Kafka, Afkak, Fakak - Anders Paulin på Det Kongelige

I en nyligen utkommen bok med essäistiska fragment om teaterarbete skriver Anders Paulin följande:

Paulin har i sin regikonst blivit känd för att söka frilägga mellanrum, sära på texter och gestaltningar så att de inte blir falskt sammanbundna utsagor. En del åskådare finner det djupt irriterande att Paulin aldrig bara berättar en historia, rakt av. Andra, däribland undertecknad, blir intellektuellt stimulerade av hans kalejdoskopiska iscensättningar, med ständiga avbrott, antiteser och kommentarer. Anders Paulin använder teaterrummet som en kulturell arena för polyfon utforskning av olika problemställningar.

I den aktuella Kafkaföreställningen på Det Kongelige testas idén om nationell identitet. Inledningsvis stegas det upp och markeras en liten osymmetrisk ruta på golvet, en bild så god som någon på hur godtyckligt man kan avgränsa ett territorium. Sedan berättar de tre skådespelarna stycken ur olika prosatexter av Franz Kafka. Berättelserna, som fragmentariskt bryts mot varandra, återger bland annat en hunds forskningar, en apas väg till att bli socialt rumsren, en mus med magisk sångröst. De handlar också om den kinesiska muren och om den märkliga, odödliga objektfiguren Odradek.

Texterna berör frågor om grupptillhörighet, anpassning, lagar och kulturella koder, de språksystem som gör att vi kan avläsa varandra, ge uttryck för behov och organisera oss i samhällen. Skådespelarna agerar nedtonat, konstlöst, i direktkontakt med publiken, som sitter på tre sidor i samma nivå som scengolvet. Deras ord och aktioner kretsar allegoriskt kring de frågor om sammanhållning, säkerhet och gränser som finns inbakade i idén om en nation. Självtvivel och tillfälliga överenskommelser framstår som nödvändiga element i nationsbildningen. Denna prövande hållning till en tänkt helhet speglas också i föreställningens form.

Kafak... ingår i projektet Temporary National Theatre, TNT, där Paulin och arkitekten/scenografen Tor Lindstrand i teaterkvällens senare hälft inbjuder andra scen- och bildkonstnärer att i olika former reflektera över nationalteaterbegreppet. Här ges varje dag varierade, oförutsägbara program, som i samtal, utflykter på stan, performance eller konstnärliga analyser öppnar perspektiv på frågan. Det Kongelige öppnar sig här för en intressant utforskning av sina egna institutionella grunder.

Publicerad SvD april 2010