Intervju Pierre Bourdieu - professor i sociologi vid Collège de France

PARIS (SvD)
Man får inte ha bråttom om man önskar intervjua Pierre Bourdieu. SvD fick tåligt vänta i fyra månader på att få möte med den världsberömde sociologiprofessorn vid Collège de France. Å andra sidan var det överraskande att han alls ställde upp. I franska medier syns han nästan aldrig, annat än som författare till radikala debattartiklar, senast i Le Monde, där han i våras uppmanade den franska vänstern att vara mera vänster. TV vägrar Pierre Bourdieu medverka i. Mediet är inte förenligt med hans sätt att tänka. Han är ju ingen ”fast-thinker”, den typ av halvintellektuella kändisar som TV älskar att snabbinkalla för några rappa, snyggt förpackade icke-tankegångar som alla tar för djupsinnigheter om aktuella problem. Bourdieu menar att dessa mediala ”fast-thinkers” är riktigt skadliga typer. De förstör både den seriösa journalistiken och den sant intellektuella kunskapsproduktionen.

Detta är en av kärnpunkterna i den kritik Pierre Bourdieu formulerar i sin bok ”Om televisionen”. Denna lilla polemiska skrift, som i våras kom ut även på svenska, har snabbt blivit en internationell försäljningsframgång och väckt många upprörda känslor, inte minst bland journalister, som behandlas strängt i professor Bourdieus analys och därför känner sig attackerade som yrkeskår. Men i mötet med Bourdieu upptäcker jag att han alls inte föraktar journalister. Dels är han oerhört vänlig, koncentrerad och anspråkslös under samtalet. Dels uttrycker han spontant sin djupa respekt för verkliga journalister, alltså för dem som tar sitt yrke på allvar och inte låter sig manipuleras av medievärldens brådska, klichéer och kommersiella logik.

- Jag skulle kunna göra en hyllning till journalister. De har en enastående uppgift att fylla. Tvärtemot vad man påstår är jag en sann bundsförvant med bra journalister. Med bra menar jag de som är kompetenta och oberoende, dvs självständiga gentemot redaktörer och bokförlag men också oavhängiga av tittar- och läsarsiffror. Den sortens journalister blir alltmer ovanliga, därför att yrket i dess nuvarande form inte är gjort för dem. Ofta försvinner de till mindre publikationer eller blir bara resignerade. Det är också väsentligt att minnas att min bok inte utpekar personer utan snarare försöker analysera de krafter som påverkar deras arbete inom det journalistiska fältet, framhåller Pierre Bourdieu.

”Om televisionen” är en till synes indignerad stridsskrift mot TV, ”ett utbrott från en man som fått nog”, skrev Carl Otto Werkelid i sin recension (SvD 10/3). Men man ska akta sig för att förenkla Bourdieus kritik och tro att han är ännu en av dessa akademiker som ser ner på ett massmedium. I grunden har Bourdieu inte något emot TV, och den får gärna vara bara underhållning och opretentiöst sällskap, säger han. Men då ska den heller inte ge sig ut för att vara något annat. Det som främst stör Bourdieu är sammanblandningen av genrer och intellektuella nivåer, bristen på tydliga budskap. Televisionen rör ju ihop allt så förbaskat: intellektuella och journalister, underhållning och information, åsikter och kunskaper, politik och politikers privatliv. Det är detta som får Bourdieu att hävda att TV är en fara för demokratin. Men har han inte tillmätt TV en alltför stor betydelse?

- För 20 år sedan trodde många intellektuella att TV skulle ha ett slags massinflytande på folk och leda till allmän fördumning. Men jag är inte ute efter TV:s direkta påverkan på medborgarna, jag tror de värjer sig mycket bra mot den, inte minst som de har tillgång till andra kulturmedier. Paradoxalt nog är däremot den intellektuella världen mer sårbar, och det specifika med min bok är att jag tar upp hur TV:s kommersiella mekanismer får en negativ inverkan på kulturproduktionen, på politiken, vetenskapen, rättsväsendet och journalistiken. TV har t ex fullständigt omvandlat journalistiken, säger Pierre Bourdieu.

När han jämför dagens tidningsrubriker med dem han såg för 15 år sedan konstaterar han att man i dag prioriterar det spektakulära på bekostnad av det eftersinnande, framhäver kamp och demagogi i stället för verklig diskussion och debatt.

- Även den politiska journalistiken förändras. I dag finns en tendens att fokusera personer snarare än de ämnen som är uppe till debatt. Man får veta att Jospin och Fabius är oense men man vet inte om vad. Detta är processer som avpolitiserar samhället, de leder till en politisk demoralisering, tror Pierre Bourdieu.

Samtidigt tycker han det är bra att TV ger politikerna ett levande ansikte:

- Det är en av TV:s få positiva effekter på politiken. Folk som inte har relevanta kulturella koder för att förstå de politiska frågorna kan åtminstone bilda sig en uppfattning om personerna och avläsa deras ärlighet på deras ansikten. Denna förmåga till personkännedom är ofta bättre utvecklad bland folk i kulturellt missgynnade grupper än bland de högre uppsatta i samhället.

Värre är det dock med kultur- och kunskapsproduktion, ett område som Bourdieu själv berörs av och som engagerar honom starkt. Han genomför just nu en studie för att jämföra bokutgivningen i Frankrike och Tyskland, vilken klart visar att produktionen alltmer anpassas efter TV. Förlagen satsar på böcker som är lätta att presentera i TV. En vanlig konsekvens är att man avstår från att översätta en bok om den utländske författaren inte kan tala franska och därför skulle göra ett främmande intryck i TV. Men även utgivningen av facklitteratur påverkas, och där riktar Bourdieu hård kritik mot det han kallar ”fast-thinkers”. Det rör sig om personer med akademisk bakgrund (Bourdieu låter mig förstå att han avser exempelvis Bernard-Henri Lévy, Alain Finkielkraut eller André Comte-Sponville), som skriver halvlärda essäböcker på aktuella teman, vilket ger dem inträdesbiljett till diverse TV-magasin och nyhetsprogram. De framstår som kunniga men sprider osäkerhet om vad som är åsikter och vad som är vetenskapliga teser:

- Det farliga är att de ger sig ut för att vara något annat än de är. Låt oss jämföra med till exempel Sofies värld, som är en utmärkt bok. Jostein Gaarder framställer sig inte som filosof, han har bara skrivit en bok med klart pedagogiska intentioner. Han önskar initiera andra i filosofins värld, söker på ett demokratiskt sätt dela med sig av sin kunskap. Men i Frankrike har vi en del personer, som utger sig för att själva skapa ny filosofi. De försöker inte avsiktligt förenkla sina resonemang, så de utökar inte allmänhetens kunnande, men deras tänkande för heller inte de filosofiska idéerna framåt. Det är en disciplin som har tvåtusen års traditioner, som förutsätter att man använder specifika metoder och har en viss kompetens. Dessa ”fast-thinkers”ger en bild av filosofin som står i rak motsättning till de krav som finns för disciplinen. Det skulle vara mindre skadligt om de avstod från att framträda i TV.

Bourdieu finner att det uppstår en kunskapsnivellering och att den vetenskapliga värlen delvis dras in i mediernas spel. Det är därför som Pierre Bourdieu själv systematiskt tackar nej till TV. Han vet att mediet i dess nuvarande form inte kan förmedla komplexiteten i de sociologiska resonemang han för. Många påstår att professor Bourdieu är elitistisk. Han har orimliga krav på televisionen, anses det, han vill omvandla den till en föreläsningssal med tunga, lärda budskap.

- Man har anklagat mig för att vilja ha en TV enbart för akademiska mandariner, men det är absolut inte sant. Däremot tror jag att TV, som har en stark genomslagskraft, skulle kunna vara ett fantastiskt instrument och förmedla en förståelse för svåra, sammansatta budskap, om man verkligen förenade folks olika kompetenser: å ena sidan journalisten, som har en djup kännedom om mediet och de tekniska lösningarna, och å andra sidan personer som är mycket kunniga på olika områden, att de i ett samspel skulle hjälpas åt att förmedla verklig kunskap.

Pierre Bourdieu gör ingen hemlighet av att hans kritik mot televisionens mekanismer i en vidare bemärkelse riktar sig mot den ekonomiska liberalismen i dagens samhälle. Bourdieu har i flera andra sammanhang engagerat sig för ett bevarande av public service och ett tydligt statligt ansvar inom olika sektorer. TV är en av dem:

- De mekanismer jag beskriver har sitt ursprung i en ekonomisk låt-gå-politik. Om staten gjorde seriösa ansträngningar och stora investeringar i TV, skulle det kunna bli ett viktigt medium för folkbildning och demokratisk, medborgerlig skolning. Men så länge TV är finansierad av reklam och varje producerad TV-sekvens bara är värd lika mycket som den reklam den är kopplad till, då kan den enbart vara demagogisk och inte alls demokratisk. Det är inte längre programmen som är vägledande för reklamen utan reklamen som styr programmens utformning, säger Bourdieu, och tillägger sedan:

- TV kunde ju också vara ett utmärkt instrument för direkt demokrati, till exempel interaktiv TV. I dag har vi idiotiska program där folk ringer upp och säger om de är för eller emot skilsmässor, ja eller nej. Men tänk vilka enorma resurser man lägger ner på att göra reklaminslag, som ju ofta är oerhört effektiva och välgjorda: tänk om man använde motsvarande resurser av pengar, påhittighet och audiovisuellt geni för att behandla djupare frågor, så tror jag det skulle finnas oanade möjligheter i mediet. Med interaktiv TV kunde man dessutom få en omedelbar respons från tittarna, få dem att delta i debatter. Men ingen tycks i dag vara intresserad av sådana projekt, konstaterar Pierre Bourdieu med viss resignation.

Theresa Benér

Publicerad i Svenska Dagbladet juli 1998, därefter i Helsinki Saanomat