Ronny Danielsson – Malmöregissör med känsla för musik- och folkteater

När man sitter och drömmer om teaterns möjligheter med Ronny Danielsson blir allting så självklart:

Allt är en fråga om stora drömmar, vilja och envishet.

Teatermannen Ronny Danielsson formligen bubblar av allt det där. Devisen på hans hemsida är ”Att tro på en omöjlig dröm”. Detta har präglat hans engagerade arbete för teatern, i Skåne och Sverige.

- Det kan låta lite patetiskt. Men faktum är att allt jag gör, från det att jag ville bo i Västra hamnen på Bo01 till att spela teater i centralhallen på Kockums, handlar om att våga tro på en omöjlig dröm. Jag ser till att realisera det genom att jobba och jobba. Jag har en del av mig som är fullständigt solklar, som tänker: ”nu är du inte riktigt klok”. Sen har jag en del som är motsatt, som säger till mina medarbetare: ”den här lokalen bara måste vi ha, nu måste vi se till att få den, lägg upp strategier!”. Där många för länge sedan hade lagt ner, där gör ju inte jag det. Sen driver jag det så långt att det faktiskt blir t ex teater på Kockums. Det var en omöjlig dröm men det blev verklighet, det blev en uppsättning.

Ronny Danielsson refererar till succémusikalen HAIR (h)ÄR, som fick skåningar i tiotusental att medskapa ett levande teaterrum bland övergivna dockor och maskinhallar på Malmös hamnområde. Ronny Danielsson drar ut publiken till de mest obegripliga lokaler: en flyghangar på Bulltofta, Luftkastellet vid Brofästet, Kockums. Alltid med uppsättningar där han förenar den stora teaterns yviga gester med det lilla sammanhanget, här och nu. Malmö. Skåne. Världen.

- Det måste vara lokalt förankrat men då blir det också globalt. Belyser man en liten sak specifikt så tror ju jag att det blir intressant även för övriga världen. Men det är viktigt att inte hamna i något slags lokalpatriotism, det är jag inte förtjust i. Det blir bruksteater och det gillar jag inte alls, säger Ronny Danielsson.

Ronny Danielsson, som just fyllt 57, har i mer än trettio år ruskat om teaterlivet i Malmö. Denne arbetarson är gediget utbildad, med både pedagogik, sociologi och sedan regissörsexamen från Dramatiska institutet. Men hans bas var Studioteatern, som han var med om att rycka upp och omvandla till Sveriges största amatörteater. Genidraget där var att förena amatörer med proffs och göra tekniskt avancerade uppsättningar. Säg Zorba, Mannen från La Mancha eller Cabaret till en malmöbo och det tänder minnen från glada möten med teatern. När det står amatörer på scen utvidgas ju publiken till teaterovana kretsar. Det är föräldrar, fastrar och syskon som nyfiket kommer. För Ronny innebär denna blandning en kreativ stimulans:

- Jag arbetade med personer som till varje pris ville vara med och där det betydde så mycket. Det var inte bara så att nu går vi dit och sen äter middag och pratar lite om föreställningen. Det var mycket mer både för mig och dem. Amatörteatern har betytt allt för min teatersyn. Den är jag lika kär i idag som då. Däremot tycker jag att dålig amatörteater är fruktansvärt tråkig. Det måste vara kvalitet.

Studioteaterns produktioner lyftes av att det var proffs i regi, scenografi, kostym osv. Till musikalerna blandades även in några yrkesskådespelare, vilket gav ett rikt ömsesidigt utbyte på scen. Till Zorba fick Ronny bland annat med Maj Lindström, som han själv varit förälskad i redan under hennes glansår som primadonna på Malmö stadsteater,

- Den äldre kvinna som Maj Lindström gjorde, det skulle inte finnas någon amatör som både hade kunnat sjunga och gestalta denna franska diva. Det var bara hon med sin personlighet. Hon kom med mycket erfarenhet, som alla ville lära av. Det blev kunskap, som utbyttes på ett praktiskt sätt.

Erfarenheterna från Studioteatern har Ronny Danielsson vävt in i sitt folkteaterprojekt med teatern.nu. Teatern.nu har ingen fast ensemble. Man upprättar professionella grupper för enskilda produktioner, hittills En midsommarnattsdröm, HAIR (h)ÄR och Som ni vill ha det. Just nu pågår det sista projektet, Malmö berättar, som nästa år utmynnar i en uppsättning av musikalen A Chorus Line.

I Malmö berättar ska det mångkulturella Malmö gestaltas. 100 personer, av olika åldrar, kön, sociala och kulturella bakgrunder, ska berätta om sina egna drömmar, liv och erfarenheter. Deras historier sammanställs i texter, filmer, utställningar och tre korta pjäser under vintern och våren. Med detta försöker Ronny Danielsson och hans medarbetare förankra teatern i vidare kretsar:

- Vår undersökning har varit: Hur ser folkteatertanken ut i dag? Vi har jobbat väldigt mycket med unga människor, med att få en ny publik, och vi har jobbat med den mångkulturella population som finns i Malmö, som i dag inte är representerad i kulturlivet. Malmö har cirka 30 procents förstagenerationsinvandrare. Varför syns inte detta på institutionsteatrar, eller musikteatrar och operaföreställningar?

Musikalen A Chorus Line, som planeras få premiär till nyår 2006/07, blir bearbetad och anpassad till Malmös situation:

- A Chorus Line handlar om människor som söker jobb. Det finns en kraft och ett mod i den. De lämnar ut sina liv och deras bakgrunder är väldigt skiftande, vilket kan referera till invandrare som har kommit hit, som kanske inte finner sig tillrätta. Musikalen kan jag få till så att alla kan finna en verklighet i den som de kan relatera till.

Ronny Danielsson älskar att arbeta med musikteater och medger att han inte har något emot paljetter och fjädrar. Han är också skicklig på att förmedla musikalernas allvar, vilket Malmöpubliken senast såg i West Side Story och Spindelkvinnans kyss. Just nu är han involverad i skapandet av en ny svensk musikal, Fanny, grundad på Erica Jongs roman, som sammanväver nutid med en erotisk 1700-talsroman.

- Det är en jättespännande historia om hur en kvinna hittar fram till sin identitet och vågar stå för den hon är. Det finns ett starkt feministiskt motiv i det hela, och det är vi alla intresserade av att ta fram. Men det blir också allmängiltigt, hon blir en människa, berättar Ronny Danielsson, som är glad att på nytt få samarbeta med bland annat dramatikern Cristina Gottfridsson från Malmö.

Han anser inte att musikalformen tvingar fram en ytlighet i det dramatiska uttrycket, snarare tvärtom:

- Musiken går ju rakt in i hjärtat. Det är vad som gör musiken så specifik. Du kan oftast inte värja dig. Det kan du med orden, låta det gå genom huvudet och sållas. Därför tycker jag det är så roligt att jobba med både musik och ord. Med Fanny ska vi se om det går att ha nyanser, flera bottnar hos karaktärerna, om det går att göra enorma konflikter, så att det blir precis som en vanlig pjäs, men sjungen.

Detta spelår har han också två Molièreuppsättningar inbokade i Jönköping, samt en musikal i Värmland. Ronny Danielsson är en outtröttlig och disciplinerad yrkesman, med arbetsdagar på uppåt 16 timmar. Vad är det då i teatern som driver honom?

- Jag drivs av processen att gå in i ett verk, gå in i svåra frågor. Det blir samtidigt något slags livsvisdom för mig själv. Det har ju blivit ett sätt att leva.

Men hur det känns det då att vara geni i Malmö?

- Jag räknar mig definitivt inte som geni. Jag har alltid levt med en sorts arbetarklassens mindervärdeskomplex. Pappa var filare, och mor var också industriarbetare. Så jag är ett riktigt arbetarklassbarn, även om jag tog studenten och kom in på universitet. Dessutom är jag homosexuell. Homosexualitet var ju mycket mera skuldbelagt när jag var ung. Så jag har alltid behövt bevisa att jag var duktig, både för att komma vidare ur arbetarklassen och därför att jag var udda och sysslade med kreativt arbete, med teater. Så jag kan aldrig se mig som geni, för i botten finns ett väldigt dåligt självförtroende, konstaterar Ronny Danielsson.

Han framhåller samtidigt att han känner sig bekräftad av sina närmaste, både den danske livskamraten Ian som han är särbo med i Köpenhamn, och föräldrarna:

- Jag har blivit oooerhört älskad som barn och som vuxen av både min mor och far. Min far gick bort för 20 år sedan. Han var en mjuk person, stolt över mig och stöttade mig kolossalt. Jag hade mycket nära kontakt med min far (man säger ju ofta att homosexuella killar har bättre kontakt med sina mödrar). Men nu har även min mor blommat upp, och de har en väldigt bra relation med mycket kärlek. Jag tror att det är det som är viktigt i livet. Då får man barn som klarar sig.

Publicerad i Magasinet Skåne 2005