teaterkritik - kulturproduktion

Peter Konwitschnys explosiva Elektra inviger Det Kongeliges nya Operahus

Knappt har det nya danska operahuset invigts förrän ett nytt fyrverkeri bryter ut – denna gång för att spränga institutionen i bitar. I Peter Konwitschnys tolkning av Elektras sammanbrott är det en hel samhällsordning som går under. Om våra härskare har degenererats av mord, blodskam, hämnd och förräderi måste hela statsapparaten utplånas för att ge plats åt en ny ordning. Elektras palatsrevolution utlöser en allmän massaker på präster, poliser, läkare, postbud och andra institutionsbärare, vars lik buntas på scenen i slutbilden.

En något förbryllande konklusion. Visserligen är tyske Konwitschny beryktad, beundrad och prisbelönt för sina okonventionella grepp. Men fram till slutscenen har han snarare skildrat ödesdramat som en privat psykos. Eva Johanssons Elektra är inlåst i scenografen Hans-Joakim Schliekers slutna rum, där kortsidorna är spegelväggar som kyligt slår tillbaka hennes uppror mot henne själv. Fondväggen är en molnskiftande himmel med ett enormt digitalur. Här sker nedräkningen, från 01:17 till timmen noll, då allt kommer att kollapsa enligt Elektras extatiska hämndfantasier.

Man kan förstå hennes förtvivlan. Som ett förspel till operan visas hur barnen Elektra, Orestes och Chrysotemis leker i ett badkar med sin far Agamemnon. Plötsligt mördas han av modern Klytaimnestra och hennes älskare Aighistos. Under hela denna uppsättning ligger den blodige, döde fadern kvar på scenen. Elektra gråter vid hans badkar, drar runt det i rituella krigsdanser, greppar mordyxan som en våldets stafettpinne och hallucinerar om hämnden. Eva Johanssons röst har en explosiv energi, hennes blonda kalufs yr vilt omkring. Men i detta teaterrums klara akustik färgas Elektras aggressiva arior också av en intim, sorgsen smärta. Hennes förlust är enorm.

Hon konfronteras med systern, Tina Kibergs kvinnliga, borgerligt prudentliga Chrysotemis, som helst vill glömma allt, gå vidare, få barn och leva normalt. Kiberg är skör och vädjande, Strauss låter henne romantiskt drömma om sin fruktbarhet. Men Michael Schønwandt håller igen stråkarna så att vi aldrig glömmer den olycka som redan dömt denna familj. Musiken släpper aldrig kontakten med scenen, den pressar på oroligt, nervöst, uppfordrande.

Ångesten spelas ut i uppgörelsen mellan Elektra och modern, här i grym gestalt av svenska sopranen Susanne Resmark. Klytaimnestra ses genom Elektras psyke, manipulativ och invaderande. Resmarks bastanta änkedrottning avfärdar sarkastiskt såväl hovdamer som den avlidne makens gengångare. Falskt förtroligt bjuder hon Elektra på whisky och beklagar sin sömnlöshet. Hon är besatt av våld. Egentligen har Elektra en ödesgemenskap med denna yxmörderska till mor.

Och däri ligger Konwitschnys nattsvarta budskap. Han renodlar Strauss och Hofmannsthals effektiva dramaturgi till att fokusera den nedärvda, tvångsmässiga destruktiviteten. Ingen har kraft att avvärja våldet, och ingen befrias av hämnden.

Operaen, Det kongelige teater, Köpenhamn

MUSIK: RICHARD STRAUSS. LIBRETTO: HUGO VON HOFMANNSTHAL. REGI: PETER KONWITSCHNY. DIRIGENT: MICHAEL SCHØNWANDT. MEDV: EVA JOHANSSON, SUSANNE RESMARK, TINA KIBERG m fl

Publicerad SvD februari 2005