Att resa genom sitt inre i det yttre och känna hemlängtan

I kvarteret bakom min bostad, på Herr Prins-gatan, gör jag dagligen avstickare till Asien. Här ligger Japan och Kina vägg i vägg, de delikata grillspetten serveras rappt av unga thailändare och vietnameser, och här finns till och med en vadslagningsbar som drivs av en korean.

Får jag hemlängtan till Sverige räcker att gå ut en stund i mitt eget kök. ”Så svenskt här är!” utbrister alla som besöker det och detta beror inte enbart på IKEA-skåpen, Electroluxkylen eller de handmålade gåsapågarna på servetthållaren. Snarare handlar det om ljuset, dofterna och själva atmosfären, som tydligt anger att detta kök tillhör en svensk.

Häromdagen hamnade jag i Sverige utan att ha planerat det. Jag reste två timmar med bil söderut, för att besöka mina grannar, herr och fru Liten, på deras sommarställe i Månbyn, belägen i Loiredalen. Till min stora överraskning fann jag att de bodde i ett stycke Sverige. Jag tilldelades ett rum med fönster rakt ut mot en björkdunge. Löven susade och fladdrade välbekant i den varma sensommarbrisen. Herr Liten, som inte alls motsvarar sitt namn, ty han är en högrest amerikan, tillika Stor Fotograf och Filmskapare, körde en Volvo, vars motor surrade hemtamt när han anlände hem från tennisen. Herr Liten har gjort en film om Björn Borg. Borg är hans stora idol, och han frågar mig alltid om inte hela Sverige brukade stanna när Borg spelade sina oförglömliga matcher. Herr Litens nya film heter Messias. Jag har inte sett den ännu.

Med mig i gåva till herr och fru Liten hade jag en video med Ingmar Bergmans Smultronstället, som på franska bara heter ”Vilda jordgubbar”, ”Fraises sauvages”. Jag hade satt ett litet blågult patriotiskt band runt kassetten och förklarade för dem vad ett smultronställe är för en svensk; en kär, hemlig plats, som man bara kan tänka sig att dela med sin allra bästa och mest pålitliga medmänniska, ty det handlar ju om att vännen inte ska tränga sig in i och i smyg länsa smultronstället på dessa rara, röda skatter. Just så, tillade jag pedagogiskt, upplever jag nu att ni mer er invitation delar med er till mig av ert personliga smultronställe.

Dagen därpå frågade fru Liten om jag ville följa med till Sverige. Yrvaket mumlade jag något om att vi ju redan var där, fast jag insåg snabbt att hon är en pålitlig person som inte pratar i nattmössan, så vi satte oss i bilen och hon anvisade vägen. Mycket riktigt, efter att ha passerat ett skogsparti, som tydligt angav att vi hamnat i Skandinavien, närmare bestämt Danmark, passerade vi ett halvt förfallet trähus, som till förväxling liknade en norsk fäbod, för att slutligen hamna vid en sjö. Detta var otvivelaktigt Sverige. Kanske Dalarna. Det spegelblanka vattnet. Tystnaden. En och annan sjöfågel som bräkte dovt i fjärran. Vi satt tysta eller också talade vi lågmält. Vid återkomsten till huset bjöd fru Liten på lunch med lax och fullkornsskorpor. Det fanns en liten blågul flagga på skorppaketet.

Efter lunch började vi diskutera politik och plötsligt kändes Sverige väldigt långt borta. Det blev höjda röster, ingående argument, en och annan personlig förolämpning, och efter två timmars intensiv dispyt konstaterade fru Liten och jag att vi var oense om precis allt, om Kuba och USA, om klasskonflikter, religion, intellektuella, ja vi var inte ens överens om vikten av att visa filmer på originalspråk med texter i stället för med dubbning, så som sker i fransk TV. Detta var en allt igenom fransk debatt, ty vi var fortfarande nära, kära vänner, med allvarlig respekt för varandra, men vi befann oss mentalt på olika sidor om en gränsstation, kanske en gräns mellan Sverige och Frankrike. Detta faktum var fullt uthärdligt och rentav intressant, tyckte jag – ända fram till morgonen därpå, då jag vaknade bedrövad. Jag fick då en bottenlös känsla av att fru Liten, som trots allt var en av de klokaste och känsligaste fransyskor jag någonsin träffat, över huvud taget inte såg vem jag är, vad jag står för och varifrån jag talar. Om inte ens hon kunde förnimma min person, trots att jag lärt mig kommunicera hindersfritt på hennes språk, med orden ur hennes kultur, utan att avläsa mig genom ett franskt filter, sätta in mina ord i ett franskt dualistiskt schema av konfrontationer mellan fattig och rik, obildad och bildad, andlig och antireligiös, naiv och genomskådande, hur skulle då någon i detta främmande land någonsin kunna igenkänna mig som den person jag är? Hur skulle man känna igen mig, i bemärkelsen att det skulle uppstå en genklang inne i den andra personen i ett möte med mig och min särart?

Fylld av ångest, frustration och förtvivlan satte jag mig i bilen och körde ensam bort till den skandinaviska skogen med den svenska sjön. Här skulle tankarna klarna i en miljö som bara jag förstod. Men förtrollningen sprack redan efter några minuter. Ett gäng med 10 tonåriga fransyskor anlände på cykel och slog sig ner för att pausa vid ett picknickbord. I samma ögonblick tillintetgjordes Sverige på ett så kompakt och kompromisslöst sätt att jag tror endast vikingarna tidigare i historien har varit kapabla att så totalt ockupera ett rum och ett nu då de på 800-talet intog byarna i nuvarande Normandie. Flickorna invaderade och krossade min svenska tystnad med ett tjattrande och snattrande som föreföll mig förlamande i sin aggressivt sorglösa och fullständigt meningslösa lättsamhet. Jag flydde därifrån med en djup suck. Åter i herr och fru Litens trädgård fann jag snabbt min efterlängtade nordiska tystnad (de sov), insåg att detta ändå var mera Sverige än sjön, att geografiska formationer inte är allt, det handlar mer om själva atmosfären.

Jag berörde sjöincidenten med fru Liten och hon förstod som väntat inte vad jag blivit störd av: ”De där tjejerna skulle säkert ha stuckit vidare efter en kvart, att du inte bara väntade en stund”, sade hon, utan att inse hur ett helt psyke, ja en hel kultur kan brytas ner på endast fem sekunder under det aningslösa våld som utövades av dessa fröknar. En kvart! Det skulle räcka för att ödelägga hela den romerska civilisationen!

Sedan tyckte herr och fru Liten att de skulle trösta mig. De märkte att jag hade något slags hemlängtan, de trodde att jag längtade till det verkliga Sverige, så de började ställa frågor om vad olika ting heter på svenska, förklara sin beundran för drottning Astrid, och så kom förstås herr Liten åter in på sitt favoritämne: det svenska tennislivet under och efter Borg. Jag uppskattade deras ansträngning, men inuti mig själv blev jag bara ännu mer deprimerad och fylld av främlingskap inför dessa futila turistfrågor. De bekräftade bara ytterligare gränserna mellan oss, att de nu satt i Frankrike och jag placerades i ett Sverige som jag inte identifierade mig med på det sättet. Det var då jag förstod att det inte i och för sig var Sverige i mig som jag ville att de skulle se, utan det var mitt personliga, inre hem, som jag för tillfället sökte utan att hitta rätt. För varför skulle jag egentligen bry mig om deras kulturellt betingade missförstånd och feltolkningar av det jag sade, om jag i grunden hade haft en stark förnimmelse av och kunnat identifiera mitt hem i mig själv? Var uppstår kulturkonflikter, om inte just i dessa omöjliga situationer, där vi vill upprätta våra inre hem i andra människor, som redan bor i sina egna välmöblerade hus, där de på sin höjd kan upplåta ett litet gästrum åt oss? In i deras verkliga smultronställen kan och bör vi nog aldrig försöka tränga oss.