Frank Castorfs Mestersangerne i gästspel från Volksbühne
Frank Castorf faller inte på allas läppar. Aldrig har jag sett så många uttåg från Det Kongelige under pågående föreställning. I subversiv attack mot högkulturens hierarkiska organisation låter Castorf kulsprutor skjuta sönder vackra lieder, har hjältar klädda i löjliga trikåer, och låter arior framföras av knappt sångkunniga dramaskådespelare från Volksbühne. Endast en ”riktig” sångare är med i uppsättningen, tenoren Christoph Homberger, som spelar riddaren Walter, han som ska vinna en sångartävling för att få gifta sig med den vackra Eva.
Denna mytologiska kvinna är här framförd av Sophie Rois, iförd kortkort cocktaildress och alltid redo för lite love song med sin hesa jazzröst. Walter möter hantverkargillets olika mästare, främst skomakaren Hans Sachs (Bernhard Schütz) som själv vill ha Eva men förförs av hans röst och poesi. I spelet finns även stadsnotarien Sixtus Beckmesser, infallsrikt gestaltad av Max Hopp, som omger sig med kvinnor och på slutet håller revolutionära haranger om räddningen av massorna men samtidigt faller i gråt så snart han hör Walters gripande sång om morgonrodnaden i paradiset. Proletariatet ser honom som en dekadent intellektuell drömmare.
Men ett sådant referat får det att verka som om handlingen är linjär och tydlig. Så är alls icke fallet. Figurerna iscensätter diverse upptåg i installationskonstnären Jonathan Meeses scenografi av grovt konturmålade silhuetter nerklottrade med slagord – här står sådant som ”Maul auf” (håll käften), ”Antidiktatuhr”, ”Ezrapoundaddy” och så vidare. Varje ansats till sång försvåras av andras oljud eller en jeep som i hög fart körs in på scenen med skrikande bromsar.
Orkestern, ledd och arrangerad av Christoph Keller, har reducerats till sju blåsare och två pianon. På scenen finns också en jeansklädd arbetarkör. Det ger en karaktär av tolvskillingsopera och erinrar om att Volksbühne, grundad i Berlin 1890, stått som en motpol till den tyska, nationalistiska högkulturen, representerad av bland annat Wagner. Det är denna frifräsande folkteateridé som Frank Castorf egensinnigt förvaltar i uppsättningar, där alla teatrala konventioner vänds upp och ner.
Publicerad Kvällsposten april 2007