Ingmar Bergman: Høstsonaten - regi Hilda Hellwig, Det Kgl Teater Köpenhamn
Invigningssäsongen i det nya Skuespilhuset innebär att Det Kongelige Teater slår ett rejält slag för nordisk teaterkonst. Jon Fosse/Knut Hamsun, Strindberg och Kaj Munk ska spelas, och från Sverige inbjuds Hilda Hellwig, Gunnel Lindblom och Lars Norén att regissera i vår.
Först ut är Hilda Hellwig, som inviger teaterns lilla Portscen med Ingmar Bergmans Höstsonaten. Teaterrummet är en flexibel black box där scenografen Herbert Murauer har skapat en läcker vit funkisscen, som kan avskärmas på djupet med skjutdörrar framför ett inre rum, stilrent färgprojicerat med rött eller blått mot ett grönt golv.
Lika stilren och klarsynt är Hilda Hellwig i sitt sätt att disponera den känslomässiga konflikten mellan Ghita Nørbys berömda konsertpianist Charlotte och hennes oförlösta dotter Eva, som spelas av Tammi Øst. Dramat är inte upplagt som en enkel psykoanalytisk uppgörelse mot en mor som satt sin konstnärliga karriär framför familjen. Snarare fokuseras här båda kvinnors oförmåga att identifiera och bejaka sina egna verkliga känslor.
Är jag alls kapabel att älska? Kan man sägas älska någon utifrån den goda tron att man verkligen gör det? Eva söker en sanning genom att hala fram en videokamera när modern kommer på besök. Oavbrutet kör hon upp den i närbilder, både på modern och sig själv, som projiceras i enorma ytor på scenens tre väggar. Men allt dottern möter där är en förstorad bild av filmstjärnan Ghita Nørby, lika verklig och lika oåtkomlig som kvinnan hon har framför sig. Och lika osäker är Charlotte inför dotterns försök att göra uppror. Tammi Østs Eva famlar efter uttrycken för en inre smärta, något som skulle kunna förlösa och sedan hela klyftan i hennes själ. Men när Eva dagboksfilmar sig eller kastar sig på golvet får hon bara ännu en overklig bild av sig själv.
Hilda Hellwig lyckas suveränt att hålla skådespelerskorna i detta tonläge där orden liksom hela tiden undflyr det de kanske skulle vilja säga. Endast när Charlotte för en inre dialog med sin döde livspartner Leonardo blir hon verklig. I cellisten Anders Grøns gestalt tar han plats på scen och svarar henne med Bachs musik.
Ett annat starkt parti är pianolektionen, helt visat som film, där Charlotte förklarar Chopin för Eva, hur han aldrig sentimentaliserar utan arbetar med en reell smärta. Lugnt och sakligt berättar hon medan videokameran närfilmar fingrarnas möten med tangenterna. Så konkret och fysiskt kontrollerat blir känslor till konst.
Lika kontrollerad och elegant avvägd är denna uppsättning, där även Søren Spanning som den empatiske maken Viktor utstrålar hjärta och godhet, och där Laura Drasbæk som Evas handikappade syster Helena av livet tvingats in i ett ensamt kramptillstånd. Dock är hon kanske den som har den verkligaste känslan av sin förmåga att älska – men vem orkar möta hennes kärlek?
Høstsonaten
Det Kongelige Teater, Köpenhamn
Text: Ingmar Bergman, övers Asta Hoff-Jørgensen. Regi: Hilda Hellwig. Scenbild: Herbert Murauer. Medv: Ghita Nørby, Tammi Øst, Søren Spanning, Laura Drasbæk och Anders Grøn
Publicerad SvD februari 2008
Läs mer om Ingmar Bergman på teatern här:
- Ingmar Bergman: Fanny og Alexander - regi Emmet Feigenberg, Det Kgl Teater Köpenhamn