Trevor Davies om Metropolis Copenhagen

I ett gammalt hus, mitt i centrala Köpenhamn ligger KIT, Köbenhavns Internationale Teater, den offentligfinansierade organisation som står bakom kulturbiennalen Metropolis. KIT skapades 1979 av stadsplanearkitekten Trevor Davies, som alltjämt är konstnärlig ledare tillsammans med teatervetaren Katrien Verwilt. Under 80- och 90-talen genomförde KIT en rad uppmärksammade scenkonstfestivaler, Fools, och bjöd in 250 internationella grupper som introducerade nytänkande scenkonst i Norden.

2007-2017 är KIT huvudaktör inom Metropolisprojektet, som vartannat år är synligt med ett rikt kulturprogram i Köpenhamn och några förorter (se artikel sid ). Det utformas som iscensatt dans, performance och poetiska, interaktiva evenemang för att skapa oväntat liv på gator, torg, industriområden, hamnar m m. Alla programpunkter är specifikt utformade eller tillrättalagda för platserna. Staden är plötsligt en levande scen och invånare blir oväntat aktörer i teatrala berättelser om sig själva. Vi möter Trevor Davies och frågar först vad det är som skiljer Metropolis från vanliga kulturfestivaler.

– Metropolis är en sorts hybridprojekt. Den har sin grund i 80-talets platsspecifika gatuteater, som vi presenterade i Köpenhamns Fools-festivaler med internationella grupper. Vi återvänder till konceptet med att uppsöka publiken ute i staden. Samtidigt har konsten i dag tagit steget ut från sina traditionella rum. Den har förändrats och tränger mycket mera in i verkligheten. Det tycker vi är intressant, konsten har en ny sorts samklang med samhället. För det tredje har vi en fascination för det offentliga rummet som ett demokratiskt rum. I dagens samhälle sker ju alltmer i abstrakta rum, via dataskärmen. Men vi kanske behöver en motvikt till detta, något som är mer kroppsligt och närvarande.

Samtidigt försöker dagens storstäder profilera sig, för att locka nya invånare, turister och skapa arbetsplatser inom kultur och kunskapsekonomi. Det innebär att våra samhällen får en annan profil än tidigare, då man skapade städers identitet kring industri och handel. Metropolis försöker fördjupa människors relation till platsen:

– Vi ser möjligheterna att utforma möten, som inte handlar så mycket om upplevelse som om inlevelse. Man upprättar nya former för identitetssökande. Var är vi och vem är vi? Vad betyder platsen för oss? Vi vill både vara gammaldags underhållande i gaturummet men också hjälpa människor att söka efter denna identitet och ta reda på vad för slags samhälle det är vi lever i. Detta genomförs på ett tvärdisciplinärt sätt, så arkitekter, konstnärer, mediefolk, filosofer och andra arbetar tillsammans i en form av laboratorier. Vi tror nämligen att konstens arbetsprocesser skulle kunna ha betydelse för vårt sätt att utforma och förnya samhället. Så Metropolis är både ett intellektuellt kunskapsprojekt och ett upplevelseprojekt. Men också en manifestation av mångfalden i gaturummet, förklarar Trevor Davies.

Metropolis utvecklar under en tioårsperiod dessa arbetsmetoder. Man försöker skapa en plattform för kulturaktörer som är processinriktade och arbetar utanför institutioner. De koordineras med arkitekter och stadsplanerare som också söker mera rörlighet och gränsöverskridande samarbeten i utformningen av nya miljöer. Ett syfte är att inrätta ett permanent utvecklingscenter för denna typ av samhällsplanering. Trevor Davies nämner att man hoppas koordinera detta med exempelvis performanceutbildningen i Roskilde och Mastersprogrammet för Placemaking i Ålborg.

Redan efter första Metropolisbiennalen 2007 kontaktades KIT av ansvariga från kommuner kring Köpenhamn som ville samarbeta i nya stadsutvecklingsprojekt. Det var bl a Köge, Helsingör, Roskilde, Frederiksberg. De ville inte längre att kultur bara skulle vara underhållning eller offentliga utsmyckningar. I stället utformades Lys/Lyd, ett projekt byggt på innovativa ljud- och ljusutformningar, som berör tio kommuner och ska etableras de närmaste tre åren. Projektet kostar 18 miljoner danska kronor, varav ca nio miljoner kommer från EUs utvecklings- och tillväxtfonder. Projektet förenar kommunernas konstnärer, arkitekter och näringslivsaktörer i omstruktureringar av gamla betongstadsdelar från 70-talet, övergivna köpcentra, hamnområden etc.

– Vi har inga färdiga koncept utan arbetar på att få stadsplanerare och kommunansvariga att tänka om och fundera på nya sätt att profilera städerna. Det handlar om att förändra deras mentalitet. Beslutsfattarna går in i ett slags fortbildning med workshops under två år och diskuterar fritt med konstnärer för att se vilka resultat man kan uppnå.

Under årets Metropolisbiennal har flera programpunkter iscensatts i känsliga områden som tampas med etnisk segregering, sociala problem och otrygghet. Skulle man kunna förändra problemområden med hjälp av kulturell akupunktur, så som det gestaltas i Metropolisbiennalen?

– Då måste man först ställa sig frågan vad det är man vill ändra och vem som ska ändras. Är det platsen, miljön eller invånarna som är problemet? Vad är det man saknar? Man måste vara väldigt försiktig när man gör sådana undersökningar. Christian Nold (konstnär och arkitekt) arbetar med emotional mapping, där han har sensorer som avläser hur kroppen reagerar gentemot staden. Om du står på en plats du upplever som farlig utsänder din kropp signaler som han kan avläsa på en skärm. Deltagarna i en undersökning får en sådan sensor på sig och ger sig ut till vissa platser i staden, så han sedan kan rita en karta över var folk känner sig rädda, avslappnade, ledsna eller glada. När deltagarna kommer tillbaka till honom efter sin vandring får de berätta vad de tänkte på ute på dessa platser, vad de medvetet kände och upplevde. Vi genomför nu hans projekt ute i förorten Høje Tåstrup, där hans kartor omformas till ballonger i olika färger. De blir ett konstverk, som i själva verket är sammansatt av folks känslosignaler. Utifrån konstverket kan sedan invånarna uppleva andra saker som i sin tur kan undersökas.

– Men det är klart att dessa processer tar lång tid. Ofta är det lättare att agera i lekens form, och det är just där konsten kommer in. Det blir lättare att aktivera folk i en lek än att be dem delta i verklighet och fakta. Konstnärer, till skillnad från utsända experter, har lätt att vinna medborgares förtroende, eftersom de har ett personligt, individuellt tilltal. Konstnärerna är ofta bra på att avläsa lokala fenomen, iscensätta dem och skapa en bred förståelse för dem.

Trevor Davies anser att kulturen i stads- och samhällsutveckling alltför länge bara har betraktats som en slutknorr, lite pynt man utsmyckar med. Fastighetsinvesterare, ingenjörer och tjänstemän utvecklar områden som ser bra ut på ritningarna men man glömmer den sociala integrationen. Trevor Davies tar som exempel Ørestad, det stora nya området nära Öresundsbron, där Danmarks Radio lagt sitt fina nya konserthus, ritat av stjärnarkitekten Jean Nouvel. Men i övrigt har man inte ens byggt ett kulturhus eller bibliotek.

– Det finns ingen central, bärande idé med området, allt handlade bara om att bygga och sälja. Nu efteråt har det uppstått en kris, man har glömt människorna och processerna för social integration. Så nu vill man gärna att vi ska komma och göra aktiviteter där. Men det är allt för sent, det riskerar att bli perifert. Vi hade önskat att vara del av stadsutvecklingen redan på planeringsstadiet, i samarbete med arkitekter och ingenjörer.

– Det fanns en regel att man skulle avsätta en procent av byggbudgetar till kulturella utsmyckningar. Om man i dag kunde avsätta denna procent till kulturella processer i nya områden skulle man kunna komma otroligt långt. Man är mycket mer medveten om sådant i t ex Amsterdam. Kommuner, byggherrar och konstnärer gör trepartsavtal som varar i 20 år för att integrera kultur och design i miljön, alltså inte som traditionella utsmyckningar. Det ger fantastiska resultat.

För att återvända till årets Metropolisprogram, hur får man med kvartersinvånare i kulturella aktiviteter? Hur får man med folk som inte är vana att leka?

– På Blågårdsplads på Nørrebro har vi knackat dörr på caféer och affärer. Där stöter man på folk som kanske har förankring i lokala invandrargrupper och då frågar vi om de vill medverka i vårt projekt. Om de inte gillar det släpper vi det, men annars går vi vidare tillsammans. Invånarna måste tycka att det är intressant. Koreografen Jay Pather, som kommer från Kapstaden, har varit här tre gånger. Han går bara upp och ner för gatan och bygger stegvis upp sina egna nätverk. Vi har gett honom några få adresser och kontaktpersoner, men mest följer han sina egna möten på gatan eller i husen runtomkring för att skapa scener till sin dansvandring. Han tar reda på saker om kvarteren, talar med människor. Inför uppsättningen gör de öppna genrep och ber folk komma med synpunkter. Hela den konstnärliga processen är på så sätt synlig och offentlig. Den tillgängligheten gör också att folk blir nyfikna och intresserade.

Skulle Metropoliskonceptet kunna överföras på småstäder eller ett landsbygdsområde som Österlen?

– Jag tror absolut att man kan överföra detta till mindre sammanhang. I landsorten finns det ofta ett större intresse för den lokala miljön. Å andra sidan måste miljön ha en relevans för andra än bara de lokala invånarna. Det är utmaningen att uppnå, så det inte bara blir små, provinsiella arrangemang. Ett bra exempel på detta är den internationella teatergruppen Odinteatret, som i 30 år har hållit till i Holstebro, en jylländsk stad med 50 000 invånare. De har helt förändrat staden och politikernas sätt att tänka. De talar om internationella och interkulturella saker som det mest naturliga i världen. Ibland kan det vara lättare att förändra folks mentalitet i mindre områden.

Du har introducerat begreppet kulturell akupunktur och du berör också här att det ni söker skapa med Metropolis är en inlevelse i staden, inte bara tillfälliga upplevelser? Hur uppnår man det?
– När man placerar ett konstverk i ett verkligt sammanhang, och verket relaterar till platsen antingen symboliskt, scenografiskt eller tematiskt, uppfattar folk i allmänhet det underliggande budskapet. När folk minns saker som KIT gjort ute i Köpenhamn genom åren, minns de oftast i första hand platsen de utspelades på, till exempel hamnen eller en viss gata. Man minns upplevelsen av det extraordinära i en ordinär miljö. Jag tror att detta är väldigt viktigt. Ofta krävs det så lite. Det räcker med en stund av ökad intensitet och uppmärksamhet för att man ska lägga märke till något flyktigt, personer, ett ljud eller något. Vi behöver bara få en liten knuff i situationer där vi annars är vana att röra oss i bestämda banor och se på bestämda sätt. Det ger en upplevelse med inlevelse.

Publicerad i nr 4/2009 Österlen 360°

Läs mer om CPH-Metropolisprojektet:

Staden som scen. Metropolis Laboratory i Köpenhamn

Köpenhamn Metropolis 2009 - Jay Pathers danspromenad på Nørrebro...

Köpenhamn Metropolis 2009 - performanceinstallation och reality-teater

Metropolisbiennalen 2007 - platsspecifik teater i Köpenhamns stadsrum