Teatr Weimar får KvPs Thaliapris. Intervju med Jörgen Dahlqvist, Fredrik Haller och Christina Ouzounidis

– I Sverige är en ”fri grupp” en institution som har djävligt dåligt med pengar. Men vi har i princip våra egna öppettider, har ingen statlig bannbulla på det. Vi vill ha det här som en fristad. Man får göra exakt det man vill, säger Jörgen Dahlqvist.

– Det att man inte ser på teatern som sin arbetsplats skapar en frihet. Jag ser det som ett laboratorium man kan gå till för att pröva idéer som ingen annanstans, säger Fredrik Haller.

– Vi har ju en sorts odemokratiskt sätt att arbeta. Den som har det yttersta konstnärliga ansvaret i en produktion är den som bestämmer. Resten av gruppen är där för att stötta och uppmuntra. Det gör att vi kan driva projekt väldigt långt, betonar Christina Ouzounidis.

På Teatr Weimar tycks det mesta vara möjligt. Teatern spelar ny och äldre dramatik, testar texter i repeterade Werkstadt-läsningar, uppför hörspel på webben, anordnar readings och seminarier, ofta i samverkan med Teaterhögskolan i Malmö. Ingen är fast anställd, inte ens de ansvariga, utan varje projekt har sina aktörer och medarbetare. Den lilla lokalen i S:t Gertruds kulturkvarter har blivit en mötesplats där man i öppen dialog utforskar teaterkonstens möjligheter.

Teatr Weimar bildades 2003 av dramatikern Jörgen Dahlqvist med Fredrik Haller, som undervisar i teori på Malmö Teaterhögskola, och Christina Ouzounidis, som då gick sista året i dramatikerutbildningen. De tre fann varandra i ett delat intresse för seriös kvalitetsdramatik.

- Alla tre gillade Maeterlinck (banbrytande symbolist på 1890-talet, Nobelpris 1911, red anm), då kände vi att det inte kunde gå fel! minns Jörgen.

De fann snabbt att de hade en samsyn på vilken typ av texter som kunde tas upp, både samtida europeiska och äldre, ”konstiga” pjäser. Förutom Ouzounidis och Dahlqvists egna texter har de arbetat med pjäser av dramatiker som Lars Norén, Sarah Kane, Martin Crimp, Peter Handke, Heiner Müller och just Maurice Maeterlinck. En väsentlig del i verksamheten är att följa upp pjäserna med analys och diskussion:

– Det handlar om att formulera sig kring det man gör, inte bara att göra det, utan fråga sig varför vi gör det. Man kan komma lite längre då i en undersökande verksamhet, om man är noggrann med själva frågeställningen. Det präglar också våra uppsättningar, säger Christina Ouzounidis. Jag tror att man måste vara extremt uppriktig.

Teatr Weimar har i år publicerat ett Manifest, som finns bl a på hemsidan. Där framhävs tankarna om teatern som en öppen verkstad, som en väg till kunskap om människan. Man hävdar också rätten att ”misslyckas”, att inte söka perfektion.

En del tycker att Teatr Weimar är för intellektuell och ”smal”, men detta protesterar de tre dramaturgerna ivrigt mot:

– Vi är den mest publiktillvända teatern. Ingen av oss vill att folk ska känna sig dumma. Vi bjuder in till samtal med oss, försöker öppna upp så att folk stannar efteråt och pratar, framhåller Jörgen och tycker snarare att gruppen är självreflekterande, ständigt omprövande i de egna koncepten.

Fredrik Haller anser också att teatern måste förena intellektuella, förnuftsdrivna analyser med ett mer sinnligt tilltal. Teatern verkar genom ett slags ”sensibel märkning” som hjälper oss människor att sortera all omvärldens information till konkret, verklig kunskap.

Trilogin Persefone-Elektra-Kassandra, som nu belönas med KvPs Thaliapris, föddes av att Christina Ouzounidis, som alltid sysslat med grekiska myter, ville skriva om Persefone. Jörgen Dahlqvist ville utforska Elektra, och båda önskade gå emot trenden i svensk teater med kollektiva dokumentärpjäser där språkets nyanser ofta förbises.

- Vi använde de klassiska myterna för att berätta om moderna företeelser och förstå mänskliga handlingar. Sen ville vi betona de litterära kvaliteterna kontra den rådande ”bruksteatern”, förklarar Christina Ouzounidis.

De tre dramaturgerna talar gärna om hur lustfyllt och inspirerande deras samarbete är, just för att de alltid söker sig till teatern för lek och undersökning, inte av tvång att spela något. De har olika intressen som de utforskar konstnärligt: Jörgen är upptagen av våldet, Fredrik söker förstå globaliseringen och internationell politik, medan Christina säger sig besatt av ordet och dess innehåll, vad som händer med ordet på scen.

Närmaste premiär blir ”Buddy Fucker” i februari med text och regi av Jörgen Dahlqvist. Kanske med nya former och sceniska uttryck, som gruppen är angelägen att utveckla, i kreativt samspel med teknikern Johan Bergman. En monologserie med den typiskt weimarska titeln ”Untitled I-II-III” finns också i planerna, liksom flera publikationer på gruppens förlag Jena Press.

Thaliastatyetten tas emot med ödmjuk respekt och stolthet av Teatr Weimar:

- Vi är jätteglada! Man är väl så fåfäng så man tycker det är otroligt roligt när någon tycker att det man gör är bra.

Publicerad KvP december 2006