Frank Castorfs vilda HC Andersen-tolkning: Meine Schnee Königin

Det är lätt förvirrande att titta på de anteckningar jag gjort under tre timmar med Frank Castorfs svindlande HC Andersen-potpurri. Noteringarna kastar mellan bisarrerier som en halshuggande ängel, en bullrig snömaskin, skugga som hänger sig, levande bergsgetter på scen, 20 kilo ögon serverade som ostron, och en stolt skjortkrage som har ihop det med ett strumpeband.

Berlinregissören Frank Castorf har för vana att ta kända litterära verk, mala ner dem i sina beståndsdelar och servera dem som enorma, kaotiska hallucinationer på scen. I sällskap med HC Andersens sagor släpper han loss mer än någonsin. Rimligt och orimligt blandas i en helt egensinnig teatral utsaga om livets kaos. Castorf är tydligt befryndad med Andersens skildringar av individers sätt att möta besynnerliga situationer och ta ansvar för sin roll i dem.

Här på scen gestaltas det med Snödrottningen som ramberättelse. Lille Kay (Alexander Scheer) får en spegelskärva i ögat som gör att han ser allt vackert som fult och ont. Han rymmer iväg med en sexig snödrottning (Jeanette Spassova), och under hela stycket söker kamraten Gerda (Birgit Minichmayr) efter honom. De utsätts för diverse prövningar och absurda möten. Dessa episoder visar sig vara hämtade från en rad andra HC Andersen-sagor: De röda skorna, Reskamraten, Kejsarens nya kläder, m m. Det banala vardagsrummet, med fejkade, illa limmade träpaneler, lysrör och trista 70-talsmöbler, blir en arena för sagornas fantasifulla omvandlingar. Här dyker det upp förklädda änglar, en agent i läderbyxor och Hawaiiskjorta som förmedlar skuggor, bortkomna luder, ett par pepparkaksgubbar och en man (Andersen) med lika delar tandvärk och oförlösta sexuella begär.

Castorf håller med hjälp av Andersen upp en grotesk skrattspegel över vår tid. Skådespelarna har en fenomenal generositet i sina utspel: med total trovärdighet går de in i varje stunds nya fiktion och antar sina roller med nyfiken glädje och kreativitet. Via skådespelarna vågar också vi åskådare öppna oss för situationernas oförutsägbarhet. De utforskar förutsättningslöst de villkor som råder i varje ny scen och upprättar relationer utifrån detta. Det blir en värld, precis som hos Andersen, där det saknas givna hierarkier, där tekannor, prinsar och lytta gamla gummor har lika värde. Överlevarna är de som vågar anta nuets utmaningar och agera utifrån dem.

Rent fysiskt blir scenen alltmer rörig av alla förvandlingar: ett vitt lödder, föreställande snö, pumpas in och täcker glasskärvor, getfoder, nedfallna paneler och avslitna kostymer. Men mitt i denna sörja hörs ändå de enskilda rösterna. Skådespelarna förmår utmejsla korta fragment av individuella, efemära existenser. På så sätt bejakar de själva livskraften, mitt i civilisationens och människans undergång.

TEXT: FRANK CASTORF, efter HC ANDERSEN. REGI: FRANK CASTORF. SCENOGRAFI: BERT NEUMANN. MEDV: ALEXANDER SCHEER, HERBERT FRITSCH, JEANETTE SPASSOVA, BIRGIT MINICHMAYR m fl

Publicerad SvD september 2005