Remote CPH – Rimini Protokoll på Metropolis, Köpenhamn

I mer än tio år har jag besökt Köpenhamns Metropolisfestival, där internationella och inhemska scen- och performancekonstnärer har skapat projekt med staden som scen. Vid flera tillfällen har jag förts runt i för mig välbekanta eller främmande kvarter, i tjusiga nybyggda stadsdelar eller bortglömda, eftersatta områden. Jag har varit i fabriksområdens grustag, dansat på kyrkogårdar, gått blindgång över tätt trafikerade gator i rusningstrafik, agerat flykting på jakt efter gömställen i gamla slakthallar.

Metropolis, som organiseras av Köbenhavns Internationale Teater (KIT) är inte en stadsfestival som alla andra. Det är inte bara läckra gästspel som förnöjer en stund. Själva grundidén med Metropolis är att de konstnärliga projekten integreras med större reflektioner om hur just denna stad är och hur den skulle kunna vara. Omväxlande med själva festivalen arrangeras internationellt sammansatta Metropolis Lab med arkitekter, stadsplanerare, konstnärer, sociologer och filosofer, liksom privata och offentliga kulturproducenter och -tjänstemän.

Ett kollektiv som sysslat mycket med frågor om människan i staden är tyska Rimini Protokoll. Deras iscensättningar gör privatpersoner till ”experter”, eminenta uttolkare av de roller de faktiskt har. En lastbilsförare exempelvis är just en lastbilsförare som inlevelsefullt kan berätta om sina märkliga arbetsvillkor och vardagsrutter genom Europa, alltmedan vi, publiken, sitter i lastrummet till hans bil och körs runt till godscentral och hamnområden i utkanten av Köpenhamn.

Rimini Protokolls senaste projekt i Köpenhamn heter Remote CPH. Här har Metropolis samarbetat med KØS Museum for kunst i det offentlige rum som beställt verket för sin utställning Transit. Det är en så kallad audiowalk och bygger, som det mesta av Rimini Protokolls verk, på ett grundläggande koncept som kan anpassas och iscensättas i olika städer, beroende på vart de inbjudits. Jag har själv tagit del av detta verk när det 2013 var nytt och genomfördes i Avignon.

Här i Köpenhamn blir det en intressant betraktelse över gränser mellan levande och döda. Vi börjar på Vestre Kirkegård, Köpenhamns största gravplats, där det finns gravar både för kulturpersonligheter som Herman Bang och Tove Ditlevsen eller statsmän som Anker Jørgensen och Thorvald Stauning.

Varje deltagare förses med en walkman och ett slags gps-mottagare. Vi rör oss i grupp men får individuella instruktioner i hörlurar från den kvinnliga guiderösten Rachel. Jag får fundera över mina egna döda – hur länge minns jag en som gått bort? Ansiktet, rösten, hur länge har jag en tydlig uppfattning om dem? Vi kommer till en sektion med gravar som mestadels har personer av utländsk härkomst och uppmanas välja ut varsin som talar till oss. Jag ställer mig vid Nabil, en som nyligen lagts i graven, för den är täckt av en färsk jordhög och har ett provisoriskt kort med namnet. Och en liten dansk flagga i en glasbehållare. Var kom han ifrån? Varför till Danmark? Vad är egentligen min egen relation till detta territorium (jag är svensk-dansk), vid vilken gräns tar min känsla av hemmahörighet slut?

Ett slags brytpunkt är det långa staketet till Vestre Kirkegård, där vi lämnar de döda bakom oss. Rimini Protokoll för oss sedan runt i nybyggda bostadsområden, med övervägande nydanskar. Lekande barn ser roat nyfiket på vår grupp som tyst rör sig i samlad trupp.

Vi åker pendeltåg, gör gemensamma övningar, demonstrerar genom ett kvarter, dansar på Hovedbanegården, tittar på andra resenärer som vore de vår privata teater. Ingen utomstående vet något om allt som utspelas i våra hörlurar, och som är vår grupps hemlighet. Det känns ibland ovänligt och självupptaget, jag har en längtan att bryta mig ut och förklara för andra att vi är del av en iscensättning…

Samtidigt är det något speciellt att vara del av ett fjärrstyrt kollektiv, upptäcka välbekanta miljöer med den verklighetsförhöjning och reflektion som rösten i öronen ger. Rimini Protokolls syfte är ju att vi ska bli mer medvetna om våra rollspel i verkligheten, ta mer ansvar för att faktiskt påverka den urbana miljön och stämningen.

Omvänt vill de också utmana vår självständighet: är det verkligen OK att så många förflyttningar jag gör sker med styrning av en gps, eller en mobil med ”platstjänster” som ger tips i närområdet? Var går gränsen där jag släpper kontrollen över mitt eget liv, mina egna val?

Remote CPH, skriven och regisserad av Stefan Kaegi, placerar ett raster av teknologiskt förmedlad verklighetstolkning över våra direkta varseblivningar av rum, relationer och platser. Verket synliggör på så sätt en realitet som många av oss dagligen lever i, dvs vi rör oss i sällskap med våra små dataterminaler, lever i individuella bubblor, fast ändå mitt ute i livet.

Hur möter vi då varandra i det offentliga rummet, vilka nya kontrakt för mänskliga relationer skulle vi behöva formulera?

Detta är frågor jag tar med mig från två timmars vandring med Remote CPH.

Remote CPH

Koncept, regi: Stefan Kaegi

Stadsbearbetning: Jörg Karrenbauer, Anton Rose

Rimini Protokoll för Transit, KØS Museum for kunst i det offentlige rum och Metropolis Köpenhamn

T o m 4/10 2018

Foton, Rimini Protokoll, Remote Besançon, pressbild

Länk Vimeo om Remote X >>>

Publicerat 28/9 2018, exklusivt på theresabener.se

Läs mer om Rimini Protokoll och Metropolis:

• Rimini Protokoll och publikens medskapande roll i ny, urban scenkonst >>>
• Teater som tar oss ur tiden >>>
• CPH Metropolis 2015:1 >>>
• Staden som scen. Metropolis Laboratory i Köpenhamn >>>
• Metropolis Copenhagen 2011:1 – gatuperformance >>>
• Trevor Davies om Metropolis Copenhagen >>>