Sociologiprofessorn Anthony Giddens - chef för London School of Economics

Det tar, om man har tur, cirka två månader att få träff med professor Anthony Giddens, chefen för London School of Economics. Sedan han skrev böckerna Beyond Left and Right och The Third Way: The Renewal of Social Democracy har han varit en av Europas mest efterfrågade sociologer. Giddens intellektuella oeuvre finns förstås redovisad sedan 70-talet i mer än 35 böcker på 30 olika språk. Hans Sociology kom i en fjärde upplaga förra året och är en klassisk introduktion i ämnet för studenter över hela världen. Men det som på senare år givit Giddens idéer vidare spridning är att han betraktas som hjärnan bakom new labours och Tony Blairs politik. Giddens har formulerat den Tredje vägen-socialism som så många europeiska socialdemokrater har efterlyst för att ge en modern radikalitet åt den moderata vänstern.

Anthony Giddens sekreterare försöker inte dölja att professorn är nerringd av journalister, förutom att han har sitt tidskrävande arbete med LSE och det egna skrivandet. Det är bäst ni kommer först på morgonen, så är det mindre risk att han inställer, säger hon generat.

Jag anländer i mycket god tid och promenerar runt på området. LSE ligger som i en enklav, mitt i London, ungefär halvvägs mellan politikens högkvarter i Westminster och världsfinansen i City. LSE, grundad 1895, är gemensam nämnare för åtskilliga statschefer och13 Nobelpristagare: i ekonomi, litteratur och fred, från George Bernard Shaw och Bertrand Russell till Friedrich von Hayek och Amartya Sen. LSE har många byggnader, bland annat ett nyligen invigt hightech-bibliotek, ritat av stjärnarkitekten Norman Foster. Överallt i kvarteret möts man av logon LSE, och i souvenirshopen blandas logomärkta muggar och t-shirts denna dag med LSEs egna Valentinkort. Anthony Giddens, chef sedan 1997, vill framhäva skolan som ett toppmodernt, kosmopolitiskt ledarskapsinstitut. LSEs image förs fram med vår tids kommunikationer. Skolans website är föredömlig: överskådlig och fyllig (www.lse.ac.uk), med egen hemsida för The Director, där man snabbt kan få rikligt med fakta om Giddens samt FAQ, de vanligaste frågorna och svaren om hans idéer. Jag inleder mötet med att lovorda denna klara, pedagogiska öppenhet.

- Websiten har uppgifter om alla som arbetar på LSE och vad de är intresserade av. Vi försöker göra detta till en medievänlig plats. LSE är ju också en global organisation,det finns nog inget annat universitet som har så internationell studentkår, så vi vill göra det tillgängligt för alla via elektronisk teknologi, kommenterar Anthony Giddens.

Han undrar om detta är vad intervjun ska handla om, och delvis är det så. De elektroniska kommunikationerna ligger till grund för hans analys av det globaliserade, posttraditionella samhället. Han menar att de har förändrat allt: politik, affärer, arbetsmarknad och privatliv. Våra traditioner, nationer och relationsmönster har upplösts av den information och de kulturella budskap som simultant bjuds ut jorden runt. Giddens menar att den enskilde medborgaren måste stimuleras att utnyttja sin valfrihet i denna globala civilisation. Våra handlingar är inte längre begränsade och definierade av nationer, traditioner och sociala grupptillhörigheter. För att ta sig fram måste man gå i dialog, bygga upp relationer av det Giddens kallar ”aktivt förtroende” på olika nivåer - privat, lokalt och globalt.

Hur ska man då upprätta aktivt förtroende, när nätverken av information och kommunikation är så heterogena? Ofta vet vi ju inte ens vem vi kommunicerar med, vem som levererar den snabba informationen.

- Det är ett lite ensidigt sätt att se saken. I tidigare generationer hade folk en mer passiv inställning till professorer, politiker och andra personer som hade tillgång till informationskällor och som vi var tvungna att lita på. I dag har vi fler mekanismer som hjälper oss att själva avgöra vem vi kan lita på. Det är en mer aktiv process. Även om det är svårare att hantera mångfalden av informationskällor har vi betydligt fler möjligheter att kolla upp saker, säger Giddens.

- Att kunna tillägna sig information är en av de grundläggande aspekterna av att vara medborgare i dagens värld, tror jag. Självklart skapar det en viss osäkerhet men på många områden skapar det förutsättningar för ett ökat förtroende jämfört med hur det var förr. Se på medicinen till exempel. Om man litade på sin läkare förut kunde man råka väldigt illa ut, medan man i dag kan kolla upp om doktorn över huvud taget är bra. Man kan själv ta reda på fakta om den egna specifika krämpan.

Är det inte ett problem att mycket information och kultur, som skapar våra referenser, produceras av stora mediagrupper, med internet, film och digital-tv, som har kommersiella intressen av att styra kunskapskonsumenterna i en viss riktning? Det blir en global standardisering? Hur ska individen uppnå en kritisk självständighet?

- Jag har en sann historia om en vän som är antropolog. Under stora vedermödor reste hon till en avlägsen ort i Kina för att studera deras isolerade, urmodiga samhälle. När hon anlände blev hon bjuden på middag med underhållning, som visade sig vara Basic Instinct på video – och det var innan filmen ens hade kommit ut på bio i London! Så det visar en aspekt av dagens standardiserade kultur! Men återigen tror jag det är dubbelt. Globaliseringen erbjuder möjligheter till stor mångfald, frammanar en mångsidighet i uttrycken som strider mot standardiserad kultur. En annan faktor som motverkar de negativa sidor ni framhäver är att de flesta människor ger en lokal respons. Globaliseringens kulturella kraft möts ofta av människors behov att hävda den lokala autonomin och förstärka lokala identiteter.

Anthony Giddens är pragmatisk och ser helst till fördelar. Gemensamma kulturella referenser hjälper oss att förstärka och samordna globala kommunikationssystem. Men han bortser inte från riskerna och sårbarheten i denna utveckling:

- Globaliseringen ökar det ömsesidiga beroendet mellan människor i hela världen, ekonomiskt, politiskt och på andra sätt. I en värld med starkare ömsesidigt beroende uppstår det olika slags risker som inte fanns förr. Vi har stora system för finansvärlden, miljön och annat, som i princip kan bryta ihop. Ingen vet om de globala finanssystemen är stabila, ens på medellång sikt. Ingen vet heller om vi kan hantera konsekvenserna av växthuseffekten och andra globala miljöproblem. Det finns nya riskscenarion som är väldigt svåra att bemöta.

- Allt detta skiljer vår värld väldigt mycket från den som rådde bara en generation tidigare. Den bipolära världen var ett fantastiskt hot, men på ett perverst sätt var den mycket säkrare: man visste vem man var för och vem man var emot. Det är inte så lätt att avgöra nu. Sådant påverkar också de intellektuella. De intellektuella under kalla kriget-epoken visste vad de hade att kämpa mot och hade tydliga mål i livet. Nu har vi inordnat oss i denna värld av konsumentkapitalism där det inte finns något uppenbart att kämpa emot och de intellektuella i det avseendet har förlorat sin raison d’être.

Giddens berömde kollega, den nyligen avlidne Pierre Bourdieu, skulle knappast ha hållit med. För honom innebar världen efter 1989 allt starkare utmaningar till de intellektuella att genomskåda de nya maktstrukturerna och förklara hur de hotar den individuella friheten. Flera gånger under samtalet med Anthony Giddens erinrar jag mig Bourdieu, som jag intervjuade 1998, när Om televisionen kom ut på svenska. Han var en lidelsefull visionär, obekväm och oupphörligt kritiskt inträngande i sina analyser, där Giddens verkar mer måttfull, realistisk och ”clever”, skulle engelsmännen säga. Giddens tycks mest intresserad av att tolka hur man smartast kan utnyttja världen just så som den är. Han avvisar också allt slags fundamentalism:

- För mig är fundamentalism inte självklart kopplad till religion eller frågan om vad man tror på. Det är fråga om varför man tror på det och hur man tror på det och hur man förhåller sig till de människor som inte tror på samma saker. Fundamentalisten är en person som säger att det bara finns en livsstil som är den rätta och att alla som inte tror det bör hålla sig undan. Det gäller oavsett om det är religiös, etnisk eller nationalistisk tro. Det finns många slags fundamentalism tror jag. Den kosmopolitiska andan, däremot, omfattar mångfald och mångtydighet. Det är inte så lätt att hålla sig till, därför att det är mer oroligt än att ha en fixerad, absolut identitet. Icke desto mindre är det den enda vägen som leder framåt för världen.

- Den kosmopolitiska attityden har också en vass udd. Man måste exempelvis se till att internationell lagstiftning har kraft, vi vill straffa krigsbrottslingar, vi vill ha en internationell lag som kan bita ifrån. Det finns en strikt inställning i den kosmopolitiska världssynen. Man strävar efter kosmopolitiska lagar och global demokrati. Jag tror inte att detta bara är utopiska idéer. Jag tror att de är nödvändiga, vi behöver instanser ovanför nationsnivån, för att säkra mångfald och erkänna de villkor som kan göra denna möjlig.

Tredje vägen kritiseras ofta från vänster för att vara en laissez-faire-modell, där staten inte längre tillskrivs auktoritet och ansvar att driva på jämlikhet och välfärd. Anthony Giddens framhåller däremot ofta att staten har ett avgörande ansvar för samordning:

- Det fanns en tid, inte minst i Skandinavien, då folk trodde att staten erbjöd den enda vägen till utveckling och välstånd, att bara staten kunde organisera våra industrialiserade samhällen. Sedan trodde många att marknaden kunde sköta allt. Men i dag inser man att en förnuftig kombination av det civila samhället, regering och marknad är förutsättningen för att skapa ett vettigt samhälle, vare sig det är i ett fattigt eller rikt land. Frågan är framför allt vad för slags partnerskap man upprättar. Det är inte bra när man har för stor stat, och inte bra när man har för svag stat. Varje samhälle måste söka en balans utifrån den egna kulturen och de egna historiska traditionerna.

- Jag tror heller inte att man absolut ska se en motsättning mellan statligt och privat styrd verksamhet. Det finns flera olika vägar att ombesörja allmänhetens behov i ett samhälle; det centrala är att tydliggöra vad som är det allmännas bästa. Vem kan producera det allmänheten behöver? Ibland kan behoven mycket väl täckas av privata, kommersiella företag snarare än av statens organisationer. Jag anser över huvud taget inte att man ska identifiera sig känslomässigt med vare sig staten eller marknaden. Man ska bara försöka finna de bästa sätten att göra det som allmänheten önskar, säger Giddens.

Men kan man tillämpa Tredje vägens koncept överallt? Är inte detta en brittisk socialdemokratisk modell som har vuxit upp i kölvattnet av Margaret Thatchers radikala privatiseringar och statsreformer? I Sverige skulle folk nog bli oroliga om välfärdssektorn kom att domineras av privata aktörer.

- Sverige, som alla andra, måste bemöta de krafter som sätter välfärdssystemen under press. Vissa har med globaliseringen att göra, såtillvida att man inte kan konkurrera på den globala marknaden om man inte har en effektiv ekonomi. Men trycket på välfärdsstaten har mer att göra med en förändrad demografi – fler äldre invånare – och ökad press på vårdinstitutioner, som en följd av höjda förväntningar. Mera generellt finns ett tryck på välfärdssystemen därför att man inte kan driva allt statligt och finansiera det med skatten. Alla länder har fått inse det. Jag tror inte att Sverige ska försöka imitera Storbritannien utan hellre finna egna lösningar. Sverige har ju redan en skattenivå som är väsentligt högre än vad folk skulle acceptera i detta land. Högskatteländer har en tendens att förbli högskatteländer. Lösningen för Sverige är väl, som i Storbritannien, att finna fram till en fungerande mix fast utifrån ett högre skatteunderlag än vi har.

- Men det finns andra problem med denna modell. Sverige har en låg nivå av ekonomisk ojämlikhet, men har å andra sidan halkat ner i tillväxtligan. Det finns inga magiska lösningar på detta dilemma. Om man vill ha ett samhälle med hög sysselsättningsnivå måste man godta att det finns en viss mängd illa betalda servicejobb. I gengäld bör man tänka ut modeller för att stimulera dessa människor vidare, till bättre betalda arbeten. Om man utrotar denna typ av jobb, som Sverige har gjort, och hellre satsar på bidragssystem och offentliga trygghetsnät hamnar man i en situation med väl fungerande välfärd men sämre ekonomisk tillväxt än man borde ha och definitivt sämre än den var för 25 år sedan.

- Jag tror att man i Sverige fortfarande lutar sig för mycket på traditionell välfärd i form av bidrag, och staten har sannolikt en för tung roll för att det i längden ska vara hållbart, konstaterar Anthony Giddens.

När samtalet har nått hit har sekreteraren tre gånger varit inne och anmält att nya besökare anlänt. Professor Giddens hade beräknat 30 minuter för mig. Jag lyckas pressa det till 32 med frågan om hur hans roll som akademiker påverkas av de nära banden med new labour.

- Jag agerar som individ, vad jag säger är avskilt från vad LSE gör och säger. Jag är bara en representant för LSE i vissa avseenden. LSE står för en mångfald i åsikter och har, tvärtemot vad många tror, en stark tradition för högeråsikter. Ledande högertänkare som Oakeshott och von Hayek föreläste här på 60-talet, när alla ansåg att LSE var helt vänstervriden. Det är samma i dag. När jag gör saker är det inte på LSE:s vägnar utan för mig själv.

Kan han tänka sig att vara ute på gatan och slåss politiskt, som Pierre Bourdieu gjorde - och ofta kritiserades för - eller ser han sig främst som en intellektuell i new labours tjänst?

- Politik utspelas för det mesta inte ute på gatorna och jag spelar förvisso en roll i den. Men min viktigaste uppgift är att leda LSE och skriva om politik snarare än att vara aktiv politiker själv. Jag råkar vara djupt oenig med Bourdieus inställning till världen, precis som han var med min. Hans åsikter var för det mesta fel, anser jag. Jag skulle inte ha lierat mig med samma grupper som han gjorde.

Publicerad i Dagens Forskning juni 2002

Läs intervju med Pierre Bourdieu här