Psykoanalytisk Tid/Skrift nr 24/25 hösten 2008
Syftet är att belysa vem människan är och vilka möjligheter hon har att gestalta sig i vår värld och historia. Förutom psykoanalys erbjuds här djuplodande teman om bildkonst och arkitektur. Hegels estetiska begrepp för konsten analyseras och aktualiseras medan betydelsen av Palladios arkitektur utreds och avläses av en rad olika arkitekter i förhållande till oss i dag. En text av psykoterapeuten Peter Jansson skapar ett slags dokumentär fiktion i jagform om den kontroversielle 1500-talsmålaren Caravaggios sista dagar. Peter Jansson uttrycker konstnärens personliga frihetsprojekt och begär och söker nycklar till hur detta formulerades i hans dramatiska ljuskompositioner och mytologiska motiv.
Den franske författaren Philippe Sollers ger sig hän i en lustfyllt driven litterär fantasi över den franske 1700-talsmålaren Fragonard. I en utmärkt översättning av Håkan Liljeland speglar själva texten den rörelse, det intensifierade presens som finns i Fragonards måleri. Precis som Fragonards pensel dansar Sollers text fritt kring frågor om hur man förenar förnuft, begär, universell myt och ett stycke mänskligt, ömtåligt liv i en bild. Låt mig bara citera ett kort stycke för att ge prov på hur Sollers möter en bild med sitt eget sensuella språk. Det handlar om, och jag citerar:
”ett av världens vackraste kvinnoporträtt, kanske det vackraste: Studiet, eller Sången. Vad kan inte göras med böcker! Fragos böcker knirrar och knarrar, pappret reser sig av vällust när hennes fågelhänder rör sig över det, det andas i samklang med den vibrerande, utdragna halsen. Hon är en fransk, emanciperad avkomma till Rubens, fri från moderliga besvär. Bröstet är en sammanhållen, mogen melodi, medan det roade, mjuka och vänliga ansiktet finner nöje i att begrunda penseln vi inte ser. Två kvinnor i en: man kan lätt föreställa sig en av dem som snart kommer att vara naken, blusen avtagen, den böljande sängen.”
Ja, det är inte ofta vi läser svensk konsthistoria med sådan sensuell inlevelse i konstverkens själva väsen, eller hur? Förmodligen är det bara i Psykoanalytisk Tid/Skrift som man kan få läsa Philippe Sollers essäer på svenska och det är redan i sig anledning att ta abonnemang på tidskriften.
Så är Philippe Sollers också gift med en av Frankrikes skarpaste psykoanalytiker, Julia Kristeva. Hon har tidigare djupintervjuats i Psykoanalytisk Tid/Skrift men nu är det hennes kollega, historikern och analytikern Elisabeth Roudinesco som möter chefredaktören och analytikern Per Magnus Johansson i del två av ett längre samtal. Del ett publicerades i förra numret. Det är inte alltid enkelt för en lekman att förstå analytikerspråk, när det talas om den subjektiva singulariteten eller fetischiseringen av marknaden. Men det samtal som förs, och den efterföljande artikeln av Elisabeth Roudinesco, rymmer väsentliga resonemang om psykiatri och psykoanalysens roll, som i grunden handlar om vad för slags människor vi vill vara i dag och i framtiden. Elisabeth Roudinesco pekar på hur psykiatrin alltmer har återvänt till att bli del av neurovetenskaperna, där psykiska problem regleras med piller eller beteendeinriktade terapier och man säkrar individers sociala funktion enligt givna normsystem. Medan den klassiska psykoanalysen söker inringa det avvikande och upprätta dynamiska inre samband som frigör individen i hennes särart. Vi går med stormsteg mot ett samhälle där människor accepterar att undergå vad Roudinesco kallar en beteendedressyr.
Hennes tankar förstärks av Christopher Lane som i den inträngande essän Hur blyghet blev en sjukdom beskriver patologiseringen av övergående komplex som drabbar nästan alla människor. Blyghet, svårighet att fungera i grupp, tillfällig nedstämdhet – allt detta skulle man kunna avvärja med hjälp av medicin. Läkemedelsindustrin gör allt för att underblåsa en oro för dessa tillstånd. Christopher Lane varnar för ett samhälle där vi i en diffus ”normalitets” namn försöker designa våra hjärnor så alla blir utåtriktade och socialt välfungerande. Vi kan ta till psykofarmaka för att ge en ansiktslyftning åt själen när den börjar hänga lite grann. Vi slipar bort alla störande inslag av ångest och existentiella tvivel, det som annars ger näring åt individens vitala kreativitet. Lane frågar sig om vår strävan efter social och emotionell konformism på sikt kan skada vår tolerans gentemot excentriker och fritänkare. Håller vi rentav på att medicinera bort det som gör varje individ till en unik, fri varelse?
Sänt i OBS, Sveriges Radio P1, november 2008