August Strindberg - Et drømmespil, regi Katrine Wiedemann, Betty Nansen Teatret

Danskan Katrine Wiedemann är den sortens teaterregissör som skulle kunna göra ett magiskt drömspel av telefonkatalogen. Sätt Strindbergs berömda drama i hennes händer och plötsligt vänder hon in och ut, upp och ner på Betty Nansen Teatrets stora scen. ”Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster”, står det i dramatikerns erinran.

Världen blir som en öppen drömkub man tyngdlöst kan vända på men som också låser in sina människor i erfarenheter av glädje, smärta, njutning och lidande. Agnes, guden Indras dotter som sänts till jorden för att se varför det är så synd om människorna, spelas här med fokus, oavbruten närvaro och tydligt doserad energi av Sofie Gråbøl. Det är hon som är drömmaren, kanske så att hela föreställningen är hennes utdragna dödsögonblick, en snabbspolning av denna moderna kvinnas passioner, nederlag, tvivel och lyckostunder.

Och snabbt går det. På drygt två timmar har Agnes konfronterats med ett liv av kärlek, sex och äktenskapskris, politiska debatter och klasskamp, rättsskipning, social misär, diktens gåtor och religionens död. Som en fördomsfri, orädd feminist går Sofie Gråbøls gestalt in i möten och situationer för att se hur hon kan förbättra världens och människans villkor.

Wiedemann gör oavbrutna övergångar mellan scenerna, fastnar aldrig i en berättarlogik som skulle kunna slutas. Skådespelarna kryper, rullar, lyfts och omvandlas mellan pjäsens olika figurer och scener. Teatraliseringen av spelet är total, drömfigurerna uppskruvade i sina egna projekt. Ole Westh-Madsen som Officeren dansar och grånar i väntan på sin kärlek, Olaf Johannessens Advokat är självdestruktivt neurotisk, Jens Jørn Spottag en fascistoid lärare utan mål, Laura Bro en evigt klistrande Kristin eller svävande balettflicka.

Detta är ett drömspel med en akut, nutida oro, där Frank Thiels Diktaren nästan i ett primalskri vrålar ut sina förtvivlade existentiella ”Varför?!” till gudarna. Sedan Strindberg skrev dramat för 100 år sedan har vi etablerat oss i en smärtsam misstro mot gudar, ideologer, ja nästan också mot diktare. Kanske återstår då blott att dansa och älska sorglöst, att råkas och skiljas på den stora tomma teaterscen som här öppnas bakom dörren med fyrväpplingen. I Katrine Wiedemanns postmoderna tolkning erbjuds själva spelplatsen som meningen med livet, en plats där våra tårar sköljer ögonglasen på det att vi må se lite klarare, en plats där vi kan dikta fram oss själva i en gränslös dröm om att vi faktiskt finns.