Dramatikern Christina Ouzounidis på Teatr Weimar om språket och teaterarbetet - 2005

Christina Ouzounidis, 35 år, upptäckte ganska sent dramatikens möjligheter. Hon säger sig vara fixerad vid orden, har alltid sysslat med språk och litteratur. Men teater, fann hon, är en konst som också handlar om att utforska allt det där motstridiga, outsagda, som finns omkring orden:

- Det jag tilltalas av är att när man skriver dramatik berättar man om det man inte skriver om. På scenen vill orden någonting, de innehåller någon form av handling eller avsikt gentemot någon annan person. Men man kan aldrig skriva det rakt på. Man måste hela tiden undersöka det som ligger bakom, säger Christina Ouzounidis.

Hennes pjäser är stramt, rytmiskt och stiliserat uppbyggda. Replikerna tas ofta om många gånger, som om gestalterna söker bekräftelse i sina utsagor om sig själva och varandra.

- Detta är just en effekt av att man säger motsatsen hela tiden. Ju mer man upprepar något desto mer avslöjar man något annat. I det uppstår en spelbarhet, texten får större och större avstånd till undertexten. Om jag står och säger: ”Jag är inte rädd. Jag är inte rädd”. Efter tillräckligt många gånger kommer man att avslöja en skräck som står i kontrast till det man säger. Det är det glappet som jag anser vara dramatik.

- Dramatiken blir intressant därför att det finns både ord och handlingar. Genom att titta på orden från handlingarna och vice versa uppstår det en distans som gör att jag kan undersöka dem i förhållande till varandra, förklarar Ouzounidis.

Hon gick ut dramatikerlinjen, ”Att skriva för skådespelare”, på Teaterhögskolan i Malmö förra våren. Examensarbetet var pjäsen ”Lyckad landning”, om ett ungt tvillingpar med konflikt och trauman i familjen, som rymt hemifrån och försöker landa i tillvaron. Den spelades på Malmö dramatiska teater.

Sedan dess har Christina Ouzounidis främst arbetat med den fria gruppen Teatr Weimar i Malmö. Det senaste året har hon varit oerhört produktiv. Fyra nyskrivna pjäser är färdiga att sättas upp. Två av dessa arbetar Christina Ouzounidis själv med just nu. ”Verbet tala” är en absurdistiskt präglad utforskning av två personers misslyckade försök att nå fram till varandra. Deras inre kamp för att erövra ord och formulera sina behov distanserar dem hela tiden ännu mer från det de vill kommunicera.

”Verbet tala” kommer att spelas i ”Weimar Werkstadt”, ett projekt med repeterade läsningar av nya pjästexter som ska framföras i tre föreställningar.

- Arbetet i Werkstadt ger mig otroliga möjligheter att bli bättre på att skriva, konstaterar Ouzounidis, som i vår dessutom regisserar en uppsättning av sin egen senaste pjäs, ”Persefone”.

Christina Ouzounidis utgör, tillsammans med Jörgen Dahlqvist och Fredrik Haller, det dramaturgiat som är motor i Teatr Weimar. Man presenterar uppsättningar, readings och Werkstadt-instuderingar.

- Vi har fokuserat på texter. Modern dramatik främst, men också klassisk dramatik som kan vara intressant ur ett litterärt eller idéhistoriskt perspektiv. Och så kopplar vi läsningar av pjäser till föredrag och seminarier, en del i samarbete med Teaterhögskolan, berättar Christina Ouzounidis.

Gruppen bedriver ett ambitiöst arbete för att söka nya former och teman inom dramatiken. Texter hämtar man gärna i den tyskspråkiga och kontinentala sfären: Heiner Müller, Thomas Bernhard, Falk Richter och makedoniern Dejan Dukovski, för att nämna några:

- Vi bedriver research på mycket ny dramatik. Jag tycker att det saknas intellektuell debatt om teater. Det verkar inte finnas någon sådan tradition här. Den moderna dramatik vi har skrivs dessutom ofta på beställning i Sverige. Det ger en dramatik som i längden inte är så bra. Vi försöker hitta det tidlösa, texter som har hållit länge.

Samtida dramatiker som inspirerar henne är Lars Norén, Martin Crimp och Sarah Kane. Ingen av dem försöker påstå saker eller befästa teser. Samtliga utnyttjar språket medvetet, ställer frågor och undersöker. Detta kännetecknar även Christina Ouzounidis texter.

Christina Ouzounidis har grekisk-svenskt ursprung och refererar gärna till gudasagor, myter och bibliska gestalter. Hon tycks också angelägen att definiera sin egen dramatik i förhållande till vår kulturs intellektuella traditioner. Ett led i detta arbete är en magisteruppsats hon skriver för Teaterhögskolan. Den belyser och tillämpar det filosofiska ”akrasia”-begreppet på dramatik och textanalys.

- Akrasia handlar om att människan gör det hon inte vill, hon drivs mot handlingar som hon inte avser eller önskar att utföra. Eftersom dramatiken ofta är uppbyggd så, tyckte jag mig se en tydlig koppling. Det har både med skildringen av människans komplexitet och den dramaturgiska formen att göra. Man jobbar med undertexter, att säga en sak och mena motsatsen. Jag tror att man kan applicera akrasia-tanken ganska medvetet, hävdar Christina Ouzounidis.

Den närmaste tiden får hon pröva hur dessa teatrala kvalitéer kan lyftas fram i hennes egna pjäser. För Christina Ouzounidis är scenen en öppen verkstad, där man praktiskt kan iscensätta och utforska alla slags teorier om vad det egentligen är att vara människa.

Publicerad SvD februari 2005