teaterkritik - kulturproduktion

Tolv gånger Harold Pinter - pjäser på svenska, Ersatz förlag

Först och främst måste man berömma det lilla förlaget Ersatz, som på bara några veckor lyckats sammanställa en första volym med tolv av Harold Pinters pjäser på svenska. Lagom till Nobeldagen kommer en laddning med ytterligare sex, och till våren ska Ersatz ha klarat en svensk bokutgivning av nästan hela Pinters dramatik.

Tolv gånger Harold Pinter har ett utmärkt urval, både vad gäller kronologisk spridning, dramatisk intensitet och stilistisk variation. Texterna löper från genombrottspjäsen Födelsedagsfesten 1957 till det tresidiga dramafragmentet Presskonferens 2002 (enligt Pinter själv hans sista teatertext). Här finns mästerverket Ingenmansland (1974), relationsdramer som Älskaren (1972) och Svek (1978), starka politiska pjäser som Vägs ände (1984) och Party Time (1991), liksom den till synes lättsamma men bitande samtidskritiska komedin Det ska vi fira (1999).

Ett koncist förord av Leif Zern ger vissa nycklar till förståelsen av Pinter. Han framhäver de ospecificerade hot och maktspel som underminerar vardagsdialogerna. De obehagliga pauserna. Han påpekar också hur Pinters dramatik kan läsas som en ”kritik av den offentliga lögnen och av den förförelse som utgår från det politiska språket…”.

Harold Pinter är alltid politisk, om hans figurer så diskuterar tennisklubbar, aspirin, våld eller poesi. I varje scen upprättar de ett slags överenskommelser där de går in i rollspel och delade fiktioner. Plötsligt är det någon som bryter mot spelets outtalade regler och försöker kasta om maktpositionerna, ofta genom att ändra en trivial jargong eller framföra andra versioner av minnen som odlar gemenskap. Språket är det sociala kittet men också det som skapar distans, förtryck och hierarkier.

Redan i Födelsedagsfesten formar Pinter en komplex språkväv där han korsar bland annat en pensionatsvärdinnas fish’n’chips-trevliga banaliteter med en irländsk gangsters folkliga idiom och dennes East End-judiske kumpans kulturellt färgade familjenostalgi. I de övergrepp som männen begår mot huvudpersonen Stanley pressas han i snabba förhör med kända klichéer och ordspråk. Orden i sig har ingen betydelse, det gäller hur snabbt han inordnar sig i godtyckliga verbala system. Är du med oss talar du som vi, annars är du ute, död. Rytmen och precisionen är avgörande, och Anna Kölén Theorell har skickligt fångat dessa nyanser i en effektiv svenska.

Åke Englund och Östen Rudal har, som det heter, förtjänstfullt översatt alla övriga pjäser i volymen. Man får en god känsla för situationerna och de teatrala paradoxerna. Englund/Rudal lyckas bäst i de sista texterna, särskilt när språket är platt, vulgärt och brutalt. I Det ska vi fira kontrasteras en grupp konsultuppkomlingars snaskiga jargong med en servitörs surrealistiska inpass om den bildning de alla förmodas dela. Översättningen fångar de överraskande omvända klassperspektiven, där kyparen är mycket mera kultiverad än de brackiga gästerna. I Vägs ände förmedlas en förhörsdialog med kuslig våldsamhet, vilket också fungerar bra på svenska. Varför pjäsen inte får heta Färdknäppen (One for the Road) är oklart. Likaså varför man döpt The Dumb Waiter till I väntan på Wilson, när den korrekta svenska titeln Mathissen redan är vedertagen.

”Det enda vi har kvar är det engelska språket”, säger Spooner i Ingenmansland. Han är möjligen poet eller mytoman, akademiker eller pubstädare. Kanske är han allt på en gång, och pjäsens kraft ligger i att vi aldrig får veta vad och vem dess fyra män är, men de leker alla med sociala markörer, specifikt förmedlade genom språket.

Med Ingenmansland blir det dock påtagligt hur svåröversatt Pinter är, och kanske borde förlaget här ha tagit tid att söka mer avancerade översättare. Pjäsen kryllar av kulturellt och socialt meningsskapande banaliteter, av alliterationer och ordlekar. De är väsentliga, därför att hela dramat handlar om huruvida huvudpersonerna Spooner och Hirst förstår varandra, om de alls hör hemma i samma ”land”, historiskt, klassmässigt.

Här måste en översättare ta sig friheter och själv leka rytmiskt på svenska. ”What a wit” flyger lättare än ”ett sånt kvickhuvud”. ”Pintpot attendant” och ”pisspot attendant” hör associativt ihop men det gör inte ”ölmuggsutbärare” och ”pisspottsutbärare”. Orden ska uttalas snabbt av skådespelare i ett rytmiskt dominansspel. I dialogen mellan de äldre männen ställs också frågan ”Did you have a good war?”. Detta betyder inte: ”Hade du det bra under kriget?”. Det är ett uttryck från förra generationen som dels markerar en samhörighet i försvaret av landet, dels utröner om den andre utförde anmärkningsvärda insatser. Genom svaret placeras den andre socialt och psykologiskt.

Detta är detaljer, men de är bärande eftersom Pinter är maniskt sysselsatt med att skapa resonans kring språkets till synes obetydliga klichéer. Förhoppningsvis ska Nobelpriset inspirera teatrar att sätta upp flera Pinterpjäser. I samband med detta kan det finnas anledning att revidera och komplettera dessa översättningar med nya tolkningar.

Tolv gånger Harold Pinter

Ersatz, 359 s.

Publicerad SvD december 2005

Läs mer om Harold Pinter: