Nya pjästexter av kvinnliga svenska dramatiker: Alfhild Agrell, Marianne Goldman och Lotta Lotass

När Harold Pinter 2005 fick Nobelpriset i litteratur slet svenska förläggare sina hår och såg valet av dramatikern som en missad chans att sälja böcker. Vad synd att de tänkte så! Vi har en bedrövligt liten utgivning av dramatik i bokform i Sverige – t o m ur Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk måste man i allmänhet beställa ett önskat verk. Av Lars Norén, en av Europas viktigaste dramatiker i dag, finns det större urval pjäser i en fransk bokhandel än i Sverige. På teatrar i England kan man i allmänhet köpa kvällens pjästext, ofta som program för 30 kronor.

När tre svenska förlag nu samtidigt ger ut texter av tre kvinnliga dramatiker, ur tre olika generationer, känns det som en fest i bokhösten. Äldst är Alfhild Agrell (1849-1923) med ”Räddad”, som hade urpremiär på Dramaten 1882 och just nu är aktuell i Jenny Andreassons uppsättning på Östgötateatern inom ramen för Spets-projektet, som återupprättar kvinnliga dramatiker från Strindbergs samtid. Agrell har en spänstig dramaturgi, kastar sig med spetsiga ironier och ett vitalt språk in i en feministisk protest. När hennes Viola reagerar mot förtrycket från make, svärmor och tjänstefolk i ett dammigt äktenskap sker det i ett våldsamt och kompromisslöst uppror som kan få Ibsens Nora att blekna. Alfhild Agrell ser jag gärna mer av.

Marianne Goldman (f 1951) driver könsrollsfrågorna vidare i ett nutida perspektiv. ”Kvinnors elakheter, parat med en längtan efter närhet, är ett tema i mina dramatiska texter”, skriver hon i ett förord. Hon har ett drastiskt, osentimentalt språk i sina dialoger, som hon också framgångsrikt använder för nerviga debattpjäser om judisk identitet. Hur förhålla sig till Förintelsen? Till dagens Israel? Kan judar förenas i en kulturell identitet som bygger på något annat än en historisk offerbild? Och vari består den specifikt svenska judiskheten?

Allt detta är viktiga frågor som Marianne Goldman klarsynt belyser i komplexa och humoristiska konfrontationer, ofta mellan familjemedlemmar, vilket ger dem ett direkt språk, bortom artig social polityr. Den större publiken är bekant med Marianne Goldman för filmmanuset till Susanne Biers ”Freud flyttar hemifrån”, som tar upp hennes teman med kulturell tillhörighet, familjeband och frihetssträvan kontra skuld- och ansvarskänslor som uppstår när närstående insjuknar och dör. Detta har hon ju också skildrat i den starka pjäsen Cancerbalkongen, som finns med här. Frågan om hur man frigör sig från Förintelsens döda präglar andra, kortare pjäser i denna volym. Det finns en intensitet i Marianne Goldmans replikföring som borde passa perfekt i Radioteatern. Varför hör vi henne så sällan?

Hörspel är just vad Lotta Lotass (f 1964) har skapat i Arkipelag. Lotass är en utpräglat postdramatisk teaterdiktare. Hon bekymrar sig föga om karaktärsbeskrivningar: i hennes dramatik slår ljud och röster mot varandra i skildringar av extrema tillstånd och händelser. Essädikten ”Sorgearbete”, för flera röster, tillägnad konstnären Joseph Beuys, drivs av starka motiv från Förintelsen. Lotass för där en inre dialog med Beuys bruna filtar, det levrade blodet, de avklippta naglarna, fettet, den värme som kommer av andras död – och jag tänker att all installationskonst borde skildras med dikt.

Sedan gör Lotta Lotass ett talat körverk över Återtåget från Mons, tolv röster på väg från ”ärans fält”, där krigsupplevelser och nuet flätas ihop i en rytmisk gestaltning, som mycket väl skulle kunna användas som ett partitur och framföras koreografiskt på en scen. I en annan text möter vi 27 flygare, kanske kamikazepiloter, under de sista timmarna före deras försvinnande. Deras svävande mellan himmel och jord, deras tyngdlösa kommunikationer, är en poetisk bild av själva livet som ett absurt kamikazeprojekt. Vi systematiserar, lokaliserar och kategoriserar ivrigt oss själva och varandra i en färd mot en oundviklig död.

Hos Lotta Lotass finns ett släktskap med Beckett, vilket redan blev uppenbart när Teater Bhopa spelade hennes helaftonspjäs Samlarna (2003). Hennes språkmedvetna lekar påminner också om den alltför tidigt bortgångna Sarah Kane. Rösterna eller figurerna i hennes pjäser, ofta betecknade bara som A, B eller C, kommer från ingenstans och söker i dialog definiera den verklighet de möter. Det må vara klimatförhållanden eller jordens ålder så som den kan avläsas i en grotta med stalagmiter och stalaktiter. Hennes texter visar att teater egentligen kan diktas i vilken form som helst: i dialog med fördelade roller, i kör, i monolog osv. Av de tre publicerade dramatikerna ger Lotass de friaste gestaltningsmöjligheterna. Förhoppningsvis ska någon regissör nappa på denna utgivning och låta texterna spelas.

Publicerad Svenska Dagbladet oktober 2007

Läs mer om Lotta Lotass dramatik:

• Samlarna (Teater bhopa)
• Klar himmel (Malmö stadsteater)