belysa Woyzecks outhärdliga stressyndrom och oidipala kortslutning ger duon Holm/Lykke Møller ett bud på vad som kan leda till dessa överlagda mord i nära relationer, som vi ofta läser om.

Men gestaltningen med en snurrande scen, där en mängd barn myllrar runt för att dansa, leka soldater och i glättiga körer sjunga nationalromantiska visor skildrar också en nutid där allt rusar förbi oss. Där det gäller att okritiskt passa in eller hamna utanför. Büchners ofullbordade text från 1836 framställer militärer och vetenskapsmän som absurda ledarfigurer i ett samhälle där taktfasta vaktparader organiserar och disciplinerar medborgarna. Den unge skådespelaren Esben Smed gör ett skarpt porträtt av en uppblåst läkare som utför experiment på Woyzeck. Han föreläser för de formbara barnen, insnöad i sin egen arroganta verklighetsbild, där patienter är ”kasus” och psykiskt lidande kallas aberratio mentalis partialis.

Motpol till denna distanserade maktordning är en gycklare (Ole Lemmeke), som likt djävulsfiguren Woland i Mästaren och Margarita dyker upp, iförd svarta glasögon och hög hatt. Med artister utklädda till dresserad åsna och apa demonstrerar han människans dubbla natur, som driftstyrt djur och rationell varelse. Vi är skapta av stoft, sand och skit, säger han – och just denna jordbundna, kärva syn präglar hela iscensättningen. Kostymerna går i grå toner, skådespelarnas ansikten är bleka, glåmiga, smutsiga.

En intressant roll är Farmor (Kirsten Olesen), alltså Woyzecks mor, som i scenerna med Marie dyker upp, evigt vandrande med kappsäckar, svartklädd, sliten. Hon kan å ena sidan ses som Woyzecks modersprojicering på Marie, å andra sidan tolkas som representant för de hem- och familjelösa mödrar som tvingas i exil genom historiens krig och uppbrott.

De tar sig fram i ett otryggt Europa, från Büchners tid till vår, på snurrande scener, där alla rör sig i takt och otakt med varandra. Det är en oroande skildring, fylld av svärta, som här signeras av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller, med en konstnärligt helgjuten ensemble.

Text: Georg Büchner, övers Nielsen

Regi: Staffan Valdemar Holm. Scenografi, kostym: Bente Lykke Møller. Ljus: Torben Lendorph. Medv: Søren Sætter-Lassen, Lene Maria Christensen, Kirsten Olesen, Esben Smed, Thue Ersted Rasmussen m fl

Publicerad SvD 24/2 2014

Läs mer om Staffan Valdemar Holm:

• Stuepigerne (Les Bonnes) av Jean Genet - regi Staffan Valdemar Holm, Det Kongelige Teater, Köpenhamn >>>
  
• Richard III - av W Shakespeare, regi Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Møller, Det Kgl Teater >>>
  
• Macbeth - av W Shakespeare regi Staffan Valdemar Holm, Dramaten/Det Kgl Teater >>>
  
• Intervju med Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm >>>