teaterkritik - kulturproduktion

Alban Bergs Wozzeck - Operaen

Redan efter urpremiären 1925 i Berlin betecknades Alban Bergs Wozzek som en milstolpe i operahistorien. Nu har den gått rakt in i den nya Köpenhamnsoperans elitklass. Den engelske regissören Keith Warner har tillsammans med scenografen Stefanos Lazaridis, dirigenten Michael Boder och ensemblen skapat en expressionistisk hallucination som håller publiken i ett järngrepp från början till slut.

Eller kanske skulle man vitsa lite och skriva hjärngrepp. För redan i den inledande bilden visas en helridå som schematiskt demonstrerar en hjärnas anatomi. Ett kliniskt vitt ljus (av Rick Fisher) slås på i ett gigantiskt kakeltäckt laboratorium där vi ger oss in i en dissekering av Wozzeks explosiva inre värld.

Barytonen John Lundgren har en alienerads utstrålning: stor och tung, med rakad hjässa, orolig blick och en massivt mullrande röst. Han hunsas runt av den spenslige Bengt-Ola Morgnys sarkastiskt skildrade Kapten, eller av Doktorn som gör experiment på honom. Sten Byriel är som en förtjust lustmördare i vetenskapens tjänst. Med barnslig iver utför han lavemang på Wozzek och matar honom med farliga dekokter. Proletären Wozzek kastar sig på golvet för att få de slantar han tjänar på att vara försökskanin.

Dessa levererar han pliktskyldigt hemma i ett litet kyffe hos Marie, en roll som alternerar mellan de starka sopranerna Ylva Kihlberg och Tina Kiberg. Parets lille pojke, född utom äktenskapet, sitter på scen hela tiden och bevittnar den accelererande tragedin.

Wozzek handlar om hur ett socialt förtryck tränger in i psyket på en man och brutaliserar hans verklighetsuppfattning. Michael Boder har vässat Alban Bergs musik som skär sig i sicksack in i Wozzek. Vi dras musikaliskt och sceniskt alltmer in i hans vanföreställningar om Maries otrohet med Tamburmajoren (Johnny van Hal), en man som i denna tolkning våldför sig sexuellt på henne.

Keith Warner förtätar skickligt skeendet, även med kören, som är ett groteskt påträngande trasproletariat, alltid nyfiken på den som har det sämre. De väller in som klumpigt slödder hos Marie eller utför en dårarnas dans i en av slutscenerna. En annan stark scen är när Wozzek har mardrömmar och dansar i kamp med en apfigur, som föreställer den råa destruktiviteten i honom själv.

Alban Bergs opera förenar Büchners sociala kritik med en skiktad, dramatisk musik, laddad med en samtids konflikter. Här på Operaen tränger den rakt in i vårt oroliga nu, tack vare en konsekvent genomförd antirealistisk tolkning med en ensemble i toppform.

Wozzek | Av Alban Berg | Regi: Keith Warner |Det Kongelige Teater, Operaen, Köpenhamn

Publicerad i Kvällsposten december 2008