Leif Zern - Det lysande mörkret, essäer om Jon Fosses dramatik

Ändå är Jon Fosse ingen typisk dramatiker. Innan han började skriva pjäser hatade han faktiskt teatern, dess konventioner, dess ängsliga strävan att underhålla en publik. Fosses pjäser bryter med de gängse reglerna för ”god dramatik”: de är tysta, på ytan händelselösa, inåtvända, med otydliga gestalter i en diffus väntan. Somliga finner att Fosse är pretentiös och intetsägande, andra känner sig starkt berörda av hans pjäser.

En av de sistnämnda är DNs teaterkritiker Leif Zern, som nu i en finstämd liten essäbok försöker inringa vad det är som gör Jon Fosses dramatik unik och så drabbande som teater. Zern jämför Fosse med annan europeisk nutidsdramatik, studerar hur hans texter fungerar i mötet med olika registilar och reflekterar över den människosyn som förmedlas genom pjäserna. Zern låser inte in Fosse i några slutna formler. Snarare låter han associationerna löpa fritt och finner nycklar till verket bland annat i filmer av Bresson och Yasujiro Ozu, teologiska texter av Mäster Eckhart och Augustinus, i fransk psykoanalys, Heidegger, Derrida – samt givetvis i det 20-tal starkt varierande iscensättningar Zern själv sett av Fosse.

Det som främst karakteriserar Fosses pjäser är upplösningen av personernas jag, sammanflätningen av olika tidsplan och en mystik kring själva existensen. Medan 90-talets teater sysslat mycket med individers försök att skapa sig identiteter i ett sönderfallande samhälle har Fosse skildrat en inre jagupplösning. I flera pjäser dubblerar han rollpersonerna så att deras splittrade jag i olika åldrar möts på scenen. Andra gånger är de depressivt världsfrånvända, handlingsförlamade av ett inre tryck från det förflutna och yttre krav på att förverkliga sig själva. De är fångade, skriver Zern, i ”levandets inneboende konflikter” och agerar därför inte ut mot varandra. De lider snarare av sin egen icke-närvaro i det liv som de ändå befinner sig i. Nuet i Fosses teater omfattar även de döda och de ofödda. Gestalter och röster ur olika tider och rum i en människas universum möts jämställt på scenen.

Häri ligger en svår utmaning för regissörer och skådespelare, att framställa avpersonifierade människofragment på en scen. Leif Zern framhåller uppsättningar i Zürich som de mest lyckade. Över huvud taget finns det i tyskspråkig teater en naturlig mottaglighet för Fosses lyriska minimalism, med replikernas repetitioner och avsaknad av psykologisering. Även i Frankrike är Fosse en hyllad dramatiker, inte minst tack vare Claude Régys känsliga iscensättningar. Hos Régy får rösterna växa fram ur ett anonymt mörker och röra sig i rummet som musik. Existensens gränser blir flytande, människan är en förbipasserande skugga av ett större liv som blott kan förnimmas.

Det är njutbart att följa med Leif Zern i hans betraktelser, inte bara för att han så lyhört närmar sig allt det ömtåliga och svårgripbara hos Jon Fosse. Zern speglar också via Fosse aspekter av den aktuella teaterkonsten i Europa. Han ger intressanta analyser av regissören Thomas Ostermeiers estetik, av brittisk ”knytnävsteater” à la Kane och Ravenhill, liksom av Dramatens skådespelartraditioner. Det man egentligen får veta minst om är hur Jon Fosse spelas och uppfattas i hemlandet Norge. Kanske är det också irrelevant, med tanke på hur självklart Jon Fosse redan hör hemma i den internationella teatern.

Leif Zern: Det lysande mörkret (Norstedts)

Publicerad SvD februari 2006